Bland färgade löv

Under hösten har vi gått regelbundna promenader uti parken med det stämningsfullt klingande namnet - Galgberget. Här miste de som brutit mot lag eller ordning livet medelst hängning. Dock ansåg man att de skulle få se ut över staden innan livet lämnade dem. En vacker tanke. Fast nog om det. Anledningen till våra promenader på Galgberget var att det här var på stigarna som går kors och tvärs genom området finns lite längre uppförsbackar. Utmärkta backar att hålla fjällvandrarkonditionen vid liv.

#2

Under alla våra vandringar har jag ingen av oss valt att ta med våra kameror. Väl medvetna om det då inte blir mycket till promenader. Då blir det mest att stå och stirra i en buske eller två. Och det går inte an när tanken är att kondition och motion ska dessa ömkliga kroppar minsann få sin beskärda del av. 

#3

Jag har ändå hela tiden närt en längtan att ta med kameran. Och så vid ett tillfälle i november då min fru inte hade möjlighet tog jag med mig kameran och stativet.

#4

Denna gång gick jag till de platser som jag under våra promenader gjort mentala noteringar om, men även platser som jag spontant kom på under min promenad kom att bli föremål för ett digitalt förevigande.

#5

Det var svårt säga vilka som var flest. Löven som ännu satt kvar på träden eller de som alla redan låg på backen. Det kändes som om hösten var väg in i sin barlövade fas inom nära framtid. Innan dess skulle jag bli bjuden på ett färgfyrverkeri om än ett lågmält sådant.

#6

#7

#8

#9

Tiden gick snabbt mot mörker. Dagarna är korta och ljuset försvinner snabbare än vad man tror i november. 

TheInvisibleJackal

På besök

I höst har båda barnen börjat plugga på Karlstad Universitet. Efter att ha kört upp ett digert flyttlass i augusti var det det dags för min fru och jag att köra upp för att hälsa på och se hur de har det. En fredag i oktober, efter att ha slutat jobbet tidigt styrde vi kosan norröver mot Karlstad. Färden gick betydligt snabbare nu än förra gången. Mycket givetvis beroende på att nu slapp vi ha en hästkärra på släp. En kärra vi lånat av en vän. Jag brukar sällan köra med kärra. Undviker det helst om jag kan. Har ingen aning om hur man gör när man backar med en kärra. Rent teoretiskt vet jag, men i praktiken funkar det bara inte. Får inte ihop det. Det är väl egentligen inte direkt manligt att inte kunna backa med en släpkärra. Fast bryr jag mig om det? Nej inte ett dyft. Fast jag kan medge att det bland kan vara lite knepigt att köra med kärra och se till att man inte hamnar i situationer där man inte behöver backa, men nöden är uppfinningarnas moder så det brukar lösa sig. Både jag och min fru har ibland fått för oss att vi skulle kolla med någon körskola om det är möjligt att ta några lektioner i att backa med släp. Hur tråkigt låter inte det? Spenderar hellre några timmar på ett konstmuseum eller läser ett verk om grekisk 19oo-tals poesi. Föreställer mig att jag under sådan släpkärrebacklektion skulle känna mig mycket s0m Manuel i Fawlty Towers.

"Och så vrider du ratten åt höger"

"Que?"

"Se hur kärran nu svänger åt vänster"

"Que?"

Åt höger. Du måste vrida åt höger!"

"Que?"

Nej, nej du kan inte vrida åt vänster. Använd backspegeln!"

"Que?"

"Kan du ens skilja på höger och vänster!?"

"Que?"

#2

Barnen hade klurat på vad som skulle kunna roa de gamla föräldrarna på besök i Karlstad och kom fram till att ett besök i Mariebergsskogen skulle nog funka. Och det gjorde det. Den parken eller vad man nu kan definiera det var en trevlig upplevelse. Jag hade med mig en kamera och förutom att ta lite bilder blev det tid att på ett avslappnat vis umgås med barnen. 

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

Bilderna i det här inlägger härrör från både lördagen och söndagen. På Söndagen bestämde vi oss för att äta ute någonstans, men först ville vi se lite av stan. Den östra bron beskådades och avporträtterades på både det ena

#12

och andra viset.

#13

Även moderna broar blev föremål för ett porträtt.

#14

Fast även ibland tegel, glas och betong kom mitt kameraöga dra sig emot träden. Hur mycket jag än kan uppskatta byggnader och annat i staden är det till dess träd som jag många gånger först och främst ser. 

#15

Denna första gång blev det ett nog så hastigt besök. Det är lätt att glömma att det ändå tar sin lilla tid att köra upp. Även om tiden blev kort, kändes det bra att hälsa på barnen och se att de har det bra. Nästa gång får det bli ett längre besök.

TheInvisibleJackal

Kattvik III

Jag bytte till 100-400:an för att kunna isolera vågornas rörelser och möten med de fasta elementen av sten och klippor. Jag gick igenom arsenalen med ND-filter. Experimenterade och trivdes storligen. Det här är något jag gillar att göra.  Tiden försvann i ett höj. 

#2

När jag fotograferar vattnets rörelse funderar jag ofta över vilken tid jag vill använda. Ingen tid är egentligen fel, men tiden jag väljer speglar hur jag vill ge mitt intryck av vattnets rörelser. Jag har också märkt att den tid jag ibland fastnar för beror en del på min sinnesstämning.

#3

#4

#5

Påskögubbens blick stirrande alltjämt ut till havs med gapande mun. Det var som om han ville säga mig något.

#6

Jag såg strandnära stenar översköljas av skummande vågor. Ibland doldes de helt och ibland stack endast bitar upp här och var i den senaste vågens översköljning.

#7

Med en slutartid på 1 sekund fick jag inte fram vattnets silkesmjuka smekning av stenarna utan snarare kanske den brusande kraften i mötet mellan vatten och sten. Det var mycket hänförande att se på displayen bak på kameran. 

#8

#9

#10

Till sist var det dags att även denna gång vandra tillbaka mot parkeringen. Innan jag gick ville jag se hur olika ett och samma motiv kan te sig med olika slutartider. 

#11

TheInvisibleJackal

Kattvik II

Jag är tillbaka i Kattvik. Jag är ledig och har i princip hela dagen på mig att utforska området. Fotoryggsäcken är packad. Den här gången har jag även tagit med mig en vidvinkel. Det är lite för sällan jag tar med den. Vid förra besök ett par dagar tidigare hade jag upptäckt att det fanns flera miljöer som lämpade sig för en vidvinkel.  

#2

Den här gången blåste det mer än förra gången. Vågorna gick högre och jag kände stänket från havet emellanåt. Jag kom på mig med plötsligt oroa mig för huruvida saltstänket kunde  förstöra objektivet. Efter lite googlade fick jag tag i lite matnyttig information. Som tur var hade jag med dig de rengöringspersedlar som tövades och kunde lugnad fortsätta mitt värv. Filter och objektiv rengjordes efter konsten alla regler

#3

#4

#5

#6

#7

Den här gången skulle jag se om det fanns någon annan stig genom klapperstensfältet. Jag hade sett människor komma gående längs den ena kanten av fältet. Där måste det finnas något. Och det gjorde det mycket riktigt. Lite stenigt här och var, men överkomligt. 

#8

Jag tog mig längs denna stig ända fram till andra änden av klapperstensfältet. Där möttes jag av en nästan Påsköliknande uppenbarelse som gapande tycktes blicka ut över havets gungande.

#9

#10

Vågorna började verkligen bli stora. Vinden var kylig. Jag var glad över att tagit med en ulltröja att ha under skaljackan. För när vågorna växte fick jag andra uppslag hur jag ville fotografera. Det var dags att byta objektiv.

TheInvisibleJackal

Kattvik I

Min fru och jag bestämde oss en dag i september för en fotoutflykt. Hon valde Norrvikens trädgårdar. Jag i min tur valde att köra några kilometer till den lilla kustbyn Kattvik. Där jag parkerade vid hamnen och begav mig till fots västerut längs med kusten. Målet var lite klippformationer och annat som jag lyckats utröna på Google Earth. Den här platsen har lockat  mig ett tag, men hitintills har min fot inte varit tillräckligt kvalificerad för promenaden. Med den här sommarens fjälläventyr i bagaget kändes det inte längre som en omöjlig uppgift.

#2

Det var ett nytt område för mig. Frågan var hur långt jag vågade mig att gå i mitt utforskande av det. Min fru och jag hade bestämt en mötestid vid Norrvikens parkering. Det var drygt två timmar tills dess. Det hade tagit mig en halvtimme att gå där jag nu var. Vilket betydde att jag hade ca en och en halv timme på mig. Inte mycket, men jag skulle hinna få en känsla för området.

#3

#4

Jag bestämde mig för att mig att tillbringa den mesta av den tiden jag hade till mitt förfogande att undersöka ett litet klippområde som jag fann spännande.

#5

#6

#7

Efter tag tog nyfikenhet över hand och jag begav lite längre bort. Stigen var nästintill uppslukade av ett klapperstensfält. Det fanns dock en antydan till en stig. Det gick att se på hur vissa stenar såg smått nedtrycka ut. Andra lite knuffade åt sidan. Här hade andra tagit sig fram tidigare. Och andra i sin tur före dem. 

#8

Snart hade jag tagit mig ett gott stycke in i klapperstensfältet. Vände jag mig om kunde jag ana min första anhalt. Klockan hade runnit iväg och det var tid att för mig att börja gå mot bilen. Jag hade bara skrapat lite på ytan här kände jag. 

TheInvisibleJackal