Trollrundan i Våxtorp

Efter flera helger med regn och gråväder lättande molntäcket lite och släppte fram lite solsken för ovanlighetens skull. Vi tog då och körde till något som kallas för Trollrundan, som ligger nere vid Våxtorp någon mil söder om Laholm. Av en bekant i Fotoklubben hade vi fått tips om att det var en fin skog.

Själva Trollrundan i sig är lite speciell. Det är en slinga i skogen där en kvinna har skapat olika installationer med utgångspunkt i olika sagoväsen som tomtar, troll och älvor etc. Det är mängder. Jag tror inte att vi såg alla, även vi såg väldigt många av installationerna. Åker man dit med mindre barn så är det säkert mycket uppskattat. Vår 25-åringe son gjorde den äran att följa med sina gamla föräldrar den här gången så att de inte skulle gå vilse i skogen. Vilket ju var snällt och omtänksamt.

Själv har jag ingen erfarenhet av att ha gått vilse i skogen, men däremot har jag varit med andra som gjort det. Vid mitten av 70-talet skulle vår klass ut i skogen. Jag minns inte av vilken anledning, men vi blev indelade i olika grupper om 4-5 stycken elever i varje. Jag hamnade tyvärr med två av de tuffa och självsäkra fotbollskillarna. Själv var under skolåren väldigt blyg och tyst och inte särdeles intresserad av lagsporter. Hur det nu än var, efter någon timme eller så, märkte jag att de tuffa killarna var ovanligt tysta av sig. Efter ytterligare en stund sa den ena - "Jag vet inte vart vi ska gå." Jag tänkte att han skojar bara. Klart han vet vart vi ska gå. En annan i vår lilla grupp undrade då om vi hade kommit vilse. "Jag tror det" sa den tuffa killen oroligt. Det var nästan att hans röst inte bar. Att den var på väg att spricka. Den andra tuffa killen började då gråta och ropa efter sin mamma. Oj, tänkte jag. Det här är nog allvar. Jag samlade mod till mig och sa att jag nog trodde vart vi skulle gå (jag visste exakt, men det vågade jag inte säga.) De andra trodde inte på mig och det uppstod lite tumult. Efter att det lugnat sig lite vände jag mig om och sa över axeln - om vi går den här vägen kommer vi till slingan igen - och så började jag gå. Jag kollade i ögonvrån att de följde efter mig. Det gjorde.  Ungefär 400 meter senare kom vi framme vid slingan där jag tänkte att vi skulle komma fram. Snart mötte vi de andra i klassen och en lite lätt orolig magister. De tuffa killarna var nu åter igen tuffa killar och sa bara att gruppen inte hade orkat gå så mycket utan att de hade varit tvungna att stanna och rasta en del. Inget sa ett ord om att ha varit vilse. Inte jag heller för jag var aldrig vilse. Jag tror som sagt att jag aldrig har varit vilse. Har en slags inbyggd kompass som har gjort att jag lärde mig att hitta i centrala Rom på två dar och att hålla reda på var vi var i den stora basaren i Istanbul. 

#2

#3

#4

#5

Efter en härlig skogspromenad åkte vi vidare och kom så småningom till den här gamla stenbron i Hishult. Vi hittade även några bänkar och bord och plockade därför fram vårt fika.

TheInvisibleJackal

Hembygd?

Hur mår hembygden?

Som om den skulle behöva klippa sig.

I september hade fotoklubben årets första sammankomst sedan årsmötet i februari. Det har funnits ett uppdämt behov att återigen kunna träffas. Nu kunde vi göra det under förhållanden som underlättade möjligheten att hålla avstånd.  

Många programpunkter har fått ställas in under året som gått.

Vi var några som träffades uppe vid Hallandsgården för att ta lite bilder som vi sedan skulle visa digitalt och diskutera framför varsin skärm. Det funkar det med. Inte lika roligt fika efteråt är väl en av de stora skillnaderna med att träffas live och via skärm. Temat för dagen var att ge sin bild av Hallandsgården.

Är det dåtiden eller framtiden som stirrar hålögt på din uppenbarelse?

Jag har nyligen läst Marit Kaplas bok Osebol. Osebol är en liten by i Värmland. Kapla har intervjuat alla som bor i Osebol och i diktens form har hon låtit alla dessa röster bli ett reportage över en glesbygd. Det suveränt bra gjort och är en av de bästa böcker jag läst på länge. Kapla kommer själv ifrån Osebol.

Ofta sätter man "metropol" i motsatsförhållande till "håla" ut i från förväntningar på antalet möjliga aktiviteter och hur många av dessa aktiviteter som kan locka till deltagande av en själv. Det är säkert en del i det hela, men jag tror att en annan motsats kan "hembygd" utgöra. Osebol, men även många andra småställen, småsamhällen och landsortstäder blir ofta benämda "hålor", men kan det vara så att det i under en viss tid i en betraktares ögon är de "hålor", men i kombination av kanske avstånd och stigande ålder hos betraktaren sker en metamorfos till "hembygd".

Jag är inflyttad till Halmstad och betraktar därför inte det som min hembygd, men inte heller som en håla utan mer bara som staden där jag för närvarande bor. Hembygden för mig ligger i ett litet samhälle i Småland. Jag har inte bott där på snart 35 år när studier drog mig ut i världen, men det är där mina morföräldrar bodde. Det där mina föräldrar bor och det där jag har många av mina barndomsminnen. Det är väl det som gör en plats till hembygd. Ens minnen, även om de under tidens gång har förvanskats till något annat än det verkliga förhållandet en gång i tiden. Minnen filtreras igenom glömska och nostalgi och en håla blir till hembygd.

TheInvisibleJackal

Ingen ljung den här gången heller.

Den sista dagen i augusti tog vi och körde till Mästocka ljunghed med förhoppning om att kunna fotografera blommande ljung. Vi packade ihop och körde efter jobbet. Det gick väl så där. Återigen hade vi missat den bästa tiden för blomningen. Jag har inget bra svar på varför egentligen. Slarv? Dåligt pålästa? Troligen lite av varje samt att vi var på semester under kanske den bästa tiden. men så är det. Det får bli nytt försök nästa år. Lite ljung som blommade fortfarande blommande fanns det ändå här och var.

#2

Plötsligt hörde kacklet från en flock grågäss. De kom flygande förhållandevis högt upp. Då jag oftast börjar med min 24-70 på kameran vände jag snabbt till vertikalläge för att få med en del av landskapet som gässen passerade över och följde därför flocken tills ett bra fotoläge dock upp och tog några bilder i snabb följd.

#3

När så solen började sänka sig var det dags att börja tänka på hemfärd. I morgon var det åter en ny vardag.

TheInvisibleJackal

Näsbokrok

I slutet av augusti for jag och min fru upp till Näsbokrok utanför Kungsbacka för första gången. Vi tänkte delta i en fotovandring med naturfotografen Anette Seldén. Länsstyrelsen i Halland anordnar varje vår, sommar och höst s k fotovandringar med erkänt duktiga fotografer. Vi har varit på en del av dessa vandringar, som brukar var mycket trevliga med många fotointresserande människor i olika åldrar. Det har var första gången vi som följde med Anette Seldén på en fotovandring i hennes hemmamarker Näsbokrok.

Efter en kortare genomgång om hur man kan ta bilder med längre slutartid spreds deltagarna för vinden för att upptäcka området på egen hand. Ett fantastiskt område som jag framöver troligen kommer att besöka igen. Området är stort och det är lätt hänt att man i pur upptäckarglädje rusar iväg för långt för att se än det ena, än det andra som kan bli tänkbara motiv. Det svårt att lägga band på sig själv vid sådana tillfällen, men man måste annars blir det inget alls. Nu så här första gången var det bara att försöka hålla huvudet kallt och inte gå iväg för långt på egen hand.

En bit från där fotovandring tog sin början fanns en intressant klippa som liksom böljade i landskapet. Den blev jag snabbt nyfiken på.

#2

#3

#4

Anette höll sig på ett ställe och vi kunde komma till henne om vi behövde hjälp, hade frågor om något eller ville diskutera foto. Det blev så att efter att man undersökt en liten bit av området på egen hand vände de flesta tillbaka och började jobba med långa slutartider, plocka fram fika och prata. Det var en trevlig och avslappnad fotovandring.

I Näsbokrok finns det en klippa med intressanta mönster och linjer. De tyckte de flesta så det gällde att inmuta en bit av klippan och jobba med utan att vara i vägen för andra. Bilden ovan visar den lilla bit av klippan som jag kunde jobba med. 

TheInvisibleJackal

Öland XI - En sista cykeltur

Näst sista dagen på vår Ölandstur. Dagen därpå kör vi hemåt för att återvända till rutin och vardag. Frågan var vi skulle göra denna sista semesterdag. Vi hade båda känt oss lite fototrötta, men att sitta inne och häcka och vänta på att morgondagen och hemfärden skulle komma fanns inte på kartan. Därför bestämde vi att vi ger oss ut och cyklar även om det inte blir en enda bild. Vi beslutade oss för att vi skulle köra upp till Byxelkrok och ställa bilen där och sedan cykla till Trollskogen och tillbaka igen och bara ta dagen som den kom och inte ha någon brådska. Det blev en trevlig avslutning på vår Ölandsvecka. Vi kommer att återvända nästa sommar med siktet på att fotografera en del av den blomprakt som ön hyser.

#2

#3

Denna sista dag ute i fält så att säga kom vi att spendera en del vid denna eldhärjade skog. Det fanns gott om trollsländor som vi försökte oss på att fotografera.

#4

#5

TheInvisibleJackal