Nu har arbetet med min fotobok startat

De senaste tio åren är det en del som har tjatat på mig att göra en fotobok, och under lika många år har jag funderat på bilder, utformning och utseende. Men först nu har jag tänkt färdigt och börjat plocka fram bilder och så sakteliga börjat bygga en bok i Indesign.

Under våra, sommaren och den tidiga hösten har jag valt ut och framkallat bilder till den kommande boken. Nu har nästa skede inletts att välja storlek och tryck. Jag arbetar efter principen: ”Ska man göra något ska det göras ordentligt!”. Därför kommer jag göra en fotobok i storlek 330 x 280 mm med hårdpärm. Jag har inte funderat klart på hur många sidor det kommer att vara, men jag börjar med 48 och arbetar mig uppåt från det.

Titeln till boken och omslaget är i princip klart. Jag har också bestämt mig för att ha minimalt med text i boken, bilderna ska få tala fritt utan att behöva kvävas av ledande eller förklarande bildtexter. Inledningstexten kommer inte att vara på svenska, och inte heller på engelska eller tyska. Möjligtvis kommer det att finnas med en engelsk översättning, men i detta skedet har jag inte bestämt det.

Bilderna som främst föreställer människor, kommer vara i svartvitt. För mig är svart och vitt samt de tusentals nyanserna av grått däremellan dokumentärfotografins sanna färger. Tanken är att det ska vara en bild per sida, jag avskyr när bilder ligger över ett falskt uppslag med misspass som fördärvar dem. Men det äkta uppslaget som inte förvanskas kommer att gå över två sidor.

Boken kommer inte att bli klar till detta års julhandel, men jag siktar på att den ska vara klar till julen 2021! :) Jag kommer antagligen inte att trycka upp några böcker, utan det lutar åt att jag kommer att köra beställtryck (print-on-demand). Boken kommer antagligen att kosta en antal hundralappar, men jag vill inte snåla utan göra en bok som inbjuder till bläddring och som gärna kan ligga framme.

Text och foto: Mikael Good

Hemma hos en lettisk frihetskämpe

Strax efter att Sovjetunionen hade återockuperat de baltiska staterna år 1944 bildades partisangruppen skogsbröderna som kämpade för de baltiska staternas självständighet. En av kämparna var Pāvuliņa som jag träffade i Riga den 20 december 2006.


De lettiska frihetskämpen Pāvuliņa i sitt hem i Riga.

I samband med att jag dokumenterade Hoppets Stjärnas julpaketsutdelning träffade jag Pāvuliņa. Tyvärr hade jag varken tid eller möjlighet att sitta ned och lyssna på hennes spännande livsberättelse. Om jag hade haft det hade jag gärna ställt frågor om skogsbröderna och deras kamp mot en till synes oövervinnlig fiende. Det var inte ovanligt att kvinnor stred i den främsta frontlinjen och utifrån det hade det varit intressant att få veta vilken roll Pāvuliņa själv hade spelat i frihetskampen mot sovjeterna.


Tre lettiska skogsbröder i den lilla staden Ērgļi, Lettland 1951. Foto: Wikimedia

Även om Estland, Lettland och Litauen är våra grannländer känner få av oss till att det fanns ett organiserat väpnat motstånd mot Sovjetunionen i länderna från 1944 till 1957. Skogsbröder kallades partisanerna i Estland, Lettland och Litauen som kämpade mot den sovjetiska ockupationsmakten. Motståndet började redan när sovjeterna återockuperade större delen av de baltiska staterna 1944. Gerillan var som mest aktiv mellan 1945–1947. De attackerade och dödade partifunktionärer, inrikestrupper, poliser, vakter samt kollaboratörer.


Både kvinnor och män deltog i partisankriget mot sovjeterna. Bilden togs i Litauen. Foto: CC

I Litauen var motståndet mot sovjeterna stort. 1947 utfördes mer än tusen partisanattacker i landet till priset av drygt tusen förlorade frihetskämpar. Förlusterna på den sovjetiska sidan var antagligen betydligt större, men de officiella siffrorna är noggrant friserade. Även i Estland och Lettland attackerade skogsbröderna sovjeterna, men attackerna var färre och förlusterna mindre. Trots att sovjeterna förlorade många soldater hade de en outtömlig källa att ösa ur och kunde sända fler flygplan, soldater och pansarvagnar till Baltikum för att stävja upproret. Tvångskollektiviseringen av jordbruket och ökad statlig kontroll över jordbrukprodukter bidrog också till att civilbefolkningen inte längre kunde smyga undan mat till skogsbröderna.


Sovjeterna sände fler soldater, flygplan och pansarvagnar för att besegra skogsbröderna (bilden har tagits vid ett annat tillfälle). Foto: Wikimedia

Trots att de sovjetiska soldaterna bara blev fler och fler och skogsbrödernas försörjning minskade kraftigt kunde några av dem hålla ut ända till 1957. Visst stöd fick de från väst via Sverige som blev ett transitland för stöd till den baltiska motståndsrörelsen. De använde sig bland annat av snabbgående motorbåtar för att leverera hjälp och även smuggla in agenter. Västmakterna var dock inte intresserade av att understödja någon frihetskamp, de ville främst få underrättelseinformation. Men även om det västliga stöder var litet göt det mod i skogsbröderna och gav dem hopp om att de en dag skulle befrias från det sovjetiska tyranniet.


Skogsområde i södra Lettland.

Sovjeterna var skickliga på att infiltrera skogsbröderna och många av dem avslöjades av infiltratörer eller av vänner och släktingar som tvingats förråda dem efter hot eller tortyr. När de tillfångatogs av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD fick många av dem utstå grym tortyr där känsliga uppgifter tvingades ur dem. Pāvuliņa var en av dem som tillfångatogs av NKVD och hon dömdes för landsförräderi till straffarbete i Gulag. Jag vet inte om hon torterades eller i hur många år som hon var straffånge. Men ett vanligt straff för skogsbröder som togs tillfånga var 25 år utan möjlighet till någon villkorlig frigivning.


Fäderneslandsvakten på toppen av det lettiska frihetsmonumentet. Foto: Wikimedia

Skogsbröder som tillfångatogs frigavs inte förrän på 1970-talet . När de suttit av sitt straff behandlades de som andra klassens medborgare och fick under många år utstå trakasserier från säkerhetstjänsten. De före detta straffångarna som var kristna utsattes för extra bevakning. Att vara kristen sågs som en säkerhetsrisk i den ateistiska sovjetstaten och det var inte förrän Sovjetunionen införde religionsfrihet 1988 som det blev relativt fritt för dem att utöva sin tro.


Rigas Lutherska kyrka.

Tills sist kollapsade Sovjetunionen inifrån och den 6 september 1991 erkände Sovjetunionen, Estland, Lettland och Litauens självständighet. Den sovjetiska säkerhetspolisen flydde landet och demokrati, yttrandefrihet och religionsfrihet infördes. Pāvuliņas delaktighet i skogsbrödernas frihetskampen mot sovjeterna uppmärksammades. I början av 2000-talet medaljerades hon av den dåvarande presidenten Vaira Vike-Freiberga för sitt mod och sina insatser i kampen mot de sovjetiska ockupanterna under slutet av 1940-talet.


Läkaren Inez och Pāvuliņa. I bakgrunden syns en oljemålning som föreställer Rigas Lutherska kyrka.

Pāvuliņa som var kristen gick gärna till Rigas Lutherska kyrka som låg nära henne hem i Riga. När kraften i hennes ben tröt kunde hon inte längre ta sig dit. Men kyrkan fanns alltid i hennes hjärta, på väggen i sovrummet hade hon en stor oljemålning av den. Församlingsmedlemmar såsom läkaren Inez som syns på bilden här ovan besökte henne regelbundet för att titta till och be med henne, och på så vis kunde hon vara en del av gemenskapen.



När jag återkom till Lettland ett par år senare levde inte Pāvuliņa längre. Det är möjligt att hennes historia finns nedtecknad i ett lettiskt arkiv. Ibland är världen mindre än vad man tror och om någon som läser den här artikeln vet mer om Pāvuliņas liv och gärning så får du gärna höra av dig till mig.



Text och foto: Mikael Good

En världsledare mitt i en indisk by

Har du också träffat någon som du känner igen, men du kan inte riktigt placera honom, och du ger dig inte förrän du har kommit på var du har sett honom tidigare. Det hände mig i Indien för några år sedan och det tog nästan en månad innan jag kom på var jag sett honom tidigare.

För ett par år sedan besökte jag en liten byskola i nordöstra Indien. Manish* jobbar för en indisk organisation som driver skolor och familjehem för fattiga och utsatta barn. Manish har ett stort hjärta och han brinner för att barn som tillhör minoritetsgrupper ska få tillgång till bra grundskolundervisning så att de har en möjlighet att läsa vidare och på sikt bryta sig ur nedärvd fattigdom och bygga sig en ljusare framtid.

Jag gjorde en kort intervju med Manish och tog några porträttbilder. Men jag kunde inte släppa tanken att det var något bekant över hans ansikte. Ett par veckor senare var jag tillbaka i Huskvarna igen, och när jag gick igenom mina bilder från Indien klickade det till i synapserna och jag kunde konstatera att Manish är mycket lik Folkrepubliken Kinas högsta ledare Xi Jinping. Han är såpass lik att han skulle kunna vara hans dubbelgångare.

Text och foto: Mikael Good

*Manish heter egentligen något annat.

En ganska så knivig situation

Om du möter en man som påminner om Charles Bronson, och som står och petar naglarna med en stor kniv, vad skulle du göra i den kniviga situationen?

1. Sticka därifrån fortare än kvickt!
X. Balansera som på en knivsegg, och hålla mannen under noggrann uppsikt!
2. Ta bladet från munnen och fråga om du får ta en bild på honom?



Jag valde alternativ 2! Jag gick fram till mannen och bad att få ta en bild på honom! Han strålade upp och sa glatt ja!

Text och foto: Mikael Good

Lämna minst hälften hemma

Det händer att jag får frågor från kollegor om vad de ska ha med sig för fotoutrustning på reportageresan? De pratar om blixtar, teleobjektiv, incheckning av extra väskor för kameror, objektiv och ljus. Personligen blir jag trött bara av att höra om hur mycket utrustning som de vill ta med sig, och brukar ge rådet att de ska lämna minst hälften hemma.



Jag har förståelse att de som jobbar med exempelvis sport behöver ha med sig skrymmande utrustning, och kanske behöver checka in ett par extra väskor. Men för de som ska göra reportage räcker det att ha med sig det absolut nödvändigaste för att kunna leverera materialet som du själv och beställaren vill ha.



De senaste 15 åren har jag varit på en hel del reportageresor runt om i världen. På de första resorna tog jag med mig för många kameror och objektiv som jag sedan fick gå och bära och kånka på. Med tiden har jag lärt mig att bara packa med mig det mest nödvändiga, särskilt som jag ofta bara reser med handbagage, vilket betyder att kameror, kläder och annat som är livsnödvändigt ska rymmas i ett handbagage på 8 kg. Oftast får man ta med en liten väska plus handbagage på 8 kg på flyget.



Idag finns det kameror som inte ger avkall på kvalitet trots att de är förhållandevis lätta och smidiga. Har du inget krav på dig att leverera från fältet kan du lämna datorn hemma, och ersätta den med telefonen eller en iPad. Ett så kallat långzoom ersätter flera objektiv, komplettera det med ett litet ljusstarkt objektiv för inomhusbilder, ta även med en kompaktkamera för diskret fotograferande, alternativt använd telefonen. Kör med dubbelladdare och snåla inte med batterier och minneskort.



Snart åker jag på en reportageresa till Balkan och i vinter bär det av till Indien, Nepal och eventuellt Bhutan. Att göra reportage i text och bild är något som jag brinner för, och genom åren har jag fått många text- och bildreportage publicerade både i som utom landet. Bilderna i det här inlägget tog jag i några rudariska byar i Rumänien för fem år sedan. De har publicerats både i som utom landet, och så sent som i augusti i år var några med på nyheterna på TV4.





Text och foto: Mikael Good