Exklusiva dokumentärfoton från provinsen Qinghai i Kina

Många av oss drömmer om att åka till platser som inga turister tidigare har varit på. I december 2004 fick jag besöka några byar och samhällen i Qinghai i Kina som tidigare varit helt stängda för utländska besökare. Jag har låtit en del av de fotona som jag tog vid det tillfället utsättas för tidens tand och förhoppningsvis en mognare självkritik.

Jag var den första vita mannen som besökte byarna i Qinghai. Folk vallfärdade för att få en glimt av mig. Det kändes lite konstigt för mig att vara både uttittad och utpekad och det hade varit svårt att smälta in och agera som en fluga på väggen. Men å andra sidan jobbar jag inte på det viset. Jag tycker om att ta kontakt med människor och vara öppen med vad jag gör. De många blickarna mötte jag med ett leende och jag passade på att skaka hand med mängder av folk. Mig veterligen har inte livet i de små byarna uppe på den tibetanska högplatån i Qinghai dokumenterats tidigare. Området som människorna bor i har tidigare varit helt stängda för besökare. Det gör att fotona blir exklusiva och samtidigt viktiga som tidsdokument.

Som ni säkert redan vet hade jag en utställning som hette möten i mitten av mittens rike på IKEA:s varuhus i Jönköping. Till utställningen valde jag ut 24 foton av sammanlagt 270 som jag tog under mina besök i den kinesiska provinsen Qinghai. Utställningen var för övrigt den första fotoutställningen på ett IKEA-varuhus i Sverige. Den har även blivit vald till permanent exhibition på 591 Photography Blog och en del av fotona var med i Life Force Magazine i mars 2011. En del av de resterande 270 fotona har publicerats i olika sammanhang men många av dem har inte tidigare visats och därför har jag satt ihop ett bildspel i Flickr med de nygamla bilderna.

Även om jag har fått en hel del glada tillrop från både kända och halvkända fotografer och andra personer inom media för mina Kinabilder är jag i ärlighetens namn mest tacksam för att bilderna har nått ut till en bredare publik. Jag har fått en del riktigt bra kommentarer från personer som inte är så vidare värst vana vid bildbedömning. Sådana kommentarer är jag riktigt tacksam för och jag vårdar dem alltid ömt. Det sista jag vill är att mina foton enbart ska vara tillgängliga för en liten exklusiv skara. När vanligt folk förstår och köper mina foton vet jag att jag är på rätt väg med mitt bildberättande.

Flickr-albumet med de nya bilderna är inte riktigt klart ännu. Ni får gärna bokmärka det och återkomma till det. Om du surfar med hjälp av en surfplatta eller med mobilen så kan du titta på fotona om du följer länken: www.flickr.com/photos/chasid68



Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Alla våra tidsbesparande prylar förslavar oss

Ibland skulle det vara skönt att bara stänga av alla små apparater som styr våra liv genom sina i många fall ganska så onödiga skan och måsten. Hur gjorde vi egentligen innan twitter, facebook och instagram fanns? Det kanske är dags för oss att ta ett par steg tillbaka från alla tidsslukande och stressframkallande apparater som vi har fyllt våra liv med och istället ta ett par steg framåt som människor.

Att kommunicera är viktigt för oss. Vi människor är sociala varelser som i grund och botten tycker om att synas och uppmärksammas. Vi fylls med välbefinnande när någon gillar våra inlägg eller på annat sätt visar sin uppskattning över det som vi gör. Men behöver vi egentligen vara ständigt uppkopplade och leverera läsvärda blogginlägg, oneliners på twitter, skojiga eller välkammade uppdateringar på facebook och ögontjusande bilder på instagram bara för att tillgodose våra behov av att synas och uppmärksammas. Skulle det egentligen inte bara vara rätt så skönt att bara sätta sig ned och stänga av allt och bara koppla av.

Jag har valt att låta min mobil vara just en mobil telefon och inte ett bärbart litet mediacenter som jag ständigt kan koppla upp mig med. Egentligen skulle det vara enklare för mig att kapitulera inför nuets tyranni och släppa in hela världen i min mobil. Om jag hade allt i mobilen skulle jag kunna uppdaterade mitt twitterflöde en gång i timman. Då skulle säkerligen fler följa mig på twitter. Om jag kunde skriva någon välkammad vardagstrivialitet eller någon genomtänkt lustifikation på mitt facebook-konto när jag ändå bara satt på bussen skulle jag säkerligen få fler glada tummar. Om jag hade instagram skulle jag ögonblickligen kunna ladda upp mina mobilbilder. Jag kanske skulle kunna ta den bilden som blev dagens snackis?

Det är lätt att bli stressad över alla statusuppdateringar som behöver göras för att vi ska synas i flödet. Vi lever i ett samhälle som är väldigt fokuserat på nuet och det är lätt att bli stressad när vi ska försöka synas i den störtflod av information som präglar vårt samhälle. Jag kanske raljerar lite. Givetvis är vi fria att göra som vi vill med vår tid.  Men trots att jag försöker att sätta ned foten lite då och då så erkänner jag utan omsvep att jag är en slav under interaktionssamhället och det gick väldigt fort att hamna där. För sex år sedan bloggade jag inte, jag hade varken facebook eller twitter och jag använde knappt min mobiltelefon. Via min bärbara dator har jag effektivt sugits in i interaktionssamhället och det har skapat behov för mig som jag inte tidigare vare sig hade eller behövde.

Jag är medveten om mitt problem och jag försöker göra något åt det innan alla tidsbesparande prylar har ätit upp de sista små resterna av min lediga tid. Vad gjorde vi egentligen med all den överskottstiden som vi hade för bara 5-10 år sedan innan de tidsbesparande prylarna förslavade oss? Många av de nya prylarna som vi köper säljs med argumentet att de sparar tid åt oss. Men vad gör vi egentligen med all den sparade tid som vi köper på oss? Är det egentligen inte så att prylarna äter vår fritid? Och när fritiden inte längre räcker till använder många istället sin arbetstid för att kunna umgås och synas i sociala medier.

När jag tog bilden som illustrerar inlägget  i mitten av 80-talet gick det att skicka meddelanden mellan alla datorerna på skolan och det gick att via modem koppla upp sig mot en dator på två andra skolor i samma stad och skicka textmeddelanden. Jag tror inte att någon av personerna på bilden ens kunde drömma om att de skulle kunna hålla kontakt med människor runt om i hela världen och kunna skicka bilder och filmer till dem via en portabel apparat som är ungefär lika stor som en miniräknare. Men å andra sidan hade vi tid till att umgås med varandra på 80-talet.

Dela gärna det här inlägget på twitter och facebook så att så många som möjligt kan få ta del av det. Tack på förhand!

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

JAYER är en skoningslös plats

Jayer är en byggnad i St. Petersburg där alla moraliska regler och lagar har satts ur spel och i princip allt kan hända. Här säljer unga kvinnor sex till inresta byggnadsarbetare och här flödar droger såsom GHB och heroin. På våren, sommaren och hösten håller ravepartyna på långt in på småtimmarna och ett par rum i byggnaden dränks i ljus och musik.

Trots att det är en mycket farlig plats att vistas på kommer många ungdomar från St. Petersburg till Jayer för att festa och söka spänning. För en del av dem kommer besöket på Jayer att förändra deras liv. Några kommer att introduceras för droger och bli missbrukare, några kommer att bli HIV-infekterade på grund av smutsiga sprutor och oskyddat sex. Några ungdomars liv kommer att ta slut på grund av en överdos. Jayer är en skoningslös plats som redan har en hel del liv på sitt samvete. Jayer är gatuslang för en kvinna som är beredd att ställa upp på alla slags tänkbara och otänkbara sexuella tjänster, de moraliska reglerna och lagarna är helt satta ur spel.

Snart är mitt nästa reportage om de glömda barnen i Ryssland färdigt och Jayer kommer att spela en ledande roll i det reportaget. Jag kommer även att lägga upp ett bildreportage från Jayer på mitt Flickr-konto som du hittar här: www.flickr.com/photos/chasid68/

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Är du en bitter gammal dokumentärfotograf?

Det finns kanske de som tror att jag är en bitter gammal dokumentärfotograf. Men sanningen att säga är jag allt annat än bitter. Trots allt tillhör jag den relativt lilla skaran som har eller haft möjlighet att jobba och få betalt för att göra reportage om ämnen som ligger mig varmt om hjärtat. Och jag har fått göra jobb som många andra dokumentärfotografer och reportrar bara drömmer om att få göra. Men å andra sidan är jag inte rädd för att realisera min drömmar och se till så att de går i uppfyllelse och det kanske är en anledning till att jag har fått åka på en del reportageresor genom åren.

Här hittar du en del av de reportagen som jag har gjort: Reportage om människor i Kina, Lettland och Ryssland

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Deppig, deppigare, deppigast

Nu är det inte riktigt så illa med mig som rubriken antyder, bara nästan. Men det skulle kunna ha varit så illa om jag hade varit en positivt tänkande människa och inte en realist. För en positivt tänkande människa blir fallet ofta brant, djupt och smällen den blir hård.

I november blev jag intervjuad för ett arbete på en biståndsorganisation. Intervjun gick mycket bra och man kan lugnt säga att mitt namn stod med stora svarta bokstäver över arbetsbeskrivningen. Det var verkligen ett arbete som jag var som klippt och skuren för och det var i stort sett bara en underskrift och ett godkännande från ledningen som saknades. Jag såg verkligen fram emot att få börja arbeta på biståndorganisationen och få vara med om att dra in mer pengar till behövande. Men processen att välja ut en ny medarbetare drog ut på tiden och till sist rann allt ut i sanden... Kvar stod jag förvånad och frustrerad över att jag ännu en gång hade dragit det kortaste strået på arbetsmarknaden...

Trots att jag är lite deppig över att jag inte fick arbetet är jag ändå glad över att jag inte tog ut något i förskott. Jag har blivit luttrad då jag har varit med om liknande situationer tidigare. Men trots att jag är luttrad gör det ändå ont varje gång som jag missar ett arbete... Framförallt är jag frustrerad över att jag som arbetslös måste gå en massa utbildningar och kurser som bara känns som ett gigantiskt slöseri med tid. Hade jag istället fått använda den tiden till att söka jobb på heltid så skulle mina chanser att få ett nytt arbete varit betydligt större. Nu känner jag mig bakbunden av alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder som ställer sig emellan mig och mitt arbete...

Bilden i inlägget är tagen i Sinaiöknen i Egypten. Den får stå som en symbol för att det är dags för mig att äntligen få lämna arbetslöshetsöknen och träda in i det förlovade arbetslandet och få det arbetet som jag är som klippt och skuren för.

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.