Österlen - Hallamölla

Årets semester blev av den uppstyckade sorten. Mycket beroende på att jag trodde att jag skulle göra en ljumskbråckoperation någon gång under juni. Så blev nu inte fallet. Den operationen kom jag istället att göra i början av oktober. Av den anledningen valde vi, istället för att åka iväg en längre tid någonstans, att göra lite kortare turer över ett par tre dagar. Den första av dessa turen valde vi att förlägga till Österlen. Vi hade hittat en boende strax utanför Brösarp. 

Efter att ha installerat oss i boendet. Tittade vi på vad som kunde finns vår närhet. Vi har varit i Österlen ett antal gånger genom åren, även om det nu var ett tag sedan. Därför tänkte vi att det kunde vara intressant att se något  vi inte tidigare sett eller som kunde var trevligt att återse. Vi såg då att Hallamölla vattenfall  låg nära. Det blir ett bra första utflyktsmål tyckte vi och gjorde oss i ordning.

#2

Sommartid är kanske inte den ultimata tiden att fota vattenfall. I varje fall inte om man är ute efter kraftiga flöden och rikliga fall. Då är våren bättre. För min egen del kan jag många tycka att vårflödet i många vattenfall kan väl kraftigt och det blir svårt att få fram vattnets struktur i bilderna. 

#3

#4

Jag måste säga att jag är barnsligt förtjust i rinnande vatten och kan uppehålla mig långa stunder i dess närhet. Det är också en av anledning till att jag alltid har med mig stativ när jag är ute för man vet aldrig vad som kan dyka upp.

#5

#6

#7

#8

För mig handlar vattenfall om att hitta en slutartid som jag tycker får fram det jag ser i vattenfallet.

#9

#1o

#11

#12

Det här är en panoramabild. Jag har sista tiden börjat intressera mig mer och mer för panoraman. En ny värld för mig. Med begrepp som nodalpunkt och parallaxfel. 

#13

TheInvisibleJackal

Vid stranden

Jag bor inte långt ifrån havet. Med cykel tar det kanske högst en halvtimme. Något som gör att jag vistas ofta vid havet. Mer vissa tider på året. Mindre under andra, men ändå så pass ofta, att det under de dryga 30 åren jag bott nära havet, har det blivit att jag sällan fotograferar vid "mitt" hav; om man får säga så om den lilla bit av havet som jag brukar besöka. Tror att egentligen är det en slags hemmablindhet för de  motivet som finns där. Jag kan åka ner med ambitionen att bara gå runt. Låta kameran ligga i ryggsäcken och ta fram om den om jag känner att det här. Det här vill jag fotografera. Det hjälper inte. Det blir knappt några bilder. Jag har även gått runt med runt halsen för att den ska vara mer lättillgänglig, men det hjälper inte heller. Det blir inga bilder för det. Lite märkligt kan tyckas. Närheten stryper kreativiteten. 

#2

#3

Sumpafallen

Vi lämnade vitsipporna och Bengtesgårds äng och for mot Sumpafallen. Ett naturreservat strax söder om Ullared. Genom reservatet rinner Högvadsån och vid vissa platser uppkommer forsar och smärre vattenfall. Jag besökte Sumpafallen första gången förra sommaren. För att komma till Högvadsån och fallen måsten man gå ner för ganska brant led något 100-tal meter. Och då kommer man bara ner till Högvadsån. Förra att sedan komma till forsarna och fallen måste man fortsätta uppströms längs med ån ett stycke. Förra året med den hälsporreproblematik jag då hade, var det en övermäktig uppgift. Ända sedan dess har jag velat återvända för att se närmare på forsar och fall.

#2

De första forsarna möter mig ett ha vandrat ett kort stycke längs med ån. 

#3

#4

#5

Ytterligare ett stycke finns det större och mer dramatiska forsar. Frågan är hur jag kan komma närmare eller snarare hur kan jag ta mig fram till en plats som kan ge mig en bättre utgångspunkt för mitt bildkomponerande. Jag föredrar att fotografera vattenfall och forsar lite mer underifrån. Här finns det inga möjligheter att ett säkert sätt komma till en plats som tillåter detta. Ibland är det bara så och då får man acceptera läget. 

#6

Ett annat knep, som jag själv använder mig ofta av är att byta objektiv och därmed skapa nya kompositionsförutsättningar. Således byter jag från 24 - 70 till min 100-400:a.

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

Jag fortsätter min vandring längs med Högvadsån och kommer till ytterligare ett ställe där ån forsar fram tilltalande. Ett kort ögonblick leker jag med tanken på att ta mig ner till den kvarnstenslika stora stenen med ett hål i mitten. Skulle jag kunna ställa upp stativet där och samtidigt själv få plats. Kanske. Med blicken följer jag en tänkbar väg ner. Det skulle kunna gå. Frågan är bara om det värt ett försök. Tveksam till hela företaget blir det bara en tanke. Och jag tror nog att det får stanna därvid. 

#14

#15

#16

#17

Det sista fallet ligger en bit bortom de första tre och man tror nästan att ån har lugnat sig när det dyker upp. 

#18

#19

TheInvisibleJackal

Bosgårdsfallet i svartvitt

Många gånger när jag sitter och arbetar med bildbehandling funderar jag på hur ena eller andra bilden skulle se ut konverterad till svartvitt. En fundering jag hade även denna gång då jag suttit och arbetat med bilderna från Bosgårdsfallet. Skillnaden den här gången är att jag gått från steget att fundera till att göra slag i saken. Således går jag över de bilder jag redan redan har bildbehandlat en gång och testar att konvertera dem till svartvitt. Jag är långt ifrån någon expert på området utan drar i spakar och reglage tills jag tycker att jag får fram en bild som tilltalar mig. En del fungerar i svartvitt, andra åter inte alls. Åter andra bättre än färgversionen av bilden. 

#2

#3

#4

#5

För mig handlar det svartvita uttrycket om att skapa stämningar samtidigt som det ger mig möjlighet att ta ut svängarna mer än normalt. Jag kan inte säga att jag har hittat mitt sätt att uttrycka mig i svartvitt. Ibland känns den svartvita bilden mer som en humörsgrej. Eller sinnesstämning. Den svartvita bilden som en själens spegel. 

#6

#7

#8

#9

Om det nu skulle vara på det viset, varför då? Är det för att den svartvita uttrycket gör det lättare att skala bort oväsentligheter och istället lyfta fram och blottlägga det som är betydelsefullt? Frågan är då vad som är betydelsefullt? Jag vet inte. Jag bara dras till vissa motiv utan att jag i egentligen mening vet varför. Jag kan resonera mig fram till ett möjligt varför, men ändå inte fullt ut förstå varför jag valde just det utsnittet för min bild eller varför jag bildbehandlar bilden sedan på det ena eller andra viset. Det närmaste jag kan komma en förklaring är -  att det kändes bara bra på något sätt. 

#10

#11

#12

#13

Synnerligen vagt eller hur? Det är troligen mycket av mitt fotograferande i ett nötskal - "Det kändes bra".  Jag har lärt mig att jag inte är typen av fotograf som ger mig ut att fånga en i förväg visualiserad bild. Jag vet aldrig på förhand vilka bilder jag  kommer hem med. Jag kan åka till en bestämd plats för ett specifikt motiv, men väl på plats tar improvisationen överhand. Det är så jag gillar att fotografera. Det är så jag trivs att fotografera. Det är så fotografi blir lustfyllt för mig. Det är den okända utkomsten som driver mitt fotograferande. 

#14

TheInvisibleJackal

Bosgårdsfallet III

Bilderna i det här inlägget är tagna vid samma tillfälle som det förra för ett litet tag sedan.  Samtidigt som jag var intresserad av ta upp mig till en särskild del av fallet började jag även att intressera mig för separata delar av fallet. Plocka ut vissa delar som drog min blick till sig. Jag har oftast två objektiv med mig ut. Jag faktiskt två kamerahus. Det ena med en telezoom, som vid som sådana här tillfällen kommer väl till pass. 

Jag började med en brännvidd som är något vidare; om man nu kan kalla 100mm för en vidare brännvidd, och arbetar mig fram till 400mm. Därmed inte sagt att 400 mm är den ultimata brännvidden. Det kanske är 240 mm, 300 mm eller varför inte 180mm. Lika lite som att sätta på ett 10-stops ND filter innebär att nu blir det bra, innebär det samma sak att direkt ställa in brännvidden på 400mm. Motivet och vad man vill göra med det motiv man har framför sig spelar en avgörande roll för vilken brännvidd man väljer och slutartid. Personligen gillar jag att använda slutartider mellan o,3 - 0,8 sekunder när jag fotograferar vattenfall. Jag gör det eftersom det som fascinerar mig är hur vattnet formar sig. Samtidigt vill jag också få fram texturen i de draperier som de längre tiderna ger upphov till. Det är inte kraften i ett vattenfall jag vill skildra utan det är den bildmässiga musik som skapas i storleken och intensiteten i de olika vattendraperierna. Vattnets melodi. En mental inspirationskälla för mig härvid är Ernst Josephsson målning - "Strömkarlen". En målning jag ofta återkommer till i tankarna. Det vatten som faller i den här målningen finns där, men det dominerar inte. Det är en del av den större kompositionen. Strömkarlens fela sänder spröda toner ut över omgivningen. Det är inte trummornas dån vi hör vid betraktande av "Strömkarlen".  Den musik som Strömkarlen skapar är det stilla vemodets musik.

Det fallande vattnet i mina bilder intar dock oftare en mer dominerade roll, även om jag strävar efter att försöka få fram samspelet mellan det fallande vattnet och dess miljö i form av klippor, hällar och block. Inte heller jag söker trummornas dån. Snarare en stilla melodi som manar till en långsam dans mellan hårt och mjukt.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

TheInvisibleJackal