Flammafallet

Det finns två vägar som leder till Flammafallet. Vi prövade båda. Den första som leder intill ett litet kalhygge uppvisade inte några större spår efter att det skulle kunna finnas ett vattenfall i närheten. Troligen får man gå en bit. Frågan är bara åt vilket håll. Den här gången valde vi bort den här vägen.

Den andra vägen innebär att man kör förbi några små stugor med några förvånade danskar. Den leder fram till en bro över Krokån som fallen ligger i. Bron såg lite skraltig ut tyckte vi. Istället valde vi att ställa bilen en bit hitom bron och sen gå mot vad vi förmodade att fallen kunde ligga. Vi följde Krokån så gott det gick och åt det håll som vi anade att fallet skulle kunna vara. 

Efter att ha gjort valet att ta oss in på en skogsstig en bit längre fram hördes strax ljudet från forsande vatten. Vi var på rätt väg.

Det svåra när man kommer till sådana här platser är att det finns ett begränsat antal ställen att fotografera ifrån, vilket gör att bilderna blir ganska så snarlika varandra. Jag skulle tro att om man väljer att lokalisera fallen från den första vägen får man kanske något fler ställen att fotografera ifrån. I varje fall som det såg ut från den sida vi nu befann oss, men samtidigt gräset är ju som bekant alltid grönare på andra sidan.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Gårdshult

Gårdshults naturreservat har kommit att bli ett andningshål. En plats att komma till för att låta själen få lite ro. Därför har det blivit att vi har åkt dit lite då och då. Det är inte speciellt långt hemifrån. Och även om vi inte fotar varje gång är det skönt att bara vara där några timmar.

Nu senast tittade vi efter liljekonvaljer. En del hade börjat slå ut, men fortfarande var det mycket knopp. Får se om det blir att vi kan köra dit igen i helgen.

Ån Assman rinner genom en del av reservatet. Vid ett par ställen som jag idag känner till kan man komma relativt nära. Assman har ett många gånger kraftigt flöde och förekommer fler både större och mindre fall längs vägen. Jag bestämde mig den här gången för att följa en bit av Assman på dess väg. 

Första bilden här ovan är ifrån den första platsen där man kan komma nära. Det är en ganska begränsad yta man ställa upp stativet på. Istället blir det att jobba med olika vinklar. Bron som syns i bild är också en möjlig plats att stå på. Jag har dock inte funnit någon komposition som jag är nöjd med därifrån än.

#2

Assman fortsätter med god fart över ett litet fall. Själva fallet ser man bäst uppifrån vägen. Att ta sig ner för att försöka fota det är inte det lättaste. På den sidan som tillhör reservatet är det sankmark och marken på andra sidan, där det nog skulle kunna finnas något lämpligt ställe att fota ifrån, är privat.

#3

En bit nedströms kan man gå ut på en liten udde som delar upp Assmans flöde i två armar. Strax före delningen är Assman bred och lite loj. Flera stenar sticker upp här och var. Kanske kan det vara bra tillhåll före såväl strömstare som forsärla. Det var inga där den här gången. Kanske en annan gång. Endast en sädesärla stod vippande med stjärten på en sten.

#4

#5

När det åter blir trängre i bäckfåran efter delningen i kombination med ett litet nytt fall tar Assman åter fart och rusar skummande förbi.

#6

Efter litet tag är det åter lugnare. Det har också blivit betydligt djupare.

#7

Den andra armen som udden delade Assman i kommer fram under en gammal bro. En del av denna arm återupptar sällskapet med vattenmassorna i den första armen och en del tar sin egen väg.  Båda armarna rinner strax utom synhåll. Den andra den smalare är synlig ett tag, men då från privat mark.  På andra sidan bron är marken privat. Följer man stigen i reservatet, går den efter hand allt längre ifrån Assman, som endast undantagsvis skymtar till ibland emellan träden.

TheInvisibleJackal

Ute bland klipporna

Vår sista stund var kommen. De människoätande fåren hade sett oss och gick till attack på bred front.

Det är vacker majkväll. Kall såsom maj hitintills har varit den här våren. Vi är ute för lufta våra kameror. Vi har ingen aning om vad vi ville fotografera. Jag kände ingen direkt uttalat längtan efter att fotografera något specifikt. Att köra till Stensjöstrand några mil norr om Halmstad passar bra vid sådana tillfällen. Miljön där brukar ofta locka fram kameran ur ryggsäcken. 

#2

Den här gången var det föreståndarna för skötseln av det öppna landskapet som gjorde att kameran åkte fram. Det är lustigt det där att bara kameran tas fram börjar också många gånger tankarna komma på olika motiv och kompositioner. Det är som den där bubblan idrottsmän går in i när det gäller att prestera och samtidigt inte. För istället för att stänga ute intryck jobbar jag på ta in intryck och bearbeta dem till något fotografiskt. 

Fast ibland hjälper inte det heller eftersom tycker man att antingen har allting redan fotograferats av andra eller en själv.

"Enhörningar och sjöjungfrur, - bah, det har jag redan tusentals bilder av."

Andra gånger fastnar man direkt i något enastående fantastiskt som bara måste fotograferas. Inte i bara i en vinkel utan i sjuttioelva andra. Man är helt hänförd.

En hänförelse som inte alltid är lätt att förmedla, särskilt inte om man lyriskt visar upp den 118:e bilden på samma sten för några inte lika fullt entusiastiska personer. Då är det inte långt borta att dessa börja sträcka sig efter telefonerna och slå numret till män i vita rockar. Män vars primära syfte är att hjälpa en att klä på sig en tröja med för långa ärmar.

#3

Den här gången valde vi istället att vandra den smala vägen även om den bitvis var beströdd med fårlort, men det kunde varit värre. Det kunde ha varit koskit. Under inflytande av rejäl koskräck vet jag att det inte blir några bilder alls mer än då kanske några ofrivilliga ICM-bilder. 

#4

Fortfarande vet jag inte riktigt vad jag vill fotografera. Jag rör mig i landskapet och tittar än på ena än på det andra utan riktigt kunna bestämma mig för en stenbemängd liten kulle 

#5

eller för en stenomgärdad liten hamn.

#6

Efter en stunds vandrande kommer vi allt närmare havet. Det som ser ut som det skulle kunna finnas något där att fotografera. Hur som helst, vi väljer att stanna här. Ta en liten matbit, prata lite och fundera.

#7

Efter lite klivande hit och dit bland klipphällarna  kommer jag fram till att jag nog vill ta några långa exponeringar på havet och klipporna. Stativet plockas fram när jag bestämt mig för var jag vill ställa det. Trådutlösare och filter tas fram ut ryggsäcken. Solen har letat sig fram och lyser upp den bit som har valt att fotografera. Precis som jag vill ha det.

#8

Samma motiv som ovan. Jag har ändrat kompositionen något. Fast nu är det en kvart senare och solen lyser inte längre upp klipporna.

#9

Den sjunkande solen är det sista jag fotograferar innan jag packar ihop. Det var längre att gå tillbaka till bilen än vad jag hade trott. När vi kom fram till bilen var det nästan så att pannlampan hade behövts den sista bilen.

TheInvisibleJackal

Glassvik

Det är söndag och vi har ställt väckarklockan på strax efter fem. Inte precis i svinottan utan lite mer så där lagom för att kunna få en hyfsat fin morgon vid havet. Vi har bestämt oss för att köra till en liten vik som heter Glassvik beläget mellan Halmstad och Falkenberg. Min fru hade varit där på en fotokurs i höstas. Vid det tillfället gällde det långa slutartider. Tyvärr blåste och regnade det lite för mycket för att det skulle vara trivsamt den gången, men områdets karaktär med mycket klippor och stenar fastnade i minnet och vi sa att det kunde vara en plats att återvända till för att på nytt pröva lite långa slutartider vid något tillfälle. 

Det var nästan helt stilla och kanske skulle det behövts någon liten vindpust för att ge ett mer spännande samspel mellan vattnet och klipporna. Samtidigt passade det ganska bra för mig att kunna testa kombinationen fokusstackning och långa slutartider. Jag brukar ofta använda mig av båda teknikerna, men har aldrig kombinerat dem. Jag vet inte om jag tycker att det var så lyckat att kombinera dem. Det kan hända att det under vissa förutsättningar kan vara intressant att göra det, men den här gången är jag dock lite tveksam. Samtidigt har man aldrig prövat så vet man inte och en gång är ingen gång. Det är bara att fortsätta undersöka och utforska. 

#2

#3

#4

#5

Oavsett vilket är det glädjande att kunna vara ute i naturen igen. Därför avslutar jag med ett porträtt på undertecknad.

TheInvisibleJackal

Virsehatt igen

Snön är nu helt borta. Nästan i alla fall. I de mer skuggiga partierna ligger det små små borttynande rester från vintern som varit. Är det vår nu? Nja, inte riktig. Den står väl och vacklar och kan inte riktigt bestämma sig fullt ut, men den är nog inte alltför långt borta. Några sista dagar kyla annonseras komma de närmsta dagarna.

Än en gång har jag besökt Virsehatt. Den här gången tillsammans med min fru. Efter att ha gått en runda i området jag mig ner till Sennanån med stativ och ND-filter. Min fru gick bort till några träd och skakade. Hon har fastnat en del för ICM-fotografering den sista tiden och passar på när tillfälle ges att utöva detta fotografiska hantverk.

Jag hade väl närt en svag förhoppning om att kanske kunna få några bilder på Strömstare. Så blev det nu icke. Kanske en annan gång. Det är ett fint område så några mer turer blir det säkert längre fram i vår. 

TheInvisibleJackal