När en bild blir tagen.

Möllegårds naturreservat norr om Halmstad är ett populärt utflyktsmål för många. Om det är möjligheten att köpa hemgjord glass eller naturen i området som lockar mest låter jag vara osagt. Vi brukar ta en glass efter vi varit och gått någonstans i reservatet. Ofta blir samma platser som besöks. Jag vet inte hur många gånger jag stått nere vid Nyrebäcken och tittat ut över vattnet, på träden och de speglingar som skapats. Jag skulle tro att jag har ett antal nästan identiska bilder. Omedvetet identiska och samtidigt inte då det är något som får mig att medveten uppsöka vissa vinklar och utsnitt gång efter annan. Är det en trygghetssökande, bildskaparosäkerhet som får mig att gör detta eller ett sätt att arbeta med ett motiv över en längre period?

Det händer att jag ibland tror mig ha tagit en bild, men när jag sedan letar i mitt bildarkiv finns den inte där. Utsnittet ligger så djupt inom mig att även om jag inte har en fysisk bild (e g digital) som ett vittnesmål för mig, finns ett minne hos mig om att ha tagit en bild ändå. Andra gånger tar jag medvetet inga bilder. Jag tycker att jag ändå har tillräckligt många bilder på det här utsnittet att jag på något sätt känner någon slags motivtrötthet. Att nu får det banne mig räcka med bilder härifrån. Åter andra gånger är det som om jag ser utsnittet för första gången och drabbas av en omedelbar förälskelse till utsnittet. 

Jag är oftast i Möllegård om våren, som den här gången i april, när löven bara har börjat spricka ut. När trädens grenar alltjämt är nakna, men det finns en ton, ett ljus som säger att det här är något annat än den tid som varit. En känsla av något nytt. Vår kallar man allmänt fenomenet. Och för mig är det den bästa av tider som nu tar sin början. Om ack så kort. 

#2

#3

#4

#5

Träd som sträcker sin nakna grenar mot himlen drar min blick till sig. Det är något i dess strävan efter mer ljus som slår an något inom mig. Jag vet inte vad ska kalla det. En blandning av vördnad, hänförelse och fascination. Jag har länge märkt att min dragning åt detta inte enbart tar sig uttryck i mina försök att fotografiskt återge det hela utan jag dras även till träds gestalter i andra sammanhang. Det var träden på omslaget till Sven Delblancs bok om Samuel, som fick mig att börja läsa Sven Delblanc en gång i tiden. En författare vars tidiga bortgång var en stor förlust för vårt litterära landskap. 

#6

#7

#8

TheInvisibleJackal

Sumpafallen

Vi lämnade vitsipporna och Bengtesgårds äng och for mot Sumpafallen. Ett naturreservat strax söder om Ullared. Genom reservatet rinner Högvadsån och vid vissa platser uppkommer forsar och smärre vattenfall. Jag besökte Sumpafallen första gången förra sommaren. För att komma till Högvadsån och fallen måsten man gå ner för ganska brant led något 100-tal meter. Och då kommer man bara ner till Högvadsån. Förra att sedan komma till forsarna och fallen måste man fortsätta uppströms längs med ån ett stycke. Förra året med den hälsporreproblematik jag då hade, var det en övermäktig uppgift. Ända sedan dess har jag velat återvända för att se närmare på forsar och fall.

#2

De första forsarna möter mig ett ha vandrat ett kort stycke längs med ån. 

#3

#4

#5

Ytterligare ett stycke finns det större och mer dramatiska forsar. Frågan är hur jag kan komma närmare eller snarare hur kan jag ta mig fram till en plats som kan ge mig en bättre utgångspunkt för mitt bildkomponerande. Jag föredrar att fotografera vattenfall och forsar lite mer underifrån. Här finns det inga möjligheter att ett säkert sätt komma till en plats som tillåter detta. Ibland är det bara så och då får man acceptera läget. 

#6

Ett annat knep, som jag själv använder mig ofta av är att byta objektiv och därmed skapa nya kompositionsförutsättningar. Således byter jag från 24 - 70 till min 100-400:a.

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

Jag fortsätter min vandring längs med Högvadsån och kommer till ytterligare ett ställe där ån forsar fram tilltalande. Ett kort ögonblick leker jag med tanken på att ta mig ner till den kvarnstenslika stora stenen med ett hål i mitten. Skulle jag kunna ställa upp stativet där och samtidigt själv få plats. Kanske. Med blicken följer jag en tänkbar väg ner. Det skulle kunna gå. Frågan är bara om det värt ett försök. Tveksam till hela företaget blir det bara en tanke. Och jag tror nog att det får stanna därvid. 

#14

#15

#16

#17

Det sista fallet ligger en bit bortom de första tre och man tror nästan att ån har lugnat sig när det dyker upp. 

#18

#19

TheInvisibleJackal

Vitsippor

Hösten viner bak knuten. Inte helt riktigt, men dagarna har börjat bli kortare. Det mörknar något tidigare än bara förra veckan. Sommaren är dock alltjämt närvarande på sitt sätt. Vilket ändå för mig känns som en bra förevändning bland andra att lägg ut lite bilder på vitsippor tagna våren som gick.

För tredje våren besöker vi i Bengtesgårds äng denna aprilmorgon för att fotografera vitsippor. Den här gången är det bara ett kortare stopp innan vi ska fara vidare till det som är dagens huvudmål (mer om det i inlägg framöver). 

#2

#3

#4

Hur många gånger jag än har fotograferat vitsippor gör jag det än en gång. Det går bara inte att låta bli.

#5

Liksom jag inte heller kan motstå ett träds kala grenar som sträcker sig mot skyn som om även de likt fåglarna vill flyga till fjärran platser.

#6

#7

#8

#9 

Knotiga grenar som vrider sig än hit, än dit i vitsippshavet är mumma.

#10

#11

Innan vi for vidare halade vi ur fotoryggsäckarna fram en del av dagens färdkost. Här presenterad som fika. Till bords fick vi strax sällskap av en tupp och tvenne hönor. De gjorde det bästa för undvika att hamna på bild. En viss paparazzivana anades.

Vi undrade dock var de kunde höra hemma. Om de händelsevis hade rymt från någon hönsgård? Borde vi försöka få tag i någon presumtiv ägare?

Medan tankarna malde uppenbarade sig en äldre kvinna (ungefär i vår ålder) med en barnvagn. Kommer man gående med en barnvagn till Bengtesgårds äng bor man inte särdeles långt bort tänkte vi och sporde damen om hönsfåglarnas ursprung. Det visade sig att de hörde hemma i en gård alldeles i närheten och att de brukade ta en tur till ängen emellanåt. 

Och jodå, när vi fikat färdigt och var klara för vidare färd såg vi hur tupp och hönor spatserade iväg på grusvägen emot en liten gård. 

TheInvisibleJackal

Äntligen!

Vårvintern har varit en fin tid för norrskensfotografering även för oss som bebor landets sydliga breddgrader. Om jag inte missminner mig var det ypperliga förhållanden i slutet av februari och likaledes senare i slutet av mars. Vid båda dessa första tillfällen var jag p g a sjukdom förhindrad att kunna ta mig ut. Hade dessutom inte riktigt krafterna till det heller.

Den tredje gången den här våren som det visade sig vara bra förhållande var i april. Då, äntligen kunde jag ge mig ut för at försöka mig på att fotografera norrsken. Frågan vara bara var. Mot norr, men var vad det mörkast och var fanns det en intressant förgrund?

Jag borde kanske ha haft koll på lämpliga förgrunder, men det stod helt still. Till sist körde jag till en plats som kallas Särdals kvarn, en bit norr om Halmstad. Väl framme syntes inget norrsken. Hade jag missat det eller hade det inte nått så långt söderut som de hade sagt att det skulle göra. Jag var en smula villrådig. Jag har sett norrsken i Luleå och då var det inget snack om saken. Det gick inte att ta miste på. 

På vinst eller förlust ställde jag upp stativet med vidvinkelzoomen inställd på 16mm och med största bländare d v s f4. Ett ljusstarkare objektiv vore önskvärt, men å ena sidan hur ofta fotar jag norrsken. Inte tillnärmelsevis tillräckligt ofta för att motivera en betydligt ljusstarkare vidvinkel. Jag får nöja mig med det jag har. 

Döm om min förvåning när jag på displayen såg en bit grönfärgad himmel. En himmel jag inte kunde upptäcka några färger alls i med blotta ögat. Jag experimenterade lite med några tider och motiv. Det blev några bilder till sist och av dem föll valet till sist på de här två.

#2

TheInvbisibleJackal

Återbesök

En helg i slutet av april ett par veckor efter vårt förra besök hos mina föräldrar åkte vi dit igen för att hjälpa dem med lite olika saker. Precis som förra gången ville de ut och åka en sväng på landet för att se om de kunde få syn på några djur. Det var bara två veckor sedan sist, men under de här två veckorna hade mängden synliga djur minskat betydligt. Vilket det gör i regel ju grönare det blir ute. Det dröjde därför innan något syntes till och det var en ensam trana på ett fält.

#2

De första rådjuren stod en bit bort. De lyssnade efter det regelbundna ljudet som inte verkade komma ifrån en bössa.

#3

På nytt fält kom två rådjur gående tämligen nära. Jag hade vevat ner rutan sedan tidigare och var så att säga beredd. Rådjuren brydde sig inte nämnvärt om bilen verkade det som. 

#4

En bit därifrån på ett angränsade fält stod några rådjur vid ett stängsel. De hade full koll på oss. Stängslet var rätt högt och jag undrade vad de skulle göra. Klarade de att hoppa så högt? Eller skulle de gå längs med stängslet? Var gräset verkligen grönare på andra sidan att det var värt att ta sig dit?

#5

De visste inte heller riktigt vad det verkade.

#6

Elegant löste de problemet genom att ta sig mellan stängseltrådarna.

#7

Gräset var bättre här.

#8

Det sista rådjuret på rundan stod ensam och betade med den skyddande skogen tätt inpå.

TheInvisibleJackal