Mmm… Monochrome

Idag satte jag min Leica i svartvitt läge, satte på ett 35mm, monterade ett virtuellt gulfilter och gav mig ut på en d-vitamin stärkande promenad genom Huskvarna.



De senaste månaderna har jag mestadels fotat i färg, men idag var det åter dags att dokumentera världen i fotografins sanna färger. Oftast fotograferar jag i färg men slår över till svartvitt i PhotoShop. Idag valde jag att fotografera i svartvitt. Om jag vill ha bilderna i färg får jag kolorera dem.




De flesta kamerorna har ett svartvitt läge, men för oss som föredrar att jobba med digitala mätsökarkameror finns det bara Leicor, samt två föråldrade Epsonkameror att välja på, det finns även en Zenith men det är i princip en M 240 med en annan logga. Några av de uppräknade kamerorna är dedikerade för svartvitt, medan de andra har svartvita lägen.



Även om min Leica inte är dedikerad för svartvitt är den som gjord för svartvitt foto. Det svartvita läget är mycket bra, och det finns många inställningsmöjligheter för olika filter och kontrast. Jag har inte behövt göra speciellt mycket efterbearbetning på bilderna. De flesta är i princip JPG direkt ut från kameran. I mitt tycke är det fullt acceptabel gråskala och kontrast i bilderna rakt ut från kameran.




Även om jag gärna skulle vilja ha en Leica M 10 Monochrome, duger min M 240 gott som substitut. Det är bara att "ladda" den med svartvitt när andan faller på, och gå ut och fånga de snabbt flyende ögonblicken av tid innan de för alltid försvunnit in i historiens annaler.



Text och foto: Mikael Good

Sandmaffian som hotar och dödar journalister

Jakten på sand är mer intensiv i Indien än i något annat land. Det råder en byggboom i landet, och till de många byggena behövs det mängder av sand, grus, makadam, standardcement och vatten.

Sandbrytning är en miljardindustri i Indien. Bristen på laglig sand har gjort att det vuxit fram en sandmaffia som livnär sig på att bryta sand illegalt vid landets floder. Den illegalt utvunna sanden säljs sedan till byggen med god förtjänst. Arbetslösheten har ökat i Indien, sedan många statliga teplantage lagts ned. Det gör det lätt för sandmaffian att rekrytera billig arbetskraft. För några tior per dag, arbetar män och kvinnor med att sila och separera sand och grus, samt krossa stenar till makadam. De läggs sedan i olika högar innan de lastas på lastbil och transporteras till byggen.

Varje år utvinns miljarder ton sand och grus illegalt vid Indiens floder. Den illegala utvinningen har vuxit till en mångmiljardindustri som involverar hundratusentals människor. Utvinningen leder till ett skadat ekosystem och att grundvattnet sjunker på en del håll i landet. I en rapport från 7 maj 2019 beskriver FN:s miljöorgan Unep den illegala sandbrytningen i Indien som ett globalt hot mot miljön.

Mellan 2015 och 2018 fick fyra indiska journalister sätta livet till när de rapporterade om den illegala sandbrytningen, och många fler har utsatts för hot och våld av sandmaffian. Jag valde att inte ta några närbilder på sandbrytningen, eller att ställa frågor till arbetarna, utan höll mig på betryggande avstånd när bilden togs.

Text och foto: Mikael Good

En ganska så knivig situation

Om du möter en man som påminner om Charles Bronson, och som står och petar naglarna med en stor kniv, vad skulle du göra i den kniviga situationen?

1. Sticka därifrån fortare än kvickt!
X. Balansera som på en knivsegg, och hålla mannen under noggrann uppsikt!
2. Ta bladet från munnen och fråga om du får ta en bild på honom?



Jag valde alternativ 2! Jag gick fram till mannen och bad att få ta en bild på honom! Han strålade upp och sa glatt ja!

Text och foto: Mikael Good

Leica M 10 Monochrome får bekänna färg

Det är många fotografer som har åsikter om Leica, men konstigt nog är det få av dem som har åsikter som arbetat med en Leica. Företagets nyaste skapelse Leica M 10 Monochrome har precis kommit ut på marknaden men redan fått bekänna färg i debattforum, efter debattforum.

De flesta debattörerna verkar reta sig på priset som väntas bli 93 000 kronor. Många raljerar också över att en snudd på antik kamera med en svartvit sensor kan kosta mer än finessspäckad proffskamera som Canon 1DX Mark III.

En del påstår att deras enkla systemkameror levererar bra svartvita bilder för en betydligt lägre peng. Visst så är säkert fallet om man nöjer sig att arbeta med en spegelreflex- eller en digital sökare. Men om man som jag vill ha en digital mätsökare med svartvit sensor, finns det inget annat än Leica att välja på. Det spelar ingen roll hur bra Fuji X-Pro3 är, den har ingen mätsökare och därför är den ointressant för mig.

Leican tillverkas för hand av arbetare som får skäligt betalt för sitt jobb, och den har en sensor som är direkt framtagen och anpassad till kameran. Kameran kommer inte att göras i någon stor serie, varför framtagningspriset per såld enhet blir stor.  93 000 kronor är mycket pengar för en kamera. Men jag kan ändå förstå att det finns de som är beredda att lägga så mycket pengar på en kamera. En del är beredda att lägga hundratusentals kronor på klockor, jaktgevär eller Hifi-produkter, och därför är det egentligen inte så konstigt att det finns en marknad för dyrare kameror.

Det är inte helt omöjligt att jag kommer att köpa en Leica M10 Monochrome. Blotta tanken att kunna jobba med en kamera som har en sensor som är byggd från grunden för svartvitt foto får det att rycka i mitt avtryckarfinger. Men jag kommer i så fall att vänta ett par år tills priset blir det rätta, och att jag drar in de pengarna på mitt fotograferande som behövs för att rättfärdiggöra ett köp.

Jag tycker om att arbeta med mätsökare och använder ofta min Leica i jobbet. Men det är alltför sällan som jag får leverera bilderna i svartvitt, kunderna vill oftast ha färg, och därför har jag en digital Leica med färgsensor och inte en Monochrome. När jag så vill kan jag ställa kameran i svartvitt läge och fota som jag helst vill.

Bilden i inlägget tog jag på San Diego-rockarna Switchfoot's turnépremiär i juli. Jag använde ett Zeiss ZM 21/2.8 och en Leica M 240 för bilden. Den har tidigare publicerats i färg i Världen idag, och bandet använde sig också av färgvarianten, men så här vill jag själv se bilden.

Text och foto: Mikael Good

Mitt i händelsernas centrum

För att få med mig de bilderna som jag vill ha har jag valt att försöka umgås fram mina bilder. För att nå dit rör jag mig ofta i själva händelsen. Allt som oftast blir jag en del av den, och kan på så vis komma åt att ta de bilderna med närvaro och närhet som jag strävar efter.

För tjugo år sedan såg jag mig som gatufotograf, och jag var oftast en passiv åskådare som väntade in rätt ögonblick. Nu dokumenterar jag de ämnena som jag är en del av eller är intresserad av.  När jag var i Serbien i november träffade jag ett glatt sällskap som hade dukat upp till fest på en ödetomt. Jag blev nyfiken, hälsade glatt på dem och frågade om det var ok att jag tog några bilder. De blev glada over intresset och bjöd  in mig i gemenskapen. Det visade sig att ett medelålders romskt par precis köpt en tomt och bjudit sina grannar och vänner till en rejäl tomtköpsfest.

Romerna är glädjens folk och de hittar alltid en anledning till att fira. Tomtköpet firades med god mat och dryck samt traditionell dans till svängig romsk Trubaci-musik. Givetvis spelades musiken på allra högsta volym, på Balkan tycks det bara finnas ett läge på stereon och det är det högsta. Jag umgicks en stund med mina nyfunna vänner innan jag var tvungen att bjuda farväl, och gå vidare till ett möte som jag skulle tala på.

När jag åker till Serbien nästa gång ska jag hälsa på mina nya vänner, och se hur långt de har kommit med husbygget. Det är inte helt omöjligt att de kommer att ha en husbyggarfest! I så fall hoppas jag att de har bjudit in en hel Trubaci-orkester!



De senaste åren har jag rört mig en del på Balkan. Förutom att jag är intresserad av romernas kultur och traditioner vill jag dokumentera det starka andliga skeendet bland romerna på Balkan. För tidningen Världen idag har jag gjort tre reportage i text och bild om detta. Du kan läsa dem här om du är intresserad.

Text och foto: Mikael Good