Coronaviruset slår hårt mot frilansfotografer

En del branscher har blivit hårt drabbade av den pågående coronapandemin. Några som drabbats hårt är frilansfotografer, som har fått se det ena uppdraget efter det andra bli inställt. De uteblivna uppdragen slår hårt mot många frilansare som redan hade en ansträngd ekonomi.



Att jobba som frilansfotograf eller reporter med inriktning på reportage är inte lukrativt. Slår man ihop allt arbete som krävs till ett reportage, såsom research, restid, kontakter, intervjuer, bildtagning, efterbearbetning, och renskrivning av text blir det inte någon hög timlön, gör man sedan avräkning på utrustning såsom kameror, objektiv och dator, blir förtjänsten ännu lägre. 



På Facebook ser jag att många av mina kollegor runt om i världen antingen sitter i karantän eller har begränsad rörelsefrihet. De lägger tid på att redigera bilder, vässa till texter, och drömma om vad de ska göra efter coronakrisen. Många har förlorat stora pengar på inställda resor. När man jobbar som frilans får man oftast betala resan själv, med förhoppning att få tillbaka pengarna när materialet publiceras. Det kan bli ett stort ekonomiskt avbräck om resan ställs in.

Även jag har drabbats. Under våren var det tänkt att jag skulle åkt på två reportageresor. En skulle gått till södra Asien och den här helgen var tanken att jag skulle åkt till Balkan. Men på grund av coronapandemin har bägge resorna blivit inställda, och det är osäkert om jag får tillbaka pengarna som jag lagt ut för hotell och flygresor.

Tanken var att jag skulle gjort en del bild- och textreportage, samt samlat på mig mer material till några egna projekt som jag jobbar med. Nu blir det tyvärr inte så, och det är högst osäkert om det blir några resor i höst eller nästa vinter eller vår. Även på hemmaplan ser det tunt ut med reportage. Sommarens uppdrag som festivalfotograf på en musikfestival är också osäkert. Och de övriga reportagen från lite olika platser i landet som jag tänkt göra, hänger också löst.

Jag sitter inte i sjön trots det ekonomiska avbräcket. Så länge som jag har ett jobb som redigerare på en dagstidning kan jag betala räkningar och mer därtill. Jag trivs med mitt arbete och mina kollegor, men reportagejobben sätter lite extra guldkant på tillvaron. Men jag är medveten om att alla fotografer inte är lika lyckligt lottade, och en del har fått börja sälja av utrustning för att kunna betala hyran och få mat på bordet.

För drygt tio år sedan blev jag av med mitt ordinarie arbete på en dagstidning och mina frilansuppdrag ungefär samtidigt. Det blev ett rejält avbräck på ekonomin. Men jag hade sparat i ladorna, och hade tillräckligt med pengar att ta av innan A-kassan kickade igång efter fem månader utan inkomst… Jag nödgades även att sälja av mina dyrare kameror och objektiv, och köpte istället en billig begagnad kamera och ett par objektiv, som jag kunde använda till ströjobb.



Bilderna i inlägget tog jag under en reportageresa till södra Serbien förra våren. Jag skulle varit med på en liknande tillställning i år, och jag hade nog varit i full färd med att umgås fram fler bilder om inte coronan hade satt punkt för planerna. Jag känner många av dem som är med på bilderna, och jag längtar efter att få möta mina romska bröder och systrar igen.

Text och foto: Mikael Good

75 år sedan nazityskland kapitulerade

Idag firar vi att det är 75 år sedan freden kom till Europa. Men fredsyran blev kortvarig, kriget bytte skepnad, blev kallt, och en järnridå sänktes över de östra delarna av Europa och skiljde dem från de västra. Stöveltrampet ekade åter i öst, och mäktiga arméer ställde sig på var sin sida av gränsen. Kärnvapenhotet var överhängande. 

Det kalla kriget fortsatte fram till Berlinmurens fall den 9 november 1989, då kom öppningen i järnridån som släppte in frihetens värme till de plågade och frusna människorna i öst. Öppningen ledde till att den kommunistiska enpartistaten Sovjetunionen bröts sönder inifrån och föll den 25 december 1991. Då kom freden på riktigt till Europa. På sätt och vis skulle man nog kunna säga att även det andra världskriget tog slut den dagen.

Text och foto: Mikael Good

En skandinavisk viking i Indien

Precis som mina förfäder tycker jag om att komma till nya miljöer och träffa nya människor. I december var jag i Indien med familjen och där fick jag mitt lystmäte. Jag fick med mig mängder av bilder, men på grund av mitt utseende fick jag även vara med på en hel del selfies.



Innan taxin kom och förde oss till Indira Gandhi internationella flygplats, passade jag på att gå ett extra varv i omgivningarna vid hotellet. Jag tog bilder och bytte några ord med människor som var på väg till sina arbetsplatser.



I och med att jag är öppen med vad jag gör och inte smyger runt hamnade jag i en del samtal och passade på att ta en del gatuporträtt på människor som rörde sig i området. Jag kallar mig själv inte för gatufotograf utan dokumentärfotograf. Jag tycker om att möta människor och dokumentera deras vardag, det gör att jag inte gömmer mig bakom kameran utan söker kontakt.

Det är inte ovanligt att jag själv får vara med på bild. I Indien var det vanligt att folk kom fram till mig och frågade om jag ville vara med på bild tillsammans med dem, jag sa ja vid samtliga tillfällen. En del fotografer är livrädda för att vara med på bild, men lika självklart som jag tar bilder på andra människor, lika självklart ställer jag själv upp på bild när någon frågar, är man inte beredd att ge ska man heller inte räkna med att få.

Vid en del tillfällen ville så många vara med på bild tillsammans med mig, att min dotter förvånat utbrast: ”Är du en kändis pappa?”. Förklaringen var enkel. Serien Vikings är populär även i Indien. I och med att jag har ett vikingalikt utseende (jag hade det långt innan serien började) och att en av karaktärerna i serien liknar mig ville många vara med på bild tillsammans med den gänglige skandinaviska vikingen.



Det folkmyller som jag mötte den 1 januari är som bortblåst. Alla New Delhis 14 distrikt har klassificerats som röda zoner. Det innebär att det inte är tillåtet att röra sig fritt eller resa, människor måste sitta i karantän i sina hem. Alla förskolor, skolor och universitet ska hållas stängda, likaså restauranger och biografer. Men kyrkor, tempel och moskéer får hålla öppet för ett begränsat antal utövare. Det är också tillåtet att besöka sjukhus, apotek och livsmedelsbutiker.



Jag vet tyvärr inte hur det har gått för människorna på bilderna. De flesta av dem överlevde på pengarna som de fick ihop varje dag. Idag har många av dem ingen möjlighet till försörjning. De som kan har tagit sig till sina hemorter, men de som inte har den möjligheten har valt att stanna kvar med förhoppning att staden snart ska öppnas upp, och att allt ska återgå till det normala igen.

Bilderna i inlägget har tagits med en Sony A6500 och ett 18-135mm objektiv.

Text och foto: Mikael Good

New Delhi har klassificerats som en röd zon

Trots att få fall av Corona rapporterats i Indien beordrade dess regering en total stängning av landet den 25 mars. Detta begränsade rörelsefriheten för Indiens 1,3 miljarder invånare. Tanken var att stängningen skulle hävts den 3 maj. Men enligt ett regeringsbeslut den 1 maj förlängs den nu till mitten av maj. 



New Delhi är världens folkrikaste stad och i vanliga fall myllrar den av liv. Överallt finns det människor, och många har flyttat till staden från närliggande regioner för att kunna försörja sig.  I staden finns det i normala fall mängder av gatuförsäljare, som säljer kläder, skor, mat, blommor, med mera. Många av dem kommer från andra regioner i landet, och de får betalt i procent av vad de sålt under dagen. Många grovarbetare jobbar som daglönare och de köar dagligen efter jobberbjudanden på byggen eller vägarbeten som ska ge dem ett par hundra rupies i lön.



Andra yrkeskategorier såsom vakter, hotell- och restaurangpersonal, Tuc Tuc- och taxichaufförer har ingen fast inkomst utan är beroende av dricks för att kunna överleva. Här och där kan man även se tiggare som försörjer sig genom att be förbipasserande om allmosor. Hundratals miljoner människor försörjer sig på det viset i New Delhi och i andra större och medelstora städer i landet. Men i och med restriktionerna i samband med coronapandemin har de flesta av dem blivit arbetslösa och förlorat sin inkomst.



På grund av detta har migrationen varit enorm då  enorma skaror med människor har begett sig till sina hemorter där det är lättare för dem att överleva. Oftast har de fått gå till fots då bussar och tåg ställts in. Det är inte ovanligt att de har tagits illa emot då de kommit tillbaka till sina hemorter. Mycket på grund av smittorisken, deras grannar är rädda för att bli smittade av corona, och denna rädsla har på olika vis gått ut över hemvändarna. 



Nedstängningen av landet har haft effekt. Bara 37 000 bekräftade smittofall och runt 1200 dödsfall har rapporterats från Indien. De omfattande restriktionerna som infördes den 25 mars skulle egentligen ha hävts den 3 maj. Men landets premiärminister Narendra Modi meddelande den 1 maj att restriktionerna förlängs till mitten av maj i områden med stor smittspridning. Beroende på hur smittspridningen och risken för den ser ut kommer landet att delas upp i tre zoner – röd, orange och grön. I de gröna zonerna kommer restriktionerna att lättas, och där kommer livet i stort sett kunna återgå till det normala från och med den 3 maj.

Alla New Delhis 14 distrikt har klassificerats som en röd zon. Det innebär att resande inte är tillåtet. Alla förskolor, skolor och universitet ska hållas stängda, likaså restauranger och biografer. Men kyrkor, tempel och moskéer får hålla öppet för ett begränsat antal människor. Det är också tillåtet att besöka sjukhus, apotek och livsmedelsbutiker.



Jag vet inte hur det har gått för människorna på bilderna, många av dem levde på det som de tjänade varje dag. Idag har de flesta av dem ingen möjlighet till försörjning, en del har säkert begett sig hem till sina hemorter, medan andra stannat kvar i hopp om att allt snart ska återgå till det normala.



Bilderna i inlägget har tagits med en Ricoh GR II och en Sony A6500 med ett 18-135mm.



Text och foto: Mikael Good

”Du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”

I min ungdom försökte jag att hitta genvägar till de där bilderna som skulle ge mig publicitet och en stjärna på fotograf himlen. Trots idoga försök lyckades jag aldrig nå dit som ung. Det var först efter jag fyllt 35 som jag fann min egen stil och bildberättandet exploderade.



Det händer ibland att jag får kritik för att jag fotograferar på ett klassiskt dokumentärt sätt. Att jag efterhärmar gamla mästare genom mitt sätt att närma mig och avbilda dem jag möter. Egentligen är det inte så konstigt med tanke att jag började fotografera 1982. Då var det svartvitt som gällde för dokumentärfoto, och de första fotograferna som jag fick upp ögonen för var Christer Strömholm, Josef Koudelka och Sune Jonsson. När jag såg deras bilder blev jag inspirerad och ville ta likadana bilder, men jag hade allt för bråttom och bilderna blev oftast platta och intetsägande.



Christer Strömholm är en stor inspiratör, inte som människa men som fotograf. Hans sätt att närma sig andra människor i sina bilder tilltalade mig. Som tonåring tog jag del av Christer Strömholms fotoskola i tidningen Foto, och jag lånade med mig hans böcker från det lokala biblioteket och lät mig inspireras och påverkas av hans tankar och foton, jag var speciellt förtjust i boken ”Poste Restante”, det fanns ett vältummat exemplar på Byttorps bibliotek i Borås, och jag lånade boken flera gånger.



När jag träffade Christer Strömholm i samband med hans vernissage i Härja i mitten av 1990-talet fick jag möjlighet att byta några ord med honom. Jag frågade bland annat om han kunde ge mig något bra råd för att utvecklas som fotograf?
Christer spände blicken i mig, och sa kort och rappt:
- Lär dig se!
Jag tog vara på mästarrådet, men det skulle dröja drygt tio år innan mina fotografiska ögon öppnades på riktig!



Fotografen Anna Clarén träffade Christer Strömholm när hon var 22-årig fotostudent. Hon tyckte att det var märkligt att Christer Strömholm ställde frågor till henne om vilka språk hon talade och om hon hade körkort, och inte några frågor om varför hon fotograferade!
”Det är inte relevant nu, för du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35” svarade Christer Strömholm på hennes undran.
Många år senare och med en rejäl portion livserfarenhet i bagaget förstod hon vad han menade: "Den sortens fotografi som Christer Strömholm gjorde handlar ju om att berätta vad det är att vara människa. Och det har man kanske inte hunnit förstå förrän man är 35", sa Anna Clarén i en intervju i DN i juli 2018.



Ju mer livserfarenhet som jag samlat på mig, desto mognare perspektiv har jag fått till livet. Idag ser jag på mig själv och på andra människor på ett helt annat sätt än när jag var ung. Ju äldre jag blir desto mer oviktig blir den egna karriären, för mig är det viktigare att få berätta om, och förmedla de ämnena som jag har på mitt hjärta, och bidra till förändring i samhället än att bli känd.



I vilket fall som helst så stämde Christers påstående in på mig. Det var först efter att jag fyllt 35 år som jag hittade rätt och mitt bildberättande exploderade, mycket beror på att jag först då riktigt förstod vad det innebär att vara människa, och vad jag har för mål med mitt fotograferande och mitt liv. Inom reportage- och dokumentärfoto som jag ägnar mig år, är livserfarenhet och personkännedom viktiga ingredienser. Inom andra fotografiska områden spelar det kanske inte så stor roll, och där kanske det rent av är en fördel att vara ung. Det finns givetvis undantag även inom reportage- och dokumentärfoto, det finns en hel del exempel på unga fotografer som tagit fantastiska bilder som påverkat generationer.



Trots att jag inte söker framgång har jag nått längre med mina bilder än vad jag ens kunde drömma om som tonåring. Framförallt har jag fått vara med och bidra till förändring för många människor genom bilder och artiklar, och jag har fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande medmänniskor, samt bilda viktig opinion för förändring. För min del handlar fotograferandet inte om att förverkliga mig själv utan att använda de gåvorna som jag har fått till att betjäna andra.



Text och foto: Mikael Good