In mitndrinen - mitt i händelsernas centrum

Att vara mitt i händelsernas centrum och fånga de snabbt flyende ögonblicken av tid och väva ihop dem till en tidlös historia är det som tilltalar mig med gatufoto. Jag har aktivt hållt på med gatufoto i över 20 år. När jag gatufotar gör jag det nästan alltid med blicken genom sökaren, mycket för att de som blir avbildade ska ha en möjlighet att opponera sig om de så vill, vilket hitintills bara har skett ett fåtal gånger

Det finns många sätt att närma sig motivet på i gatufoto, en del väljer ut en plats där de stannar för en längre stund och väntar in motivet. En del väljer att gå riktigt vidvinkelnära för att fånga ögonblicken, medan andra väver in stadsmiljön och skapar storslagna vyer i det levande och pulserande urbana landskapet.

Jag tycker att gatufoto ska innehålla en händelse av något slag, gärna med en humoristisk touch, ser man på mästarnas bilder så var de just mästare på att fånga de snabbt flyende ögonblicken i precis rätt stund, de stod inte som passiva åskådare med ivrigt autofokuserande teleobjektiv och snabbt klapprande motormatning utan de var aktivt mitt i händelsernas centrum med en liten diskret fotoapparat och en vidvinkel som oftast var inställd på hyperfokal.

Gatufoto är en populär form idag, men jag tycker nog att kvaliteten på gatufoto har sjunkit radikalt, det är mycket innehållslösa och teleplatta bilder utan mål och mening som dyker upp på utställningar. Gatufoto ska beröra, fånga betraktaren och berätta en liten historia. I gatufoto så gäller det att aktivt vara In mitndrinen som det så utmärkt heter på yiddish (på svenska betyder det ungefär mitt i händelsernas centrum) och fånga de snabbt flyende ögonblicken av tid.



The Modern World

Jag skäms 

Jag har hittat den perfekta granen

Bilderna kan ses  i större storlek här: http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=115372

Veckans skiva (singel): Going Underground - The Jam

//Chasid

Carl Zeiss II - eller ett subjektivt objektivtest

Ofta hör jag yrkesfotografer klaga över bördan av tunga fotoapparater och tunga L-objektiv som orsakar problem med ryggar, axlar och nackar. Men det finns bra botemedel mot arbetsskador orsakade av alldeles för tunga utrustningar.  Botemedlet mot trötta arbetsskadade kroppar heter Carl Zeiss. Jag har medvetet gått in för att skaffa en lätt och smidig utrustning utan att för den delen göra avkall på kvalitet. Visst min fotoapparat med batteri väger sina modiga 1.5 kg men mitt nya favoritobjektiv heter Carl Zeiss Tessar T* 45/2.8 och väger endast 90 gram, trots det gör objektivet inte avkall på kvaliteten gentemot L-objektiven. Objektivet som har Contax - fattning fäster jag via en adapter från CameraQuest på min EOS, denna adapter är ganska så dyr 175$ men den är trots det väl värd sitt pris i motsats till många billigare adaptrar som inte fungerar så bra tillsammans med CZ 45/2.8. Bländare och skärpa får jag själv ställa in, men kan man fota med hyperfokal så är detta inget problem.

<EDIT 20080719> Numera rekommenderar jag Happypage HK adaptrar, de är billigare, erbjuder fokusindikering och EXIF-information för det objektivet de är avsedda att sitta på, men CameraQuest adaptern är å andra sidan något bättre byggd än Happypage adaptern.<EDIT>

Carl Zeiss Tessar T* 45/2.8 är ett underbart skönt litet objektiv, att det inte kostade mig mer än 500 kronor är en gåta. Men det är väl som så att många inte ser skogen för alla träden. Jag tror att Carl Zeiss Tessar T* 45/2.8 är ett objektiv som kommer att få kultstatus i den närmaste framtiden och att det kommer att stiga i pris på begagnatbörserna, objektivet håller yttersta optiska klass och är litet och smidigt, det lämpar sig riktigt bra för framförallt dokumentär- och gatufoto.

Nedan följer några testbilder som jag tog under en barnvagnspromenad med min lilla dotter, orginalen är i färg men jag bestämde redan innan jag gick ut att det är svartvitt som gäller idag:

Åbäket

 

Centrala Husqvarna

Husqvarnafabriken

Husqvarnafabriken

Pelle & Gösta, två glada och trevliga herrar som underhöll min dotter och mig!

Veckans skiva: Dreams to Remember - The Otis Redding Anthology

//Chasid

Papparazi...

...eller hur man gör en kändis glad!

En ovanligt varm januarivecka 1996 så besökte jag London. Det blev en hel del gatufotograferande och spring på olika pubar och klubbar (det var några år innan jag blev nykterist). En kväll så vandrade en kamrat och jag tillbaka till hotellet efter en  dags fotograferande för att lägga av oss våra fotoapparater och svida om för uteliv, vi tog en genväg genom de finare kvarteren.

Utanför en dörr så stannade vi för att diskutera en sak, vi hade stått där ett par minuter när plötsligt dörren öppnades och en relativt vacker rödhårig kvinna klädd i Versace skred ut genom dörren, hon tog några steg ut, stannade lätt till och observerade min kamrat och mig som var belarmade med fotoapparater och annan fotoutrustning, jag såg en lätt skrämd blick i hennes ögon, som hos ett jagat villebråd, hela hennes varelse tycktes utstråla "Att jag aldrig får vara i fred", men till hennes stora förvåning så lyfte vi inte våra fotoapparater för att föreviga ögonblicket, hon tog några steg till, vände ryggen mot oss och gick ett par meter, sedan vände hon sig om och gav mig ett brett leende och sa "Thank you" jag log och nickade mot henne, hon vände sig åter om och gick vidare nedåt gatan, varpå jag vände mig till min kamrat och sa att vi just hade mött den f.d. prinsessan Fergi. Han hade inte kännt igen henne direkt, men när jag påtalade det så insåg han att det var hon.

Prolog
För mig som gatufotograf så kan gränsen mellan seriös fotografering och Papparazi ibland vara hårfin, men jag skulle aldrig gå in för att fotografera kändisar oavsett hur stor betalning jag skulle få. Trots att de är offentliga personer så har även kändisar rätt till ett privatliv! Papparazis hyena metoder är i mitt tycke en smutsig bransch som de senaste åren har ställt till det en hel del för seriösa gatufotografer som vill fånga de snabbt flyende ögonblicken.

 Veckans skiva: The Slider - T. Rex

//Chasid

Att se men inte synas del 2

Jag skrev i min blogg tidigare i veckan om hur svårt det är att se men inte synas när man är på en plats där det inte har varit några vita män tidigare. Jag hänvisade bl.a. till några länkar med bilder som jag har i min portfolio och till ett utställningsalbum här på Fotosidan. Nu är det så att jag har uppdaterat dessa sidor med en hel del ej tidigare visade bilder från byarna Damu, De Yaku och Waxi. Den som är intresserad av reportage/gatufoto i från fjärran länder är välkommen in på ett besök!

http://www.chasid.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=155515

http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=66783 

Det kommer en utställning med ett urval av bilderna från Mittens Rike, förhoppningsvis så kommer den att visas på Fotomässan i Jönköping i slutet av månaden.

Veckans skiva: The Queen is Dead - The Smiths 

/Chasid 

Att se men inte synas...

...är en devis som ofta används inom både gatufoto och reportagefoto, tanken med "att se men inte synas" är att man så gott som osynligt ska kunna sträva omkring med sin fotoapparat i en folkmassa och fånga de snabbt flyende ögonblicken utan att någon tar notis, genom åren har jag blivit ganska så bra på detta men det finns tillfällen då även jag har stött på patrull.

Ett sådant tillfälle var när jag var på reportageresa i den lilla Tibetanska byn Damu som ligger i mitten av Mittens Rike (Kina) i december 2004. Jag var förmodligen den första vita mannen som någonsin satt sin fot i den lilla byn och då hjälpte det inte att vara slipad gatufotograf, folk följde efter mig och deras nyfiket vänliga blickar var på mig hela tiden vart jag mig än vände, jag fick ändra min ursprungstanke från att osynligt försöka fånga de snabbt flyende ögonblicken, till att fotografera mer dokumentärt.

http://www.chasid.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=155515

http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=66783

Veckans skiva: The Queen is Dead - The Smiths

/Chasid