Vattenriket

I juni 2019 ställde jag kosan åt det s k Vattenriket i Kristianstad. Mitt planerade första stopp var vid Herculesdammarna. Jag hade sett flera riktigt fina bilder på svarttärnor där och var sugen på att försöka få några också. Svarttärnor ser jag emellanåt även hemmavid, men då  oftast förbiflygande och på håll. Vid Herculesdammarna kunde det finnas chans till att få lite närbilder.

Det blev inga bilder alls på några svarttärnor. Endast den här skäggdoppingen ovan. Fanns det inga svarttärnor? Jodå, det var några stycken som flög runt  och med tiden hade jag kanske kunnat få något lämpligt tillfälle till några bilder. Nu blev det inte så. Jag hade inte mycket mer än placerat mig i ett skuggigt parti när en man med tubkikare på axeln och handkikare hängande runt halsen stegade fram till mig och sa:

"Du vet väl att det är såna som du som skrämmer bort ängshökar på Öland!"

Vad har detta med mig att göra tänkte jag. Öland är faktiskt en bit bort. Måste vara gott och väl 20 mil. Hur som helst blev jag rätt störd och inte lite irriterad över den här mannens beteende. Istället för välkomna ytterligare en naturintresserad person går han till attack för att jag inte närmar mig naturen på det rätta sättet - d v s med kikare. Bara för att jag byt ut tubkikaren mot kamera och teleobjektiv betyder inte att jag gått över till "The Dark Side". Med ett antal år på andra sidan 50-strecket tar jag inte skit från någon utan jag började argumentera och ge exempel på hur s k "kryssare" stört vid olika tillfällen och påpekade att naturen inte är en exklusivitet för endast en grupp av naturintresserade.

Han trodde nog att jag skamset skulle lomma iväg. Jag har inget att skämmas för. I över en timme stod vi och argumenterade. Jag märkte dock under diskussionens gång att mannen var en fundamentalist som endast såg saker i svart och vitt. Naturfotografer borde helst jagas bort. De fuskade ändå allihop med photoshop och annat. Den fanns ingen gråskala i hans resonemang. Jag har sett olämpliga beteenden från såväl kryssare som fotografer under åren, men i de allra flesta fall kan både kryssare och fotografer samsas och dela glädjen i naturupplevelsen.

Till sist var stämningen sådan att jag kände att det var ingen större idé att fortsätta att diskutera med den här mannen. jag drog en vals om jag måste var hemma en viss tid. Tackade för pratstunden. Vände mig om och gick.

Lusten att fotografera hade tyvärr avtagit markant. När jag är ute i naturen känner jag oftast en stort lugn och ett välbehag. Ur denna sinnesstämning hämtar jag både inspiration och lust att fotografera den natur jag har framför mig. Nu kände jag mig bara arg och irriterad. Då blir det inga bilder. Jag gick tillbaka till bilen en bit bort och körde iväg till ett annat ställe i Vattenriket för att ta en bit mat och fundera över fortsättningen på dagen.

#2

#3

På väg till ett annat ställe kom jag att köra förbi en nyslagen gräsvall. Där ute gick den en vit stork. Jag vevade ner rutan och tog några bilder. Storken brydde sig föga om att jag var där utan spatserade lugnt omkring det nyslagna gräset och spanade efter något ätbart.

#4

Jag körde fram till parkeringen vi det nya stället och åt en bit. Jag satt där en stund och funderade över dagens utveckling och vad jag skulle göra. Bäst som jag sitter där kommer det en liten fågel och landar på ett staket i närheten. Den ser så liten och ynklig ut i den stora vida världen att jag känner att jag måste försöka få en bild där den sitter. Jag vet faktiskt inte vad det är för en fågel. Att det förmodligen rör sig om en ungfågel av något slag. Har tänkt på ung rödhake, men den är för mörk för det tycker jag. Jag blir inte klok på vad det är.

#5

Gulärnan är lättare att identifiera. Varför har jag inte rätat upp stolpen kan det undras? Gör jag det skulle det se ut som om ärlan tippar.

#6

Turens sista fågel blir en röd glada. Jag har bestämt mig för att köra hemåt igen. Kan inte riktigt finna den rätta känslan.

TheInvisibleJackal

Mellan kråkor eller finbesök på ängarna

Semestern är slut för den här gången. Som vanligt går den alldeles för fort. Det har blivit en del bilder från lite här och var ändå. Framförallt ifrån Öland. Där jag och min fru tillbringade nio dagar i slutet av juni.

Bilderna är sorterade i mappar och importerade till LR för bearbetning. Det tar lite tid, men det är ett arbete jag tycker är rätt trevligt att sitta och pula med. Ofta lyssnar jag på någon musik samtidigt. Musiken gör att jag kommer in i någon slags stämning så att bearbetandet bara flyter på. Även om jag ibland känner ett starkt behov av att shaka loss och utföra imaginära stage dives från skrivbordet. Under tiden som jag arbetar med de nya bilderna tänkte jag slinka emellan med lite arkivbilder. 

I arkivet har jag hittat dessa bilder ifrån Trönninge ängar i juni 2018. En dag då fågeltornet var belamrat med kryssande fågelskådare från när och fjärran. En dag då varje sittplats i gömslet var upptaget med en fotograf och bakom stod hugade spekulanter och försökte se ut genom de övre luckorna i gömslet. 

#2

Det var inte för skärfläckan alla trängdes och förundrades. 

#3

Det var något helt annat. Något som fick till och med grågässen att böja på nackarna och häpet titta upp i det blå.

#4

Sandtärna. 

#5

#6

#7

En sandtärna som kör världens flyguppvisning över ängarna.

Ibland är det svårt att hänga  med i svängarna.

Uj, där blev det ett oavsiktlig rim även om jag föredrar fri vers.

#8

En sällan sedd gäst för de allra flesta som befann sig på ängarna den här dagen. Plötsligt fanns den en som höll sig på plats ett tag, vilket gjorde att kikarfolket drog man ut huse för att få ännu ett kryss. Personligen blev detta kryss det sista. Jag la ner fågelskådandet helt efter den här dagen. I fortsättningen har jag valt att helt satsa på fotograferingen. Visst, det blir fåglar emellanåt som också till och från fångas på minneskortet, men jag jagar inte efter specifika arter längre och jag för inga listor eller känner någon panik om jag inte har möjlighet eller råkar missa den eller den tillfälliga gästen. Numera är det tillfälligheter som avgör vad det är jag fotograferar.

#9

#10

Det var inte bara många kryssare på ängarna den här dagen. De kom förvisso och gick såsom kryssare plägar göra. En snabb titt kikaren och sedan iväg mot nästa kryss. Som rastlösa snäppor som kilar runt på stranden och kör näbben i ävjan för sedan ta till vingarna och flyga ett stycke. Det var också en mängd fotografer på plats. Teleobjektiven rörde sig nästan unisont och det var fruktansvärt lätt att drabbas av löst avtryckarfinger. 

#11

Man skulle nästan kunna likna det vid den smittsamhet som en gäspning medför. Slutare smattrar i seriebildstagning lite här och var där jag sitter. Det är oerhört svårt att inte ryckas med och smattra iväg själv. Jag är en i flocken och följer flockens rörelser och beteenden. Som i en starflock. Smattrar grannen bredvid mig iväg en serie bilder smattrar jag iväg en serie. Vem som var först är svårt att säga. Smattret böljar fram och tillbaka i gömslet. En avtryckarnas musik. Kakafoni skulle en del säga. 

#12

#13

Efter att kommit till sans efter den första euforin och de första 600 bilderna ser jag att grågässen bryr sig föga om att de för tillfället har sällskap av en sandtärna. De släcker törsten.

#14

I en buske sitter en sävsparv. 

#15

Två lite luggslitna bläsänder kommer inflygande.

#16

En sädesärla står på gammal gren,

#17

böjer sig fram och lyssnar. Undrar om det finns något den kan få i sig.

#18

En hussvala landar hastigt i leran utanför gömslet. Plockar åt sig det den är ute efter och försvinner lika hastigt iväg. 

Ingen bryr sig nämnvärt om att de delar ängarna med en sandtärna. Det är bara ännu en flygande varelse.

#19

Skärfläckan har upptäckt att en gråhäger har vågat sig på tok för nära för en skärfläckas själsliga ro. Hägern tycks dock inte veta vad den ska tro om det hela.

#20

#21

Men tar några kliv åt sidan för säkerhets skull. Man vet aldrig. 

#22

Skärfläckan å sin sida har fått fatt i några artfränder att ta i upptuktelse.

#23

TheInvisbleJackal

Ängarna på nytt

Efter det skånska äventyret lämnade jag bilen hemma och cyklade ut till Trönninge ängar en eftermiddag i slutet av april 2019. Det är rätt stilla och jag möter bara några skådare på väg därifrån. Det är inget särskilt där nu hälsar de på väg mot en annan lokal.

Jag har lärt mig att det betyder att det inte finns någon art att föra upp på någon av de listor som många skådare för. För egen del bryr jag mig inte så mycket om listor längre. För mig är Trönninge ängar en plats där man ofta kan komma ganska nära fåglarna om man sitter lugnt och stilla i gömslet och väntar. Oftast är det väldigt rofyllt att sitta där.

#2

I kanten ser jag hur en grågås försiktigt för ner sina ungar i vattnet.

#3

De simmar ut efter henne. Det är nu när de fortfarande har den gula dundräkten som de är som sötast. Sen när de växer byter de ut den mot en mer dammgrå historia som inte direkt ger några skönhetspoäng.

#4

Än så länge har inte alla grågässen ungar och del försöker nog fortfarande hitta en partner...

#5

... genom att på olika vis imponera.

"Kolla! Jag har vingar!"

Kanske hjälper det. Fast nog är det inte beundran som syns i den ena grågåsens blick.

#6

Gravandshanen är dock tvärsäker på sin sak och ve den som inte förstår hur det ligger till.

#7

Bläsandshanen betar stilla i sjökanten. Jag tror inte att jag någonsin sett en bläsand lacka ur och löpa amok bland så väl artfränder som andra.

#8

Den mindre strandpiparen är på plats utanför gömslet. Det finns två stycken lågt placerade öppningar i gömslet. Sticker man ut objektivet försiktigt där kommer man nästan i jämnhöjd med fåglarna utanför. Det dock alltför obekvämt att fota därifrån under en längre period om man inte har något att ligga på eller åtminstone något skydd för knäna.

#9

En gluttsnäppa står tankfull och tittar ner i vattnet.

#10

Årthannen är alltjämt kvar och simmar oblygt utanför gömslet.

#11

Att resa sig upp i all sin längd och visa upp sina vingars skönhet är inte bara något för en grågås

#12

även gravandshanen  finner det vara en god sak.

#13

Ibland åbäkar man sig ner till de låga öppningarna för att fota en helt vanlig sädesärla. Varför? För att det går. Ibland går jag funderar på om jag inte skulle skaffa mig ett s k tältgömsle. Har sett ett på Cyberphoto som verkar intressant. Det som hela tiden dyker upp i mina mottankar om att skaffa ett är hur mycket skulle jag komma att använda det, skulle kunna använda det. Det och så det faktum att det innebär ytterligare några kilon extra att släpa på. Någon dag kanske tankar på att ha ett väger över.

#14

#15

#16

#17

Knölsvanshanen kommer för undersöka vad som tycks försiggå i gömslet. Han är en smula misstänksam.

#18

Der verkar vara ok, men han släppet inte gömslet med blicken. Bäst att vara helt säker.

#19

#20

De små nackfjädrarna på gravandshonan ser ut att resa sig lite. Något som oroar henne? Är det jag?

#21

Nej, det tycks vara lugnt.

TheInvisibleJackal

Krankesjön och Vombs ängar

Jag äger två böcker om fågellokaler i Sverige. Den ena av dem är specifikt inriktad på Götalands fågellokaler. Jag har tittat i den flera gånger. Läst lite här och var och ofta hamnat vid uppslagen om Krankesjön och Vombs ängar. Det är en bit att köra, men fullt möjligt att göra om man startar i tid. Efter konsultation av diverse väderlekstjänster samt en gubbe eller två med vatten knäna beslutade jag mig för att en aprilmorgon 2019 ställa färden mot dessa lockade mål. 

Det tog väl lite drygt två timmar att leta sig fram till det i boken omtalade gömslet vid Krankesjön. Om gömslet var det inte mycket att orda, mer än att det inte var något gömsle utan mer ett slag regnskydd för skådare. Om än ett ganska påkostad sådant. Kanske är jag alltför kräsen, men jag fick en lätt smak av turistfälla i munnen.

En bit ut ifrån gömslet fanns en liten ö. Där på en stolpe i vattnet satt i alla fall en fisktärna. Alltid trevligt, men jag hade hoppats på mer.

#2

En grågås som kom simmande var inte heller något direkt uppseendeväckande.

#3

Skrattet från skrattmås fick mig till sist att plocka fram lite fika och ta en funderare. Jag beslöt mig för att lämna Krankesjön och fara åt Vombs änger för att se vad det kunde ge.

#4

På vägen ut mot ängarna passerar man en liten parkering med ett litet fågeltorn. Jag beslöt mig för att stanna till och ta en titt på vad som kunde finnas. Jag hade väl inte mycket mer än parkerat förrän en vit stork kom flygandes och landande på andra siden en liten bäck. Allt trevligt att få se stork.

Jag stannande att tag vi det lilla tornet utan någon större lycka och körde därför sakta vidare.

#5

På stolpar längs vägen satt flera gulärlor. Det kan kanske bli något. Jag hittade ett ställe att parkera på utan att vara i vägen. Gick sedan sakta tillbaka där jag sett gulärlorna. Det blev kanske en och annan bild för mycket då jag är rätt så svag för dessa små fantastiska fåglar.

#6

#7

#8

#9

#11

Dagens sista bild innan jag bestämde mig för att köra hemåt blev på en storspov.

Hade Krankesjön och Vombs ängar givit mig mersmak? Inte fullt ut får jag väl säga. Jag hade också lite för högt ställda förväntningar efter att ha sett rapporter och läst om platserna. Nu vet jag att det kan skilja från dag till dag, men lite mer än vad jag fick möjlighet att fotografera hade jag nog väntat mig. Det var första gången jag var där och kanske var de platserna jag valde att ta mig till inte optimala ur fotosynpunkt. Jag vet inte. Hade jag haft lite närmare hade jag troligen återvänt för att försöka utforska området bättre. Kanske jag återvänder någon gång.

TheInvisibleJackal

Ängarna

De komma från söder, de komma från norr, de komma från öster och de komma från väster.

De här ägretthägrarna kom flygande en aprildag 2019. Fyra stycken. Jag satt på helspänn i gömslet. Tog bara någon enstaka bild för att inte skrämma dem i hopp om att de skulle ta ett varv, kolla läget och sedan bestämma sig för att gå ner. Företrädesvis framför gömslet.

#2

Andra varvet. Nu kommer de strax tänkte jag, men så fel jag hade.

#3

De drog vidare österut istället. Den här gången lockade inte Trönninge ängar tillräckligt. Tyvärr.

#4

Till och med de vitkindade upplevde att det var nog nu. Är det ett tecken på att man inte ska med sig baguetter med rostbiff, chèvre och fikonmarmelad?

#5

En snatterandshona vänder kinden till mot solen medan maken alltjämt slumrar med näbben instucken bland dun och fjädrar. 

#6

Den mindre strandpiparen kommer fram ur starren. Går runt och stampar i ävjan. Har han tappat sitt humor och är topptunnor rosenrasande över någon oförrätt? Icke så, med sitt idoga stampande vill han locka fram något liten läcker bit som han kvickt snappar åt sig.

#7

#8

#9

I sakta gemak glider krickhannen fram, medveten om att han en av våtmarkens vackraste är. Kanske den allra skönaste.

#10

Snatterandhannen ser ut vilja bestrida krickhannen om den titeln.

#11

Det kanske inte är någon av dem som är våtmarkens skönaste. Kanske det är årthannen som håller den titeln.

#12

Vad snatterandshonan tänker vet vi redan, hon har gjort sitt val.

#13

Som ihopsatt av en mängd fåglar glider årthannen genom vattnet.

#14

Med sin huvudkam och sin mönsterblandning är han som en korsning mellan punk och grunge.

#15

Nu har dock snatterandshanen fått nog och viftar bestämt  alla andra utmanare om titeln åt fanders. 

TheInvisibleJackal