"Måla med ljus"
Vilken cool kamera, är det en Fuji?
Läkare, tandläkare, direktörer, hipsters, eller andra penningstinna grupper tänker många fotografer på när de hör det klassiska kameramärket Leica nämnas. Men det finns faktiskt en del reportagefotografer som gärna arbetar med Leica, en av dem är jag.
Jag har alltid legat en bit under snittlönen för män i min egen ålder med samma kompetens och utbildning som mig. Men trots det går det ingen nöd på mig, och jag har haft råd med ett antal digitala Leicor genom åren. Hemligheten är att jag har köpt dem begagnat. Initialt är de dyra men när det har gått ett par år brukar priserna nå nivåer som passar min plånbok.
Personligen tycker jag att silverfärgade och svarta Leicor är lika snygga. När jag arbetat med silver Leicor har det hänt att jag fått frågan om vilken film jag använder och vart jag framkallar den. Med en svart Leica väcker jag inte lika mycket uppmärksamhet. Även om det är glesare mellan frågorna händer det att folk reagerar på kameran, men kanske inte alltid på det sätt jag förväntar sig. En ung man som såg mig med kameran utbrast: ”Vilken cool kamera, är det en Fuji?”.
När jag körde med Fujifilm X-Pro2 fick jag ofta frågan om det var en Leica, men jag hade inte riktigt räknat med att få den motsatta frågan om Leican var en Fuji! Fujis kameror i X-Pro och X100-serierna är Leicaliknande. Det är bra kameror, och de har genomsiktssökare. Med rätt objektiv blir bildresultatet nästan i paritet med Leica, men de saknar den där speciella 3D-looken, och färgerna som man får med Leicaobjektiv. Men framförallt saknar Fujikamerorna mätsökare, en genomsiktsökare är ett bra substitut, men personligen vill jag ha en mätsökare.
När jag jobbar med Leica kör jag oftast med 35mm och hyperfokal. Jag ställer tiden på 1/250 dels sekund, bländaren på 8 och avståndet på 5 meter, och ASA på auto med 100 i botten och 2500 i topp. Mätsökaren använder jag främst när jag behöver finlira på bländare 2, 2.8 eller 4, och när jag använder ett ljusstarkt normalobjektiv eller kort tele tar jag hjälp av en EVF-sökare som jag sätter i blixtskon.
Förr när jag använde film, och var ivrig att framkalla den och se resultatet brukade jag klämma av de sista bildrutorna framför spegeln för att inget skulle gå tillspillo. Många Leicafotografer gjorde samma sak, och för många blev det som en ritual att göra så, det kanske är en förklaring till att det är såpass vanligt bland Leicafotografer att ta självporträtt.
Text och foto: Mikael Good
När ljuset tryter behövs ljusstarka objektiv
Förra året fotograferade jag ett 50-tal konserter. Jag fick vara med om en hel del sköna konsertupplevelser och fick upptäcka ny musik. Men trots att jag har hållit på med rockfoto sedan 1980-talet upplever jag att det blir allt svårare att få ljuset att räcka till.
Det blir allt svårare att fotografera inomhuskonserter, och det ställs allt högre krav på utrustningen. Tidigare har jag använt objektiv med ljusstyrka 4 med gott resultat och jag har klarat mig med 1/250 och 3200 ASA, och har kunnat vänta in rätt ögonblick och vetat att bilden suttit där den skulle. Men i takt att konserterna blir mer av en helhetsupplevelse med stora LCD-skärmar, ljus, rökmaskiner och andra effekter har jag fått tänka om. Många gånger har jag fått kassera bilder för att ljuset försvann precis i fotograferingsögonblicket.
Idag finns det som tur är många ljusstarka objektiv att välja på, problemet är att de flesta av dem är gigantiskt stora. Jag jobbar oftast med två kameror och vill inte ha extra blytyngder runt halsen, eller i fotoväskan för den delen. Därför har jag valt att i så stor utsträckning som möjligt köra samma objektiv på Leica M som på Sony. För att kunna göra så har jag en Techart Pro LM-EA7 autofocus adapter M – E AF till min hjälp. Förra sommaren använde jag kombinationen 7artisans 28mm f/1.4 ASPH M-objektiv och Techart Pro-adapter på en hel del konserter.
Fokuseringen fungerade ypperligt på min A7rII, och den ställde skärpan snabbt och rätt utan att tveka. I dag har jag en Sony A9 och kombinationen är ännu mer klockren, ögonfokusen gör att skärpan sitter rätt. Men om vi återgår till förra året så bevakade jag en konsert med den amerikanska Hip-Hop artisten Lecrae. Min vana trogen hade jag lyssnat in mig på hans musik och kollat igenom några Youtube videor för att vara förberedd på vilka bilder det skulle kunna bjudas på.
Konserten var mycket bra. Lecrae och hans DJ var på spelhumör, och fick genast med sig publiken. Jag älskar att fota konserter med mycket närvaro och samspel mellan artist och publik, och det bjöds det rejält på under konserten. Lecrae är en mästare på rap, och han bjöd på ett riktigt grymt flow. Det är alltid kul att få se en världsstjärna på en relativt liten scen, det brukar borga för närhet, intimitet och ett grymt tryck. Precis så blev det den här kvällen och Lecrae bjöd på en av förra årets stora konsertupplevelser.
Jag hade fotopass och fick möjlighet att fotografera under soundcheck, och jag begränsades inte heller av tre låtars regeln. Under konserten kunde jag röra mig relativt fritt, och jag tog många fler bilder än vad jag har presenterat här. Det är inte omöjligt att några av dem dyker upp i bloggen framgent.
Jag hade med mig två kameror till konserten en med ett 70-200mm och en med ett 7artisans 28mm. 70-200mm använde jag till porträttbilden, övriga bilder är tagna med 28mm.
Text och foto: Mikael Good
Coronaviruset slår hårt mot frilansfotografer
En del branscher har blivit hårt drabbade av den pågående coronapandemin. Några som drabbats hårt är frilansfotografer, som har fått se det ena uppdraget efter det andra bli inställt. De uteblivna uppdragen slår hårt mot många frilansare som redan hade en ansträngd ekonomi.
Att jobba som frilansfotograf eller reporter med inriktning på reportage är inte lukrativt. Slår man ihop allt arbete som krävs till ett reportage, såsom research, restid, kontakter, intervjuer, bildtagning, efterbearbetning, och renskrivning av text blir det inte någon hög timlön, gör man sedan avräkning på utrustning såsom kameror, objektiv och dator, blir förtjänsten ännu lägre.
På Facebook ser jag att många av mina kollegor runt om i världen antingen sitter i karantän eller har begränsad rörelsefrihet. De lägger tid på att redigera bilder, vässa till texter, och drömma om vad de ska göra efter coronakrisen. Många har förlorat stora pengar på inställda resor. När man jobbar som frilans får man oftast betala resan själv, med förhoppning att få tillbaka pengarna när materialet publiceras. Det kan bli ett stort ekonomiskt avbräck om resan ställs in.
Även jag har drabbats. Under våren var det tänkt att jag skulle åkt på två reportageresor. En skulle gått till södra Asien och den här helgen var tanken att jag skulle åkt till Balkan. Men på grund av coronapandemin har bägge resorna blivit inställda, och det är osäkert om jag får tillbaka pengarna som jag lagt ut för hotell och flygresor.
Tanken var att jag skulle gjort en del bild- och textreportage, samt samlat på mig mer material till några egna projekt som jag jobbar med. Nu blir det tyvärr inte så, och det är högst osäkert om det blir några resor i höst eller nästa vinter eller vår. Även på hemmaplan ser det tunt ut med reportage. Sommarens uppdrag som festivalfotograf på en musikfestival är också osäkert. Och de övriga reportagen från lite olika platser i landet som jag tänkt göra, hänger också löst.
Jag sitter inte i sjön trots det ekonomiska avbräcket. Så länge som jag har ett jobb som redigerare på en dagstidning kan jag betala räkningar och mer därtill. Jag trivs med mitt arbete och mina kollegor, men reportagejobben sätter lite extra guldkant på tillvaron. Men jag är medveten om att alla fotografer inte är lika lyckligt lottade, och en del har fått börja sälja av utrustning för att kunna betala hyran och få mat på bordet.
För drygt tio år sedan blev jag av med mitt ordinarie arbete på en dagstidning och mina frilansuppdrag ungefär samtidigt. Det blev ett rejält avbräck på ekonomin. Men jag hade sparat i ladorna, och hade tillräckligt med pengar att ta av innan A-kassan kickade igång efter fem månader utan inkomst… Jag nödgades även att sälja av mina dyrare kameror och objektiv, och köpte istället en billig begagnad kamera och ett par objektiv, som jag kunde använda till ströjobb.
Bilderna i inlägget tog jag under en reportageresa till södra Serbien förra våren. Jag skulle varit med på en liknande tillställning i år, och jag hade nog varit i full färd med att umgås fram fler bilder om inte coronan hade satt punkt för planerna. Jag känner många av dem som är med på bilderna, och jag längtar efter att få möta mina romska bröder och systrar igen.
Text och foto: Mikael Good
Snösmocka i södra Sverige
Efter drygt fem månader med härligt novemberväder, utdelade naturen en rejäl snösmocka mot de södra delarna av landet. Så här såg det ut i Huskvarna vid lunchtid. Mer snö väntas under dagen, men den kommer snart att övergå i uppfriskande snöglopp och slask.
Text och foto: Mikael Good
Instagram - en både älskad och hatad plattform för fotografer
Instagram är en plattform som är både älskad och hatad av fotografer. Men tänk om Instagram inte är för oss fotografer utan för alla dem som kravlöst vill dela sin privata och personliga bilder med vänner och familj. De som tar sina bilder med den smarta telefonen, och som med ett par knapptryck, ett filter eller två laddar upp dem i flödet.
När jag efter en tids tvekan började ”Instagramma” för drygt fem år sedan flödade plattformen över av bra dokumentärbilder, gatufoton, reportagebilder och andra högklassiga bilder som gav mig inspiration. Genom algoritmer exponerades jag för ännu mer bra dokumentärfotografi, och det var oftast en njutning att låta fingret svepa över skärmen och swajpa igenom flödet efter nya bildfynd.
Men i takt med att kommersiella krafter såsom influensers, kändisar och varumärkesstrateger tagit över Instagram har mitt intresse svalnat. Med åren har jag utvecklat en svår allergi mot reklam, och de överproducerade bilderna som följer i reklamens kölvatten får mig att må illa. Idag svämmar Instagram över med selfies, intetsägande filmer, rosenlundare och sockersöta bilder på husdjur och bebisar som ska locka till likes, allt varvat med kändisar, influensers och annonser som ska leda till konsumtion.
Om man bortser från den dåliga bildkvaliteten var Instagram till för ett par år sedan ett relativt bra forum för fotografer från hela världen att visa upp smakprov från sitt arbete på, och på så vis nå en större publik än vad de annars hade fått. Via bion kunde man enkelt klicka vidare till deras hemsidor, som serverade ett större smörgåsbord av högupplösta bilder av högsta klass.
Personligen är jag inte så förtjust i Instagram. Framförallt tycker jag att det är krångligt att ladda upp bilder. Tanken är i och för sig att man ska ta bilder med sin smarta telefon, men jag avskyr att fota med telefon, och vill helst ha en sökare att titta i när jag fotograferar. Jag vill helst kunna ladda upp bilderna som jag tagit med min kamera via datorn, och det kan jag av någon outgrundlig anledning inte göra med Instagram. Jag är hänvisad till att ladda upp bilderna med en flipprig smartphone, som är långsam att arbeta med.
Jag har insett att Instagram är fel forum för mig. Och jag behöver egentligen inte Instagram för att nå ut. Men jag fortsätter ändå att periodvis skapa innehåll, utan att själv konsumera. Andra forum fungerar mycket bättre för mig. De senaste fem åren har ett par tusen av mina bilder publicerats och nått en betydligt större publik än vad de gjort på Instagram. Även bloggen på Fotosidan har varit ett bättre forum att nå ut på för mig, och många av inläggen landar runt 10 000 besök över tid.
Men jag har kanske fel glasögon när jag ser på Instagram. Det kanske inte alls är en plattform för fotografi. Tänk om det är en plats där människor får jämföra sig med varandra, där de får dela sina gladaste och mörkaste stunder, peppa varandra, engagera sig, och låta sig inspireras genom att swajpa i det ständigt växande flödet av bilder som kankse får dem att må bra och drömma sig bort en stund. Kanske har de bättre resistens mot reklam än vad jag har, eller så väljer de helt enkelt att sugas in i reklamens svarta hål.
Text och foto: Mikael Good