Vildsvin igen

Det är maj och är ensamme herre på täppan då min fru befinner sig på konferens i Istanbul. Vädret är behagligt och jag använder mig av min cykel till och från jobbet. Jag har under någon tid lagt märke till att de vildsvin som jag tidigare fotograferat på den här platsen brukat komma ut på fältet någon gång runt sex, halv sju på kvällen. De har varit tämligen pålitliga i det avseendet. Därför tog jag den här kvällen och cyklade till fältet med båda kamerorna för att förhoppningsvis kunna få lite bilder.

#2

Jodå, svinen var där. Inom tidsramen. 

#3

De bökade runt lite en stund och försvann sedan in i den högre växtligheten. Jag väntade någon timme, men de dök aldrig upp igen.

TheInvisibleJackal

Skäralid i svartvitt

Som jag tidigare nämnt konverterar jag många gånger mina bilder till svartvitt. Det är bilder som jag inte riktig kan bestämma mig för om de ska vara svartvita eller i färg. Det är också bilder som jag upplever skulle passa i svartvitt. 

När jag konverterar mina bilder till svartvitt, speciellt bilder med lövträd är inte målsättningen att komma så nära färgbilden av samma motiv utan i det svartvita handlar det för mig mer om att få fram min upplevelse av det fenomen jag sett. En central upplevelse i lövskogar som en bokskog är hur löven uppträder inför min blick. Den skira ljusa grönskan som skimrar och dansar mellan trädens stammar och grenar som flätar sig uppåt, uppåt. För mig är detta ett växelspel mellan det som är fast och det som är  flyktigt. Därför ger jag löven en sådan ljus ton i min svartvita konverteringar. Jag vill på detta sätt försöka få fram den flyktiga skirheten hos löven som jag upplever det.

#2

#3

#4

#5

6

#7

#8

TheInvisibleJackal

Vårskrudad.

Söderåsens nationalpark och Skäralid är ingalunda någon ny bekantskap, men inte heller en gammal. Jag har varit där vid en handfull tillfällen tidigare, men aldrig på våren. Min fru var på fotokurs och jag tänkte passa på att ge mig iväg på en egen liten fotoexpedition så att säga. Vädret i maj var lite osäkert och själv var jag lite osäker på vart jag ville köra. Valet föll till slut på skäralid. Det tar ca en timme att köra dit. 

Skulle väl egentligen ha kört tidigare. Det brukar vara ett populärt ställe och parkeringsplatserna tar snabbt slut. Så ock denna gång. Tillsammans med ett par andra bilburna presumtiva besökare surrar jag runt parkeringsplatsen likt nektarsökande humla efter en ledig plats. När till sist en ledig plats uppenbarar sig som genom ett förlov, slinker jag snabbt in på den. Precis före två nunnor i en liten Citroën, som hade samma idé som jag. Gud vare med er, tänker jag, men den här platsen är min. 

#2

De gånger jag tidigare varit vid Skäralid har jag gått Kopparhattsrundan.  Den brukar vara lagom. Stod den här gången och tittade på besökskartan och funderade på Hjortspårngsrundan. Det är nästan dubbelt så långt med sina nära 8 km. Jag kände att det med tanke på att min fot ännu inte var helt återställd fick Hjortsprångsrundan anstå till en annan gång.

För att göra det hela lite mer spännande gick  jag kopparhattsrundan tvärtom emot vad jag brukar. Djärvt och påhittigt. 

#3

#4

#5

Jag gillar att arbeta med ND-filter och längre slutartider. När jag stod vid bit nedanför platsen där jag tog den här bilden. Stativet var framme och kameran satt på med trådutlösare och allt då kom det fram ett yngre par i 40-årsåldern.

"Vad fotar du för något?" undrade mannen i sällskapet.

"Är det fisk? fortsatte han samtidigt som de vilt stirrade ner i bäcken för att kanske får syn på någon.

"Nej, jag fotar vattnets rörelse" sa jag.

"Okej!?" sa han och tittade misstroget på mig.

"Kom! Vi går." tyckte hon och drog i mannens arm. Säkrast att lämna galningen i fred, man vet aldrig vad han kan för sig såg hon ut att tänka.

#6

#7

#8

#9

Här hade jag tur som en tokig att stenen inte var klotrund. Dessutom såg det ut ha legat där ett tag.

#10

Går man Kopparhattsrundan baklänges eller vad man ska säga. Jag antar att egentligen är inget håll det det helt rätta och båda hållen är lika fel. Nåväl, från det håll jag valde kommer man till en punkt i vandringen där stigen tar sig raskt och käckt uppför. För utsiktens skull och för innehållet i vattenflaskan väljer jag  att pausa lite oftare än tidigare under promenaden. Funderar på om det är så klokt alla gånger att släpa runt på 10 kg utrustning. 

Jag följer att ental vloggande fotografer på Youtube. Däribland den danske fotografen Morten Hilmer. I ett av sina vlogginlägg går han igenom vad han bär med sig i sin ryggsäck. En ryggsäck modellen större. Det han bär med sig vart han än går väger 35 kg. Fast när tar han bort sitt stativ och sin Nikon 600:a med kamera säger han att ryggsäcken blir 10 kg lättare och 25 kg är en trivsam vikt att gå runt med anser han. Varför släpar han då runt på en ryggsäck vägandes 35 kg? Han gör det, säger han för att det är en bra träning inför strapatser då man troligtvis kommer att behöva bär mer och över längre sträckor. Han säger att vänjer man sig vid vikten på 35 kg blir det lättare att packa tyngre.

Är det så man ska se det? Är de 10 kg jag bär runt på bara blaha blaha? Ska jag byta till min större ryggsäck och stoppa ner saker jag kanske inte kommer att använda exakt varje gång, men det kommer tillfällen när jag kommer att kunna göra det? Jag måste ge honom en poäng i att man vänjer sig vikten. För det mesta tycker jag att mina 10 kg känns rätt behagliga, som en gammal bekant tyngd som inte bekommer mig särskilt mycket förutom när det bär lite brantare uppför och det hade säkert inte varit något större bekymmer då heller om jag hade haft med mig mina stavar. 

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

TheInvisibleJackal

Eldväsen.

Ja, regnet öser ner och vindarna böjer träden oroande mycket. Och sitter jag med bilder från Valborgsfirandet tidigare i år. Så det kan slumpa sig. Mitt bildredigeringsarbete fortsätter. Har kommit fram till juli nu och de bilderna kommer att dyka i inlägg framöver, men först har vi maj och juni. Jag tycker inte att jag har varit ute och fotograferat särskilt mycket i år. Tydligen har jag det ändå, för jösses vad bilder jag har suttit och arbetat med. 

Valborgsmässoaftonens eld känns märkligt avlägsen i de senaste dagarna regnoväder. Att jag kom att fotografera elden var mest en slump. Jag vet sedan tidigare att det brukar vara en eld på den här platsen vid havet. Vi hade varit iväg under dagen och jag hade som oftast kameran med mig. Och stativet. Idag hade jag valt att ha på min 100-400:a. En mycket passande val för stå på lite håll och fotografera elden med lite längre slutartider. Inte mycket utan bara precis att elden ter sig levande.

De längre slutartiderna får lågorna att skapa former, väsen och varelser. Det är ett förhäxande skådespel, svårt att slita sig ifrån. Det är samma känsla som att fotografera det motsatta elementet - vatten. Något skapas i stunden, något som är där just då och sedan inte mer.

#2

#3

Elden sprakar och ryter i kvällningen. Ser de som står nära den de väsen som tidvis befolkar den eller är de bara hypnotiserade av värmen från den?

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

TheInvisibleJackal

Danska fall

I slutet av april begav jag mig till Danska Fall för delta i en fotovandring arrangerad av Länsstyrelsen i Halland.  Jag brukar försöka om jag har möjlighet att vara med på de här vandringarna. Det brukar vara trevligt och intressant. Tyvärr måste jag säga att på grund av minskade anslag har antalet fotovandringar minskat betydlig det här året. 

#2

Danska fall är svårfotograferat tycker jag. Det blir mest bilder snett uppifrån. Det går att ta sig ner till en liten avsats närmare fallet. Det är ganska brant och en smula lerigt. Jag har själv aldrig tagit mig ner. Däremot vet fler som har gjort det. En del har hasat på rumpan nedför. Det är inte alltid möjligt att ta sig ner beroende på vattenflödet har jag förstått. Där nere skulle bli helt andra och troligen mer intressanta bilder kunna fås. 

#3

Gruppen lämnade så småningom själva huvudfallen gick vidare längs med ån Assman och kom till två andra fall. Det ena är Prästafallet. Här drev prästen Jöran Fries kvarnverksamhet på 1660 talet. Namnet prästafallet kommer inte ifrån att den gode Jöran Fries ska ha trilla i Assman utan snarare från att han blev avsatt från sin tjänst som präst.

#4

#5

#6

#7

#8

#9

Jag har den egenheten att när jag fotograferar rinnande vatten, går jag in i  en slags bubbla och märker inte mycket av omvärlden. Även denna gång gick jag in min bubbla och helt plötsligt märker jag att jag är ensam. Fotovandringen har dragit vidare. Nu känner jag ledaren och jag känner området ganska väl så mig gjorde det inget. Vissa gånger har jag större lust att vara mer social än att fota och andra gånger; som den här, mer fokuserad på att fota. 

#10

#11

På tillbakavägen la jag band på mig och stoppade ner kameran i ryggsäcken för att begränsa mina möjligheter att stanna till i tid och otid för att ta en bild eller två. Det är kanske dumt att begränsa sig så här. Ibland behöver man dock det för att få lite fart under fötterna. Jag hade ju inte tänkt övernatta i skogen. Fast när jag emot slutet såg det här solupplysta trädet som lutade sig över stigen gick det bara inte motstå fotobegäret. 

#12

TheInvisibleJackal