Kaniner och annat

Ejder

I juni åkte vi upp till Morups tånge. Det brukar bli åtminstone ett besök varje sommar. De öppna ytorna och havet utanför är hänförande. En del kan tycka att det är väl monotont, men för mig är en tilltalade stillhet. Fast den här gången var det inte själva landskapet i sig som stod i fokus för den här turen. Utan dess innevånare - kaninerna. Det finns gott om kaniner vid Morups tånge. Det gör det hemma med. Här i det lätt böljande hedlandskapet blir de inte bara lättare att se och få på bild utan de känns som mer hemmahörande här än vad de gör på en gräsfläck mellan några hyreshus i stan.

#2

Skrattmås

Vi hade parkerat uppe vid fyren och gick sedan sakta söderut. Tills vi kom fram till en slags udde. Där stannade vi en stund. Jag fotade de enstaka fåglar som höll sig inom räckhåll för min telezoom. Tidpunkten och platsen var inte kanske den ultimata för fågelfotografering. Kom på mig med att det sällan jag fotar fåglar nu för tiden trots att det så jag började fota för nära tio år sedan. 

#3

Storskarv

#4

Ejder

Slog de ihop sina kloka huvuden eller var det en ren självbevarelsedrift som fick dem att sätta panna mot panna mot panna? Allt för att kunna stå och sova utan att trilla över ända.

#5

Storskarv och gravand

En gravandsunge med lite större ambitioner prövar lite poser ur Svansjön.

#6

På behörig avstånd - en drös med kossor. 

#7

Och några dito hästar. Fast vart tusan är kossorna på väg?

#8

Hit, för att sätta tänderna i några stackars fågelskådare. 

#9

Och där syntes viltet jag kommit till Morups tånge för att fotografera.

#10

Graciöst smög jag fram i skydd av en liten vall för att fota. Min fru som inte delade min uppfattning om graciöst smygande vred sig av skratt.

#11

Kaniner i alla de åldrar fanns snart inom räckhåll.

#12

#13

#14

#15

#16

Plötsligt utan att jag märkt det hade korna smygit sig närmare. Förmodligen hade de ålat fram i sänkorna mellan de små kullarna. Stealth mode som det heter på fackspråk.

#17

En väldig matriark höll koll på hjorden med ystra kvigor. Att döma av beteckningen innehade hon majors grad. 

#18

Några prövade sina krafter.

#19

#20

Kaninen bekom sig dock icke.

#21

#22

Under tiden hade några kossor gett sig så långt ut det gick på ett litet skär.

#23

Matriarken manade på dem att sluta larva sig, det var hög tid att gå hem till lagården.

#24

#25

Medan korna återvände återgick jag till att fotografera kaninerna. Det kändes tryggare att ligga på backan och fota kaniner när inte kossorna var i närheten.

#26

#27

#28

Martorn

Nere vid vattnet växte det här och var lite martorn.

#29

Självklart måste fyren även denna gång avporträtteras.

#30

I månens sken avslutar jag vistelsen med liten dikt:

Månen går sin tysta ban

endast tomten springer naken

bland isflaken,

ingen kyla känner han.

TheinvisibleJackal

Kinnekulle - ankomst

Efter några veckor sjukskrivning är jag åter på banan igen. I varje fall delvis. Jag  opererade ett ljumskbråck i början av oktober. Operationen gick bra. Jag klarar mig utan morfin nu; tack och lov, mår inte särskilt bra av det. Vanliga värktabletter fungerar alldeles utmärkt. Är väl mest stel känner jag. Får var lite försiktig med vad jag lyfter den första tiden. Kamerautrustningen får ligga och gona till sig ett tag till i ryggsäcken. Personligen tycker jag nog att det var rätt så perfekt att bli opererad så här års. Snart är november här och då brukar jag sällan ta fram kameran särskilt ofta. Kommer det snö sedan i december kan den åka fram, annars inte då heller.

#2

Jag har en drös med inlägg som ligger och väntar. Vet inte riktig varför jag kommit efter så mycket just i år. Var i och för sig rätt dålig årets första kvartal. Det hänger med känner jag. I början av juni for vi till Kinnekulle över en långhelg. Vi hade hittat ett fint boende ute på landet. Efter att ha pratat lite med det trevliga värdparet tog vi en liten promenad i omgivningarna.

#3

#4

#5

Tillbaka till boendet fick jag syn på en flock dovhjortar. Fantastiskt tyckte jag. Mannen i värdparet var inte lika begeistrad. Han upplevde dovhjortarna mer som ett plågoris som åt upp inte bara grödorna utan även tillintetgjorde allehanda försök att få till en prunkande trädgård. Han såg helst att jag använde gevär istället för kamera på dovhjortarna.

Han berättade att på hösten kunde det vara uppemot 200 dovhjortar på ett fält alldeles i närheten. De tar kanske 5-6 minuter att gå dit. 

#6

#7

#8

#9

#10

#11

Vi hade inte kört till Kinnekulle för dovhjortarnas skull. De blev; som jag ser det,  en bonus. Nu var det dags att krypa i säng för att orka gå upp i gryningen. 

TheInvisibleJackal

Fjärde gången eller...

För fjärde kvällen på raken har jag fattat posto vid den lilla träddungen invid fältet. Den här gången skall jag icke vika från dess plats förrän vildsvinen har uppenbarat sig. Jag är ute ungefär samma tid som föregående kväll. Har samma "goa" kläder på mig. Vinden är knappt märkbar ikväll, men jag tycker mig ha en smula motvind ändå.

Precis som föregående kväll är fältet tomt på liv. Först efter en stund uppenbarar sig två harar. 

#2

En fasan med fruar titta fram efter en stund. Annars är det helt tomt. Inga rådjur. Ingenting. Tiden går och jag tänker att ikväll blir det inget.

#3

Då. På andra sidan fältet. Långt bort kommer vildsvinsflocken springande i gräset.

#4

De stannar inte.

#5

Utan fortsätter in i de skyddande buskagen för att inte visa sig mer den här kvällen i maj. Och inte heller vid något senare tillfälle. Jag har kört förbi fältet ett otal gånger efteråt och utan att se någon av dem.

Igår kväll; för att återgå till nutid, såg jag ett fordon parkerat i en änden på fältet. Personer i jägarmundering stod vid bilen. Antagligen hade man bestämt sig för att göra vildsvinens saga kort. 

Visst vildsvinen bökar upp trädgårdar och förstör säkerligen mycket åkrar, men på något sätt tycker jag att det är synd att vi människor inte kan leva sida vid sida med djuren i vår natur utan se dem som olägenheter, som måste bort om de inte passar in i vår bild av verkligheten. Vill vi verkligen ha ett tuktat parklandskap där allt är ordnat och fint, där det inte finns något som väcker anstöt? 

TheInvisibleJackal

Tredje gången gillt

Gårdagens (då i maj) var riktigt lyckad vid vildsvinsfältet. Jag cyklade ut lite senare den här gången eftersom grisarna hade kommit fram lite senare. Jag ställde mig vid den lilla träddungen som jag gjort de andra gångerna. Jag hade vinden mot som de tidigare. Det var bra. När jag kom fram var det helt tomt. Efter en stund kom ett ensamt rådjur ut på fältet.

#2

Den bruna kärrhöken spaningsflög över fältet.

#3

Ytterligare ett rådjur kom tassande i gräset.

#4

Ännu ett kom fram ut buskagen rakt framför mig. Det visade tydligt att det hade sin uppmärksamhet riktad åt mitt håll. 

#5

Tiden gick. Rådjuren höll sig i kanten av fältet mest hela tiden. Vaksamma. Det verkade inte som det skulle bli några vildsvin alls den här kvällen. Jag bestämde mig för att vänta ytterligare en stund. Då fortfarande inga vildsvin syntes till, började jag packa ihop mina grejer och gå iväg med cykeln på cykelvägen.

#6

När jag kommit ca 100 meter ifrån den lilla träddungen stannar jag till, vänder mig om och spanar med kikaren en sista gång över fältet. Precis när jag är väg att lägga ner kikaren ser jag hur ett vildsvin kliver fram ur buskagen bara 25 meter framför träddungen. Jag förbannar mig själv tyst för att jag inte haft lite mer tålamod och stått kvar vid dungen. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka om det kanske hade varit för nära. Att de verkligen uppfattat mig som ett hot och anfallit. För en kort stund funderande jag ändå på om jag skulle försöka mig på att återvända till dungen, men det var nog ingen idé slog det mig nästan genast. De skulle bara försvinna långt innan jag hunnit fram. Jag fick göra det bästa jag kunde av situationen. Och därför i skydd av cykeln, tog av mig ryggsäcken och plockade fram kameran med telezoom och telekonverter. Sittande på knä började jag fotografera genom ramen på cykeln. Ett bristfällig camouflage är bättre än inget alls och på det här framstod inte min siluett som en människas även om jag nu hade vinden till min nackdel.

#7

Strax kommer de andra vildsvinen också ut från buskagen.

#8

#9

De bökande runt i kanske en kvart högst, en halvtimme. Jag satt kvar vid cykeln och fotade mellan cykelramen. Visst hade jag fått andra bilder om stannat kvar vid träddungen om de överhuvudtaget alls valt att gå ut på fältet just där. Kanske var det så att min närvaro var tillräckligt störande för dem att låta bli att gå ut på fältet tills jag avlägsnat mig.

#10

Plötsligt är det något som skrämmer flocken som flyr hals över huvud över fältet.

#11

#12

De rusar i in i skydd på andra sidan fältet rakt framför mig. Jag är så gott som säker på att det inte var jag som skrämde dem. Jag förstår inte heller vad det kan ha varit. Kanske var det cyklisten som kom cyklande precis innan de stack, men å andra sidan cyklar det folk på den cykelvägen fram och tillbaka flera gånger om dagen. För att inte tala om biltrafiken på den intilliggande vägen. Kanske var det andra vildsvin. Något var det. Svårt att säga vilket.

TheInvisibleJackal

Andra gången

Kvällen efter står jag än en gång vid fältet med förhoppning att jag ska få se vildsvin. Jag har även denna gång tur med vinden. I ena kanten av fältet finns det några träd. Jag ställer mig i skydd av dem. Jag har valt att ha samma kläder som igår. Dels för att de är praktiska och dels för att om vildsvinen eller andra djur skulle få syn på mig där jag står ska de känna igen mig både till utseende och lukt. Med andra ord har jag inte heller tvättat kläderna sedan sist.

#2

Det är del rådjur på fältet den här kvällen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt tecken. De verkar i varje inte bry sig om mig.

#3

Lite harar är där också, men ännu inga vildsvin. I och för sig kan man aldrig vara garanterad av få se vilda djur. Det är väl det som är lite av spänningen. Att man aldrig vet i förväg. Att man bara kan hoppas. Sedan finns det betingelser som kan öka ens chanser att få se något i och för sig.

#4

Rådjuren beter på av majgräset.

#5

Rådjuret anar mig. Även om jag kanske inte fullt synlig avslöjar kamerans slutare mig. Jag har valt att att inte använda mig av seriebildstagning utan istället till att ta en bild i taget för att därigenom minimera slutaroväsendet. Jag vet inte om det gör någon skillnad. Vi får se. 

#6

Rådjuren ser ut att fundera vad de ska ta sig för. Det där ljudet är banne mig inte naturligt. Fast å ena sidan vrålar det förbi en och annan bil på vägen bortom cykelvägen. Motorburen ungdom prövar här sina fötters styrka mot gaspedaler i till utseendet anonyma svarta BMW:s. Fartglädjen lyser i deras ögon eller skulle ha gjort om inte ögonen var dolda bakom svarta solglasögon. Sportigt, hemligt och så tufft att ingenting annat än ett stort Jag och min snabba bil existerar. Nåja, tids nog står även de upp till armbågarna i spädbarnsdiarrér, huslån och en aldrig sinande förekomst av ogräs.

#7

Hararna har öronen på skaft.

#8

"Äh, det är säkert inget att oroa sig för. Hugg in boys!"

#9

Och så kommer de. Vildsvinen. Rultande som storväxta taxar tar de sig fram genom gräset.  Hade de varit långsammare hade  man kunna ta dem för stora mörka stenblock.

#10

#11

#12

Vildsvin och rådjur sida vid sida. Det tycks inte bry sig nämnvärt om varandra. Icke så konstigt, ty ingen av dem står på den andres meny.

#13

#14

Från mitt lilla naturliga gömsle ser jag ett rådjur som nyfiket undersöker ett buskage. Mer vildsvin? Troligen inte. De som är här idag är desamma som jag tidigare har sett här. Skulle tro att det rör sig om en liten flock som håller till just på det här fältet.

#15

En brunkärrhök sveper förbi. Fasan som härrör från kärrhökens spanande blick bekommer icke dock fasanen. 

#16

Jag skiftar till den andra kameran med telezoom och telekonverter och som grädde på moset Aps-c sensor. Med andra ord - jag kommer ohyggligt nära de såta grisarna. Ja, sen har jag  också då lämnat den lilla trädridån och står på ett nytt ställe. Ganska så öppet rakt framför svinen. Jag håller mig i en skugga som bildats av några granar.

#17

Grisarna tittar åt mitt håll emellanåt. Jag tror inte de kan se mig. Vinden har jag fortfarande emot mig, även om den kantrat lite. 

#18

De bökar runt utan större brådska och lommar så sakteliga in i bland skyddande vass och buskage. 

#19

Uppenbarligen nöjda med kvällsmaten.

TheInvisibleJackal