"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Nakenbilder på svenska kändisar

Att bilder på nakna kändisar säljer lösnummer och ger många inklick i tidningarnas nätupplagor är säkert ingen överraskning. För många tidningar handlar den typen av rubriksättning för glättiga nonsensartiklar om ren och skär överlevnad. Utan läsare inga annonser och utan annonser ingen tidning.

Bara ett fåtal av Sveriges dags- och kvällstidningar håller journalistikens fana högt. De andra har i sina desperata försök att överleva i en föränderlig värld förvandlats till annonsblad och extratidningar med fokus på artiklar om kändisar, sportnyheter och skvaller samt glättiga företagsreportage som stryker medhårs med hopp om att öka annonsförsäljningen. Drivna journalister har tröttnat eller fått sparken på grund av nedskärningar och jobbar idag som kommunikatörer, webbredaktörer, pressekreterare, hemtjänstassistenter, lagerarbetare med mera.

I tidningarnas värld härskar det kortsiktiga tänkandet och jakten på de snabba klicken fortsätter i takt med att vinstkraven höjs. För att rymma fler annonser minskar platsen för genomarbetade artiklar och reportage. För småslantar köps bilder in av privatpersoner som är glada över att få med en bild i tidningen. På så vis kan tidningarna spara in på dyra fotografer. Låter de journalisterna sköta redigeringen kan de spara en slant till och ersätter de erfarna journalister med nyutexaminerade som jobbar nästintill gratis bara för att få synas kan de spara en slant till och på så vis kan skutan flyta ett tag till innan det är dags för nästa sparpaket.

Men mörka moln sprider sig på horisonten. Enligt undersökningen svenskarna och internet som gjordes 2014 använder 22% appar som blockerar annonser i sina mobiler. Ju mer annonsblockerarna sprider sig desto större hot kommer de bli mot dags- och kvällstidningarna i landet. Tidningarna är i många fall beroende av annonsintäkterna från nätupplagorna för att överleva. Det är lätt att vara efterklok men jag tror inte att de snabba klickens väg var rätt väg att gå för att försöka vinna läsare.

Jag tror fortfarande att kvalitet lönar sig och jag vet att många svenskar längtar efter att sätta tänderna i genomarbetade reportage som är kryddade med många bilder. Även om jag nästan helt har slutat köpa dagstidningar av miljöskäl skulle jag kunna tänka mig att betala en slant för en genomarbetad tidning i PDF-format.

Text och foto: Mikael Good

Ps: Den nakna handen på bilden tillhör en svensk kändis.

Postat 2015-09-23 13:55 | Läst 87996 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Duck Walk med en ny kamera

Gitarristen och sångaren Chuck Berry lär ha skapat "Duck Walk" 1956 som sedan blev en del av hans scenshow. Angus Young som är gitarrist i AC/DC är ett stort fan av Chuck Berry och han har kopierat och förfinat "Duck Walken".

Även om det är en hel del vandrande ankor på bilderna är det inte "Duck Walk" som det här inlägget skulle handla om. Det ska handla om att jag nyligen var ute och vädrade en ny kamera som gifter sig mycket bra med mitt Voigtländer 15mm och som därigenom blivit ett bra komplement till min Leica.

Även om jag också har en stor kamera med ett stort objektiv som kan sätta skräck i de flesta, föredrar jag att jobba med små smidiga kameror som inte väcker så mycket uppmärksamhet och som tillåter mig att vara mitt i händelsernas centrum utan att väcka anstöt.

När jag fotograferar gör jag det helst med sökaren mot ögat. Jag vill att de som finns i min omgivning ska se vad jag håller på med och kunna opponera sig om de så vill. Det senare händer dock sällan och i de få fallen har jag inte använt mig av bilderna.

Jag kommer att fortsätta att testa den nya kameran med fler M-objektiv och det ska bli intressant att se hur väl den gifter sig med mitt 90mm. Gör den det har jag en perfekt utrustning för diskret reportagefoto.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2015-09-08 19:27 | Läst 7928 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Avfolkningen går med racerfart på den lettiska landsbygden

I ett hus i ett samhälle på den lettiska landsbygden bodde en lettisk gumma i 90-årsåldern som hette Maija. När Maija växte upp under frihetstiden på 20- och 30-talet bodde ett par tusen personer i det välmående samhället där de flesta arbetade på små familjejordbruk eller livnärde sig på skogsbruk.

När Sovjetunionen ockuperade Lettland 1945 krävdes marken in till staten och ett stort kollektivjordbruk anlades och fler människor flyttade in. Maija och hennes föräldrar blev av med sitt familjejordbruk och tvingades att arbeta för staten. Om de hade vägrat hade de deporterats till Gulag, ett öde som drabbade många av deras grannar, släktingar och vänner. Den personliga frihet var kraftigt begränsad under den sovjetiska ockupationen och de kunde inte lita på någon, angivare kunde finnas precis varsomhelst. Det enda positiva som hände var att den kommunala servicen förbättrades och byggdes ut.

Lettland blev fritt från Sovjetunionen 1991 och på de 25 år som har gått sedan dess har antalet invånare i samhället krympt rejält. Det stora bostadområdet mitt i samhället som byggdes under sovjettiden ekar tomt och håller på att återerövras av naturen. Butikerna har slagit igen och det kommunala centret med apotek, post, vårdcentral och dagis flyttades till en grannkommun för ett par år sedan.

Trots att samhället inte ligger mer än 80 km från huvudstaden Riga har avfolkningen gått med racerfart. Arbetslöshet och fattigdom tvingade många att bryta upp och flytta till jobben i Riga eller utomlands. Här och där kunde man se en rökstrimma som steg upp från skorstenarna och att det lyste i ett och annat fönster men de flesta husen gapade tomma. Ett drygt hundratal pensionärer och några ensamstående småbarnsföräldrar som inte kunde flytta stannade kvar i samhället.

När Lettland blev fritt fick Maija tillbaka sin personliga frihet och sitt familjejordbruk som de sovjetiska ockupanterna berövat henne på. Hon skötte sedan gården själv i många år. När krafterna slutligen tröt och ögonen förlorade sin skärpa på grund av starr orkade hon inte driva den längre. Nu sitter hon oftast på en stol i närheten av den värmande kaminen i köket, medan hon väntar på att Inese från hemtjänsten ska komma på besök och ge henne lite ljus i den grå vardagen.

Där vid kaminens livgivande värme drömde Maija sig tillbaka till sin ungdomstid och hon längtade efter att få somna in och återförenas med sina föräldrar och vänner på den eviga festen i himlen.
- Jag är så ensam, alla mina syskon, släktingar och vänner är döda. Nu är det bara jag kvar, jag önskar att jag också fick dö, säger Maija och hennes ögon fylls av tårar. Inese ger Maija en varm kram och säger:
- Du har mig kvar Maija, du vet att jag bryr mig om dig och kommer att se efter dig.

Det har gått snart 10 år sedan jag besökte Maija. Nu har hon fått somna in och har vandrat vidare till den eviga festen i himlen där hon säkerligen har återförenats med sina föräldrar och vänner. Hennes hus står tomt och naturen håller sakta men säkert på att återerövra hennes mark.

Klicka på den följande länken om du vill vara med och ge ditt stöd till utsatta medmänniskor i Lettland: http://hjartatillhjarta.se/lettland/

Text och foto © Mikael Good

*Maija och Inese heter egentligen något annat

Postat 2015-09-07 14:33 | Läst 9732 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Stanki nashti chi arakenpe manushen shai

Rubriken till dagens inlägg är romani och betyder att berg möts inte men människor gör det. De senaste 11 åren har jag arbetat som frilansande reporter och fotograf runt om i världen och i min hembygd. Mötet med människor är mycket viktigt för mig. Jag vill inte vara som en osynlig fluga på väggen som registrerar allt utan att synas, jag vill interagera och lära känna nya människor, riva ned eventuella fördomarna som jag kan tänkas ha så att jag kan berätta mina nyfunna vänners historia och inte min egen.

Här kan du ta del av en del av de mötena som jag har gjort genom åren: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157649562924582

Text och foto: Mikael Good

Postat 2015-08-25 12:28 | Läst 9854 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Det lilla huset som inte finns på kartan

Trots att människor har bott i byarna i Pauleascaområdet sedan 1940-talet räknas det ändå som en illegal bosättning och finns inte med på officiella kartor. Enligt rumänsk lagstiftning har man rätt att bli laglig ägare om man har bott på en och samma plats i minst 30 år.

I Pauleascaområdet i länet Arges i Rumänien finns de tre små byarna Troislav, Tinca och Tufanu. De flesta av de drygt 4000 invånarna tillhör minoritetsgruppen Rudari*. Många av husen byggdes i slutet av 1940-talet på mark som de blev tilldelade av den gamla kommunistregimen. I samband med att Rumänien blev fritt från kommunismen genomfördes en stor jordreform där de gamla ägarna fick tillbaka marken som de berövats på under kommunismen samtidigt som de flesta av landets 22 miljoner invånare fick en bit mark och äganderätt till sina bostäder. Tyvärr exkluderades många romer och rudari från denna jordreform och den besittningsrätt de haft under kommunistregimen är nu ifrågasatt.

De tidigare markägarna, som fått tillbaka sina egendomar, vill inte ha otillåten bebyggelse på sin mark. Tyvärr är det inte ovanligt att människor i byarna vräks från hus som har varit i deras familjers ägo i 25 år eller mer. Husen demoleras sedan av grävskopor och schaktmaskiner. Familjerna blir hemlösa. När en av kvinnorna I byn förstod att min kollega Rickard talar flytande rumänska skyndade hon snabbt iväg till sitt hus för att hämta ett dokument som hon ville att han skulle titta på. Kvinnan presenterade sig som Florina, hon är 24 år gammal och bor i ett nybyggt litet hus som är något mindre än en friggebod tillsammans med sin man Nicolae och deras dotter.
– Jag kan varken läsa eller skriva. Snälla, läs och förklara för mig vad det står i det här dokumentet som min man och jag har fått från skogsbolaget, säger Florina med mycket vädjan och oro i rösten när hon räcker det till Rickard.

Rickard tog god tid på sig att läsa och berätta vad som står i dokumentet. På krånglig byråkratrumänska stod det att det statliga skogsbolaget som äger marken där huset står vill att Florina och hennes man infinner sig i rätten. Om det inte gör det kommer huset att demoleras. Rickard ser att datumet för rättegången är passerat. När Florina får höra det blir hon genast orolig för att de ska bli vräkta från sitt hus och att skogsbolaget ska komma och demolera det precis som de gjorde med grannhuset förra vintern.

Florina och Nicolae förlorade striden om sitt hem. Sedan några månader står huset öde och väntar på att bli grävskopornas rov. Familjen har flyttat in hos Nicolaes föräldrar som har ett större hus, ett hus som inte är lika utsatt för väder och vind. Det bör påpekas att skogsbolaget oftast ser genom fingrarna på illegala bosättningar i området. Men enligt skogsbolaget hade familjen byggt sitt hus på en olämplig plats och därför fick de ett rivningsföreläggande. På nationell nivå i Rumänien förs det samtal om att alla fastigheter bör registreras och att tydliga direktiv för bostäder ska tas fram. Förhoppningsvis kommer även frågan om bostadssituationen för nationella minoriteter att tas upp och förbättras.

Genom åren har Hjärta till Hjärta som både Rickard och jag arbetar för varit med och hjälpt många romska familjer att få äganderätt till sina bostäder. I år har Hjärta till Hjärta tillsammans med kommunen i Gradinari och en rumänsk hjälporganisation sett till så att 115 familjer fått äganderätt till sina bostäder. Nästa steg blir att försöka få till ett liknande projekt i Pauleasca-området.

Text och foto: Mikael Good

*Rudarernas ursprung är höjt i dunkel. En del tror att de är romer som har förlorat sitt språk och sina traditioner. En del tror att de är en rest av Dakerna som som bodde i Rumänien innan Rumänerna kom till landet. En del tror att de är en blandning mellan olika folkslag som tagits som krigsfångar i krig med det Ottomanska riket och som sedan förslavats. En del tror att rudarerna kan vara en av Israels förlorade stammar.

Artikeln har tidigare publicerats i gatutidningen Dik Manusch nummer 3/2015.