Snösmocka i södra Sverige

Efter drygt fem månader med härligt novemberväder, utdelade naturen en rejäl snösmocka mot de södra delarna av landet. Så här såg det ut i Huskvarna vid lunchtid. Mer snö väntas under dagen, men den kommer snart att övergå i uppfriskande snöglopp och slask.

Text och foto: Mikael Good

TTArtisan 35mm f/1.4 ASPH bjöd på en positiv överraskning

Någon sa att det bästa sättet att motstå en frestelse på är att falla för den. Egentligen hade jag redan för många 35mm objektiv till min Leica, så vad gör det egentligen att ha ett till? Tänkte jag och föll för frestelsen att köpa ett 35mm till! 



I veckan köpte jag ett TTArtisan 35/1.4 ASPH. Jag har hört både ris och ros om objektivet, men jag fick det såpass billigt att jag bestämde mig för att köpa och testa det. Om det inte skulle passa mig, skulle jag lätt kunna sälja det för samma peng som jag gav. Idag tog jag med det på lördagspromenaden i Huskvarna, och passade på att dokumentera staden, och de få invånarna som var ute.



När jag testar ett objektiv, skruvar jag inte fast det i en testbänk, utan monterar det på kameran och använder det som jag har tänkt använda det. Utifrån bildresultatet ser jag ganska snabbt om det är värt att behålla det eller inte. I och med att 35mm är min favoritbrännvidd har jag gått igenom en hel del olika objektiv genom åren, och jag har bara blivit positivt överraskad en gång tidigare.



Förra gången jag blev positivt överraskad var den första gången som jag fotograferad med mitt Summicron M 35/2 ASPH, det objektivet är fortfarande ohotat som det bästa 35mm objektivet i min samling. Men även TTArtisan 35/1.4 ASPH har gett mig en positiv överraskning. Det är nästan löjligt bra och står sig väl i konkurrensen mot betydligt dyrare objektiv från Japan.



Sedan tidigare har jag ett Voigtländer Ultron 35/1.7 som av många inklusive mig själv ses som ett riktigt bra 35mm väl i klass med Zeiss ZM 35/2. Men trots det står det sig slätt mot TTArtisan 35mm. Motljusegenskaperna och mittskärpan är bättre på Voigtländerobjektivet, och det är något skarpare på 1.7, men vad gäller färgteckning, kontrast och byggkvalitet är det betydligt jämnare. Kantskärpan är dock bättre på TTArtisan-objektivet Ett stort plus för TTArtisan-objektivet är att det är relativt lätt att kalibrera. Om du har en Leica med Live-view eller elektronisk sökare går det ganska smidigt att kalibrera objektivet så att det stämmer med mätsökaren.



Jag är imponerad av bildresultatet med TTArtisan 35/1.4 ASPH. Men även byggkvaliteten är i paritet med Zeiss och Voigtländer men når inte riktigt upp till Leicanivå. Det är väldigt likt Leica 35/1.4, och ser inte överdimensionerat ut på kameran. Min tanke var främst att ha det till reportage och konserter då jag behöver kunna blända ned ett snäpp till. Men trots att det är ett 1.4 objektiv fungerar det bra som ett allroundobjektiv.



Jag har även testat objektivet på en Sony A9 med adapter, och det fungerar faktiskt rätt så bra. Kantskärpan är inte riktigt lika bra som när jag använder objektivet på en Leica, men det är fullt användbart även på Sony. Med Techart PRO-adaptern får jag full autofokus. I och med att objektivet har bländare 1.4 ställs skärpan snabbt och exakt.



Såvitt jag förstått kan objektiven från TTArtisan variera en del i kvalitet. Mitt exemplar gjordes en riktigt bra dag på fabriken, och kvaliteten är superb. Bara att nämna Zeiss och Voigtländer i samma andetag visar på den höga kvalitet gällande skärpa, kontrast och byggkvalitet som objektivet har.



Jag kommer att använda TTArtisan 35:an med samma självklarhet som mitt Summicron M 35mm, med vetskap om att det inte kommer att göra bort sig i jämförelse. Men jag har några 35mm för mycket och kommer säkerligen att sälja två, eller tre av dem inom en snar framtid, för att få plats med de nya prylarna.



Alla bilderna är tagna med Leica M240 och TTArtisan 35/1.4 ASPH. Jag har framkallat dem i ACR och använt objektivprofilen för Leica M 35/1.4 ASPH, som funkar bäst till objektivet. Bilderna är minimalt redigerade och de flesta av dem följer Dogma-07 pricipen.





Text och foto: Mikael Good

Instagram - en både älskad och hatad plattform för fotografer

Instagram är en plattform som är både älskad och hatad av fotografer. Men tänk om Instagram inte är för oss fotografer utan för alla dem som kravlöst vill dela sin privata och personliga bilder med vänner och familj. De som tar sina bilder med den smarta telefonen, och som med ett par knapptryck, ett filter eller två laddar upp dem i flödet.

När jag efter en tids tvekan började ”Instagramma” för drygt fem år sedan flödade plattformen över av bra dokumentärbilder, gatufoton, reportagebilder och andra högklassiga bilder som gav mig inspiration. Genom algoritmer exponerades jag för ännu mer bra dokumentärfotografi, och det var oftast en njutning att låta fingret svepa över skärmen och swajpa igenom flödet efter nya bildfynd.

Men i takt med att kommersiella krafter såsom influensers, kändisar och varumärkesstrateger tagit över Instagram har mitt intresse svalnat. Med åren har jag utvecklat en svår allergi mot reklam, och de överproducerade bilderna som följer i reklamens kölvatten får mig att må illa. Idag svämmar Instagram över med selfies, intetsägande filmer, rosenlundare och sockersöta bilder på husdjur och bebisar som ska locka till likes, allt varvat med kändisar, influensers och annonser som ska leda till konsumtion.

Om man bortser från den dåliga bildkvaliteten var Instagram till för ett par år sedan ett relativt bra forum för fotografer från hela världen att visa upp smakprov från sitt arbete på, och på så vis nå en större publik än vad de annars hade fått. Via bion kunde man enkelt klicka vidare till deras hemsidor, som serverade ett större smörgåsbord av högupplösta bilder av högsta klass.

Personligen är jag inte så förtjust i Instagram. Framförallt tycker jag att det är krångligt att ladda upp bilder. Tanken är i och för sig att man ska ta bilder med sin smarta telefon, men jag avskyr att fota med telefon, och vill helst ha en sökare att titta i när jag fotograferar. Jag vill helst kunna ladda upp bilderna som jag tagit med min kamera via datorn, och det kan jag av någon outgrundlig anledning inte göra med Instagram. Jag är hänvisad till att ladda upp bilderna med en flipprig smartphone, som är långsam att arbeta med.

Jag har insett att Instagram är fel forum för mig. Och jag behöver egentligen inte Instagram för att nå ut. Men jag fortsätter ändå att periodvis skapa innehåll, utan att själv konsumera. Andra forum fungerar mycket bättre för mig. De senaste fem åren har ett par tusen av mina bilder publicerats och nått en betydligt större publik än vad de gjort på Instagram. Även bloggen på Fotosidan har varit ett bättre forum att nå ut på för mig, och många av inläggen landar runt 10 000 besök över tid.

Men jag har kanske fel glasögon när jag ser på Instagram. Det kanske inte alls är en plattform för fotografi. Tänk om det är en plats där människor får jämföra sig med varandra, där de får dela sina gladaste och mörkaste stunder, peppa varandra, engagera sig, och låta sig inspireras genom att swajpa i det ständigt växande flödet av bilder som kankse får dem att må bra och drömma sig bort en stund. Kanske har de bättre resistens mot reklam än vad jag har, eller så väljer de helt enkelt att sugas in i reklamens svarta hål.

Text och foto: Mikael Good