En Hipsters liv – Att vara unik i en värld av identiska original

Vi lever i en tid där autenticitet är den största lyxen och där sökandet efter den verkar ha blivit en ny religion. Det är en värld där en avokadomacka säger mer om din själ än vad du någonsin skulle våga erkänna. En värld där ett vinylskivomslag, lite lagom slitet, hänger på din vägg som en helig relik och där kaffebönorna, vars namn du knappt kan uttala, rostas på ett mikrobryggeri fyra kvarter bort. Det är här, i den post-industriella urbaniteten, vi hittar vår moderna profet: hipstern.

Hipstern är en paradoxens mästare. Han, eller hon (det är viktigt att inte könskoda), är på ständig jakt efter unika upplevelser, sådana som ingen annan upplevt – tills alla gör det. Den oansenliga lilla kvarterskrogen med loppisfynd till stolar blir snart ett Mecka för alla som "verkligen förstår mat", tills den får en plats på Instagram, och därmed förlorar all sin "äkta" charm. Det som en gång var exklusivt och underground blir, inom loppet av några veckor, mainstream och därmed förbrukat. Cirkeln sluts och jakten på nästa dolda pärla inleds.

Men vad är egentligen hipsterns liv? Det är ett ständigt klättrande uppför ett berg av identiteter, där varje topp du når bara avslöjar en ny nivå av ytlighet. Du är orginell, tills någon annan gör precis samma sak. Du dricker ekologisk, kallpressad juice och läser böcker du aldrig riktigt förstår, men citera dem kan du! Åtminstone på en statusuppdatering på sociala medier.

Det är också en värld där man konstant måste uppdatera sin garderob, men utan att det får verka så. Allt ska se ut som om du inte har försökt. Vintagejackan, vars pris hade räckt för att föda en svensk familj i en månad, ska bäras med nonchalant sliten elegans. Skägget, eller avsaknaden av det, är ett konstverk i sig. En slags överdriven medvetenhet i att inte vara medveten. Och glöm för all del inte glasögonen – helst utan styrka, för inget säger "intellektuell" lika bra som att se ut som en suddig filosof.

En viktig accessoar att ha hängande runt halsen är en analog Leica, gärna en M6, eller en digital kamera i Fujifilms X100-serie. Den fungerar som ett smycke som signalerar att du verkligen omfamnar hipsterkulturen. Precis som med alla andra attribut, är det inte bara kameran i sig som räknas, utan det sätt på vilket du bär den, som ett statement om din unika stil och din plats i det kulturella landskapet. Men dina bilder tar du med din smartphone, så att det är lätt att dela dem.

Livsstilen bygger på en grundläggande tes: vara unik. Men i sin jakt på denna originalitet ser man snart att den äkthet som söks egentligen är lika konstruerad som snabbmatsrestaurangens plastiga inredning. Att tillhöra denna subkultur kräver mycket arbete. Att inte se ut som alla andra innebär att noggrant följa ett inofficiellt manifest om hur man just inte ska göra det. Paradoxen är komplett.

Det finns dock en charm i det hela, en slags vänlig självmedvetenhet i hipsterns livsstil. En tyst överenskommelse om att vi alla deltar i ett skådespel, men att skådespelet kanske är själva poängen. Kanske är det just denna kamp för att alltid vara ett steg före, att alltid vara den som upptäcker den nästa stora trenden, som skapar ett slags kulturellt drama vi alla njuter av att följa.

Så, vad kan vi lära oss av denna livsstil? Kanske att äkthet är en illusion, att det är den oändliga jakten på den som skapar rörelsen framåt. Och kanske, bara kanske, att det enda sättet att verkligen vara unik är att sluta försöka. Men tills dess, drick ditt kallbryggda kaffe, sätt på en obskyr vinyl och citera Nietzsche i ett hörn på den där dolda cocktailbaren som ingen annan känner till, än.

Det här är en lätt satirisk krönika som är influerad av Amsterdam Klezmer Band’s låt The Hipster’s Life. Mannen och kvinnan på bilden har inget med innehållet i artikeln att göra.

Text och foto: Mikael Good

Skulle Cartier Bresson valt en Leica idag?

Den 13 januari presenteras den nya Leica M11 med pompa och ståt. Av de läckta förhandsrapporterna och bilderna verkar det vara en riktigt bra mätsökarkamera, som trots ett relativt högt pris mycket väl kan bli en storsäljare med Leica mått mätt. Hur många som letar sig ned i professionella fotografers kameraväskor återstår dock att se.

Med anledningen av lanseringen var det någon i en Leicagrupp på Facebook som ställde frågan om vilken Leica Cartier Bresson skulle valt om han börjat fotografera idag? När Cartier började fotografera ville han ha en fickvänlig kamera med bra bildkvalitet, på den tiden fanns det i princip bara en kamera att välja på som svarade upp till hans önskemål nämligen Leica. Även om det snart dök upp värdiga konkurrenter till Leica var han kameramärket trogen fram till sin död 2 augusti 2004.

Det är svårt att spekulera i vilken kamera han skulle valt idag. Men med utgångspunkten att Cartier föredrog att se omvärlden genom ett normalobjektiv, och ville ha en fickvänlig kamera som inte gjorde avkall på bildkvaliteten tror jag inte att han skulle valt en Leica eller någon annan större digitalkamera. Jag tror att han skulle valt en liten fickvänlig och diskret Ricoh GR IIIx som har ett 40mm objektiv och som tillbehör en 40mm sökare.

Den översta bilden är ett självporträtt av artikelförfattaren och den nedre bilden kommer från Wikimedia och föreställer Cartier Bressons första Leica.

Text och foto: Mikael Good

Hur levererar du bilder till dina kunder?

Förr i tiden använde jag ofta ZIP- eller CD-skivor när jag levererade bilder till kunder, men i takt med att internet blev snabbare började det dyka upp smidigare alternativ. Ett av dem var Dropbox som jag använde mig av i ett par år.

Men även Dropbox blev föråldrat, och igår eftermiddag gick jag igenom mitt Dropbox för att rensa upp och tömma det på bilder. När jag så gjorde fastnade jag för en stund i minnenas arkiv då jag hittade många bilder som levererats till olika tidskrifter genom åren. En del av dem har prytt omslag, några har publicerat i olika artiklar, och några har publicerats på webbsidor. Jag sorterade ut dem och lade dem i mitt bildarkiv.

Numera använder jag WeTransfer när jag levererar bilder. Jag tycker att det är en smidigare lösning, särskilt när jag ska leverera mycket material. Men det kanske finns bättre och smidigare alternativ att välja på? Vilken lösning brukar du själv använda dig av när du levererar bilder?

Text och foto: Mikael Good

Pojken och valpens ansikten smälte samman

Jag mötte Kolja, hans mamma, storasyster och lillebror i ett miljonprogramsområde i utkanten av St. Petersburg på den internationella kvinnodagen i mars 2011 (den dagen firar man även morsdag i Ryssland). Familjen hade precis skaffat en valp. Kolja och hans syskon var mäkta stolta över den. När jag intervjuade hans mamma kom Kolja fram med valpen till mig, och strax innan han överlämnade den hann jag med att ta bilden där Koljas ansikte till synes smälter samman med valpens. Bilden är inte arrangerad utan är en äkta ögonblicksbild som tagits på rätt hundradels sekund.

Intervjun och bilderna resulterade i ett reportage som publicerade över tre sidor i livsstilsmagasinet Junia 2011.

Text och foto: Mikael Good

Leica M väcker känslor

I stort sett alla fotografer har en åsikt om Leica. Ofta handlar diskussionerna om det höga priset, eller att kameran är mer av ett smycke för rika människor än ett redskap, och att vanligt folk inte har råd att köpa dem. För min egen del är Leica ett verktyg att ta bilder med och inget annat.



Jag föredrar att jobba med kameror som har tydliga rattar och är enkelt uppbyggda, fria från displayer och förvirrande undermenyer. Jag är speciellt förtjust i mätsökarkameror. I och med att jag föredrar att jobba med digitalkameror finns det inte så mycket mer än Leica att välja på om man som jag vill ha en digital mätsökarkamera. Fuji har en Leicaliknande kamera som heter Fujifilm X-Pro2. Jag har även en sådan, det är också ett utmärkt redskap, men den känns mer som en digital Contax G2 än en mätsökarkamera.

Kameran på den översta bilden är en Leica M8, och objektivet ett Voigtländer Ultron 35mm f1,7 ASPH. M8:an har över tio år på nacken men fortfarande duger bildkvaliteten, speciellt om man väljer att göra bilderna i svartvitt. I mitt tycke är bara Leica M Monochrom bättre på svartvitt, men i och med att jag behöver leverera bilder i färg ibland är M8:an en bra kompromiss. Leica M och dyr behöver inte ha ett likhetstecken mellan sig. M8:an kostar runt 10 000 kronor begagnad och Voigtländer objektivet kan man hitta för 3500 kronor, vilket är rena rama fyndpriset för en handtillverkad mätsökarkamera och ett excellent objektiv. 



Jag har använt M8:an till en del reportage. Bland annat hade jag med M8:an när jag besökte Sinai i Egypten för ett antal år sedan. En artikel och bilder från det besöket publicerades i webbtidningen Sinai Times. Alla svartvita bilderna i det här inlägget har jag tagit vid Sinaiberget.

Text och foto: Mikael Good