Gatufoto

Förra torsdagen när var jag ute och testade mitt nya klassiska gatufotoobjektiv på fältet, så råkade jag ut för något som jag bara har upplevt en gång tidigare.

Jag stod och tittade genom sökaren ut över en gata när jag kom på att jag glömt något , jag vinklade ned fotoapparaten för att ställa in exponeringskompensationen som stod i ordentligt + läge.  Då kom en välklädd man i 60-års åldern upprört fram och bad mig att radera den bild jag enligt honom nyss hade tagit på honom.
- Jag hörde minsann slutarljudet sa han småilsket.
Jag bedyrade att jag inte hade tagit någon bild och att han måste ha hört i syne.
- Får jag se sa han syrligt och pekade envist på displayen.
Jag tryckte igång fotoapparaten och visade honom den senaste bilden.
- Är det likt dig sa jag leende när jag visade upp en bild på en asfaltsläggare (se bilden nedan).
Han tittade noga på bilden, snörpte ihop munnen, vände på klacken och gick sin väg.

Edit: Om jag hade tagit en bild på mannen ifråga så hade jag aldrig raderat den, utan sagt till honom att han kan gå in på Fotosidan och se den i min blogg!

Att någon har lagt sig i mitt gatufotande har nu hänt mig två gånger.

One way Street. Leitz Summicron-R 35/2.0, Canon 

Bilden i större format:
http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm/1118023.htm

Veckans skiva: The Turning Point  - John Mayall

//Chasid

Fattigdom

I en av de stora kvällstidningarna kunde man tidigare i veckan läsa om Riga. Staden beskrevs som en nyrik partymetropol, en stad i kraftig expantion där lyxbilarna står på varandra, vidare stod det att landet Lettland har den kraftigaste växande ekonomin inom EU. Men även den här medaljen har sin mörka baksida enligt mig...

Undrar just vart reportern har varit, det Riga som jag känner är förvisso vänligt och gästfritt men samtidigt oerhört fattigt. Faktum är att Riga påminner en hel del om det Sverige med sina stora klassklyftor som min mormor som växte upp på 20- och 30-talet har berättat om.
Jag har varit på ett par reportageresor i Riga och har mött en hopplös fattigdom och missär som jag inte trodde existerade i denna del av Europa längre. Det är svårt att tänka sig att många människor som bara bor en timmas flygväg från oss har det så mycket sämre än oss. Men rör man sig bara i Rigas gamla stad med skygglapparna på så framstår Riga som en expansiv och välmående huvudstad full av framtidsanda.

Många pensionärer och familjer i Rigas utkanter lever på en eller ett par tusenlappar per månad vilket gör det svårt för dem att överleva utan utomstående hjälp då matpriserna är lika höga som i Sverige, den lettiska staten har knappt några pengar att ge i bidrag till de behövande och de som kan skor sig på de andras bekostnad och hänger sig åt ett liv i lyx. Hyrorna i Riga är låga i ytterområdena men många hyreslägenheter är kraftigt förfallna, jag har besökt familjer som bott i rena rama rivningskåkar som i princip kan falla ihop i vilken minut som helst, några av dem finns avbildade nedan. Av respekt för dem som bor i husen har jag valt att antingen maskera eller inte ha med dem på bilderna.

I det här kraftigt slitna huset bor en mamma med sina två små barn...

En rivningskåk? Nej i det här delvis eldhärjade huset bor två ensamstående mammor med sina små barn...

Veckans skiva (singel): Going Underground - The Jam

//Chasid

Hamnstaden som försvann i havet

När jag var i Turkiet i juli 2004 och besökte släkt och vänner så åkte vi till en plats som heter Dimitsrili för att sola och bada. Min vana trogen så plockade jag med mig fotoapparaten för att kunna gå på utflykt om jag fick lust till det. Historieintresserad som jag är så upptäckte jag genast de myckna men illa åtgångna spåren av en romersk civilisation såsom tegel, betong, husgrunder från villor och andra byggnader som jag genast med intresse startade att dokumentera. När jag återvände till Turkiet i september 2006 åkte jag återigen till Dimitsrili för att komplettera mina tidigare bilder, jag hade då även turen att stöta på några personer som kunde berätta mer om staden och dess öde. Detta material delar jag nu med mig till dig som är intresserad av dokumentärfoto, de glömda rummen och antikens historia.

För tvåtusen år sedan så låg här en liten blomstrande romersk hamnstad med 10.000 invånare. Staden var en liten kuststad i den romerska provinsen Asien som ligger i nuvarande Turkiet på den plats som idag kallas för Dimitsrili på Chesme halvön.

Som de flesta romerska städer hade den ett Dianatempel och en amfiteater för att medborgarna skulle få sin beskärda del av kultur och skrock. Men för tvåtusen år sedan så vräkte en kraftig jordbävning ned halva delen av staden i havet och slog resten av staden sönder och samman, troligtvis trodde den överlevande befolkningen att det var gudarnas straff för att de inte hade offrat tillräckligt och bestämde sig därför för att inte bygga upp staden igen. Det som fortfarande gick att använda av pelare och kolonner forslades bort och återanvändes vid uppbyggandet av en annan stad.

Århundrandena och årtusendena gick och resterna av staden eroderades och förstördes av ytterligare jordbävningar och plundring, den senaste stora jordbävningen skakade området så sent som i maj förra året. Idag har namnet på den romerska staden sedan länge försvunnit ur historiens rullor, men resterna kan man fortfarande se om man tittar riktigt noga, det som vid första anblicken ser ut som en liten pittoresk badvik döljer resterna av en en gång stolt och välmående liten romersk stad i provinsen Asien.

Fler bilder kan du se här:
http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=172792

Veckans skiva: Folklore Yiddish d'Europe Central - Budapester Klezmer Band

//Chasid

Canon EOS 40D & EF 15-55/4 USM

Något som slår mig när man läser forumdiskussioner här på Fotosidan är hungern efter nya prylar, det verkar som om många aldrig blir mätta på teknik utan fortsätter att jaga nya prylar för att få något högre upplösning, en aning bättre skärpa och snygg oskärpa s.k. "bokeh". Fabrikanterna spär givetvis på denna teknikhunger och frestar oss med nya fina fotoapparater och dyra gluggar som ska skapa nya behov hos konsumenter som egentligen borde vara mer än nöjda.

Många människor skulle vara nöjda om de fick äta sig mätta, ha någonstans att bo och att deras barn fick lära sig läsa, skriva och räkna, medan vi som har allt och lite till fortsätter vår ohejdade kapitalätande lyxkonsumtion och jakt efter ny teknik som ger oss tillfredställelse tills det kommer något nytt. Det är ganska snedvridet och orättvist eller hur?

Men det finns en möjlighet för oss skandinaver som har den stora förmånen att ha en god ekonomi, att skapa en bättre värld för någon annan människa, genom att bekosta mat och utbildning för ett litet barn. Det kostar inte så mycket. För 200 kronor per månad eller 2400 kronor per år så kan du hjälpa ett barn till en framtid och ett hopp. Vill du vara med och investera i framtiden så kan du stödja ett fattigt barn i tredje världen. Jag tänker inte göra reklam för någon enskild fadderorganisation, utan upplåter till dig som är intresserad att själv söka dig fram till en organisation som du vill stödja. Jag är medveten om att vi inte kan hjälpa alla, men kan vi hjälpa ett fattigt barn var så har vi nått långt, och jorden blir en något bättre plats att leva på!

Det finns ett judiskt ordspråk som lyder: "Har du räddat en människa - Då har du räddat världen!".

Kinesiska skolbarn som fått ekonomiskt bidrag för sin skolgång från givmilda svenskar.

 Veckans skiva: The London Sessions - Muddy Waters

//Chasid

Papparazi...

...eller hur man gör en kändis glad!

En ovanligt varm januarivecka 1996 så besökte jag London. Det blev en hel del gatufotograferande och spring på olika pubar och klubbar (det var några år innan jag blev nykterist). En kväll så vandrade en kamrat och jag tillbaka till hotellet efter en  dags fotograferande för att lägga av oss våra fotoapparater och svida om för uteliv, vi tog en genväg genom de finare kvarteren.

Utanför en dörr så stannade vi för att diskutera en sak, vi hade stått där ett par minuter när plötsligt dörren öppnades och en relativt vacker rödhårig kvinna klädd i Versace skred ut genom dörren, hon tog några steg ut, stannade lätt till och observerade min kamrat och mig som var belarmade med fotoapparater och annan fotoutrustning, jag såg en lätt skrämd blick i hennes ögon, som hos ett jagat villebråd, hela hennes varelse tycktes utstråla "Att jag aldrig får vara i fred", men till hennes stora förvåning så lyfte vi inte våra fotoapparater för att föreviga ögonblicket, hon tog några steg till, vände ryggen mot oss och gick ett par meter, sedan vände hon sig om och gav mig ett brett leende och sa "Thank you" jag log och nickade mot henne, hon vände sig åter om och gick vidare nedåt gatan, varpå jag vände mig till min kamrat och sa att vi just hade mött den f.d. prinsessan Fergi. Han hade inte kännt igen henne direkt, men när jag påtalade det så insåg han att det var hon.

Prolog
För mig som gatufotograf så kan gränsen mellan seriös fotografering och Papparazi ibland vara hårfin, men jag skulle aldrig gå in för att fotografera kändisar oavsett hur stor betalning jag skulle få. Trots att de är offentliga personer så har även kändisar rätt till ett privatliv! Papparazis hyena metoder är i mitt tycke en smutsig bransch som de senaste åren har ställt till det en hel del för seriösa gatufotografer som vill fånga de snabbt flyende ögonblicken.

 Veckans skiva: The Slider - T. Rex

//Chasid