Åter till Gårdshult

I mitt förra inlägg skrev jag om hur liljekonvaljerna hade börjat slå ut i Gårdshult. Nu har det gått ungefär en vecka sedan dess (i varje fall mellan de två tillfällena som bilderna i dessa två inlägg togs) och vi är således återigen i Gårdshult min makrofotograferande hustru och jag.

Går man grusvägen som leder in i reservatet kommer man snart till en gammal fägata mellan två åkrar. Fägatan kantas av stengärdsgårdar. Längs med fägatan växer det också här och var liljekonvaljer, men också en del annat.

#2

En av de blommor som jag brukar uppmärksamma när jag är ute i markerna är den lilla fina skogsstjärnan. Det är en blomma som påminner mig om min morfar. Han hade ett mycket stort naturintresse. Ett intresse han förde över till mig. En av hans favoritblommor var just skogsstjärnan.

#3

Gökärten är också en blomma som jag finner stort nöje i att se. Det är graciös växt med ett spännande utseende.

#4

#5

#6

Gräs är faktiskt rätt fascinerande. Jag tog den här bilden för att jag tyckte att det här grässtrået kunde bli en fin bild. När jag sitter med bilden framför mig på skärmen i datorn märker jag att jag upplever en tidigare oanad skönhet i ett grässtrå. Då det finns flera olika sorters gräs, öppnas en värld med nya möjliga motiv. Jag fotar inte makro utan snarare närbild och det är med den utgångspunkten jag närmar mig olika örter och växter.

#7

Det växer en myckenhet liljekonvaljer i Gårdshult. När jag går förbi vissa platser känner jag dess doft väl. Doften av liljekonvalj får mig alltid att tänka på min barndoms skolavslutningar under 70-talets första hälft. Hur hela klassrummet luktade liljekonvalj. Den ymniga blommängden gav ifrån sig en stark doft. Så här efteråt kan jag inte låta bli att tänka på att det måste ha funnits allergiker redan då som fick problem med starka dofter. Hur klarade de sig? Var de inte med? Tvingades de att hålla sig hemma den dagen? Kanske de som satt med till synes rödgråtna ögon inte alls kände stor sorg och saknad över att skolåret var till ända, kanske var det istället allergi? Jag minns inte om alla i klassen var med eller inte. Jag kan inte ens räkna upp alla namnen även om jag anstränger mig. Det är alltid några namn som slinker undan i minnets korridorer.

#8

#9

#10

#11

 Det var allt ifrån Gårdshult för den här gången.

TheInvisibleJackal

Gårdshult

Gårdshults naturreservat har kommit att bli ett andningshål. En plats att komma till för att låta själen få lite ro. Därför har det blivit att vi har åkt dit lite då och då. Det är inte speciellt långt hemifrån. Och även om vi inte fotar varje gång är det skönt att bara vara där några timmar.

Nu senast tittade vi efter liljekonvaljer. En del hade börjat slå ut, men fortfarande var det mycket knopp. Får se om det blir att vi kan köra dit igen i helgen.

Ån Assman rinner genom en del av reservatet. Vid ett par ställen som jag idag känner till kan man komma relativt nära. Assman har ett många gånger kraftigt flöde och förekommer fler både större och mindre fall längs vägen. Jag bestämde mig den här gången för att följa en bit av Assman på dess väg. 

Första bilden här ovan är ifrån den första platsen där man kan komma nära. Det är en ganska begränsad yta man ställa upp stativet på. Istället blir det att jobba med olika vinklar. Bron som syns i bild är också en möjlig plats att stå på. Jag har dock inte funnit någon komposition som jag är nöjd med därifrån än.

#2

Assman fortsätter med god fart över ett litet fall. Själva fallet ser man bäst uppifrån vägen. Att ta sig ner för att försöka fota det är inte det lättaste. På den sidan som tillhör reservatet är det sankmark och marken på andra sidan, där det nog skulle kunna finnas något lämpligt ställe att fota ifrån, är privat.

#3

En bit nedströms kan man gå ut på en liten udde som delar upp Assmans flöde i två armar. Strax före delningen är Assman bred och lite loj. Flera stenar sticker upp här och var. Kanske kan det vara bra tillhåll före såväl strömstare som forsärla. Det var inga där den här gången. Kanske en annan gång. Endast en sädesärla stod vippande med stjärten på en sten.

#4

#5

När det åter blir trängre i bäckfåran efter delningen i kombination med ett litet nytt fall tar Assman åter fart och rusar skummande förbi.

#6

Efter litet tag är det åter lugnare. Det har också blivit betydligt djupare.

#7

Den andra armen som udden delade Assman i kommer fram under en gammal bro. En del av denna arm återupptar sällskapet med vattenmassorna i den första armen och en del tar sin egen väg.  Båda armarna rinner strax utom synhåll. Den andra den smalare är synlig ett tag, men då från privat mark.  På andra sidan bron är marken privat. Följer man stigen i reservatet, går den efter hand allt längre ifrån Assman, som endast undantagsvis skymtar till ibland emellan träden.

TheInvisibleJackal

Norrvikens trädgårdar

Min fru hade önskat sig ett årskort på Norrvikens trädgårdar i Båstad i julklapp. Nu när säsongen hade börjat ville hon inviga sitt kort. Jag följde med. Det är flera år sedan jag senast besökte Norrviken. Första gången var för snart 30 år sedan. Det var en fantastisk upplevelse som gav mersmak, men av olika anledningar kom det att dröja säkert bort 10 år innan nästa besök. Det besöket var en besvikelse. Nya ägare hade tagit över Norrviken och de var inte särskilt intresserade av trädgårdsbiten verkade det som. Det var en trädgård stadd i förfall. Det var tråkigt att se. 

Av en slump kom det sig att min fru tillsammans med några väninnor besökte Norrviken för ett par år sedan. Och hon blev positivt överraskad. Ännu en gång hade Norrviken fått nya ägare. Ägare som brydde sig om och arbetade med trädgården. Efter ytterligare besök därpå växte en tanke fram om ett årskort.

#2

För min egen del var det mitt första besök på bra länge. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad.

#3

Jag kan inte säga att exakt minns hur det såg vid allra första besök, men nu såg definitivt ut att vara en trädgård som sköttes om igen.

#4

Jag minns inte om de här växthusen fanns där tidigare. I vilket fall som helst var de intressanta inslag.

#5

#6

I den s k kallade "Japanska" trädgården fanns det här fantastiska trädet, som jag kom att ta en del bilder på. Trädet är en vresbok. En uppgift jag fick av Per Öfverbeck. Tack så mycket Per!

Det fanns inga skyltar som talade om det. Det var en de saker som jag saknade. Skyltar som berättade om växter och träd i trädgården. Det kommer kanske.

#7

Jag tog som sagt en antal bilder på det här trädet. Bilder som kommer i ett kommande inlägg framöver.

#8

En trevlig stund i Norrviken var strax till ända

#9

och vi tog stigen upp till utgången och parkeringen. Jag vet att min fru kommer att återvända, men om jag också kommer att skaffa ett årskort. Det vet jag inte ännu. Säkert finns det saker att uppleva och att fotografera när det har kommit lite längre fram på året. I vilket fall så märks det en förändring på Norrvikens trädgårdar. Jag har förstått att de har ett spännande ljusspel senare på året som ska vara värt att se.

TheInvisibleJackal

Ute bland klipporna

Vår sista stund var kommen. De människoätande fåren hade sett oss och gick till attack på bred front.

Det är vacker majkväll. Kall såsom maj hitintills har varit den här våren. Vi är ute för lufta våra kameror. Vi har ingen aning om vad vi ville fotografera. Jag kände ingen direkt uttalat längtan efter att fotografera något specifikt. Att köra till Stensjöstrand några mil norr om Halmstad passar bra vid sådana tillfällen. Miljön där brukar ofta locka fram kameran ur ryggsäcken. 

#2

Den här gången var det föreståndarna för skötseln av det öppna landskapet som gjorde att kameran åkte fram. Det är lustigt det där att bara kameran tas fram börjar också många gånger tankarna komma på olika motiv och kompositioner. Det är som den där bubblan idrottsmän går in i när det gäller att prestera och samtidigt inte. För istället för att stänga ute intryck jobbar jag på ta in intryck och bearbeta dem till något fotografiskt. 

Fast ibland hjälper inte det heller eftersom tycker man att antingen har allting redan fotograferats av andra eller en själv.

"Enhörningar och sjöjungfrur, - bah, det har jag redan tusentals bilder av."

Andra gånger fastnar man direkt i något enastående fantastiskt som bara måste fotograferas. Inte i bara i en vinkel utan i sjuttioelva andra. Man är helt hänförd.

En hänförelse som inte alltid är lätt att förmedla, särskilt inte om man lyriskt visar upp den 118:e bilden på samma sten för några inte lika fullt entusiastiska personer. Då är det inte långt borta att dessa börja sträcka sig efter telefonerna och slå numret till män i vita rockar. Män vars primära syfte är att hjälpa en att klä på sig en tröja med för långa ärmar.

#3

Den här gången valde vi istället att vandra den smala vägen även om den bitvis var beströdd med fårlort, men det kunde varit värre. Det kunde ha varit koskit. Under inflytande av rejäl koskräck vet jag att det inte blir några bilder alls mer än då kanske några ofrivilliga ICM-bilder. 

#4

Fortfarande vet jag inte riktigt vad jag vill fotografera. Jag rör mig i landskapet och tittar än på ena än på det andra utan riktigt kunna bestämma mig för en stenbemängd liten kulle 

#5

eller för en stenomgärdad liten hamn.

#6

Efter en stunds vandrande kommer vi allt närmare havet. Det som ser ut som det skulle kunna finnas något där att fotografera. Hur som helst, vi väljer att stanna här. Ta en liten matbit, prata lite och fundera.

#7

Efter lite klivande hit och dit bland klipphällarna  kommer jag fram till att jag nog vill ta några långa exponeringar på havet och klipporna. Stativet plockas fram när jag bestämt mig för var jag vill ställa det. Trådutlösare och filter tas fram ut ryggsäcken. Solen har letat sig fram och lyser upp den bit som har valt att fotografera. Precis som jag vill ha det.

#8

Samma motiv som ovan. Jag har ändrat kompositionen något. Fast nu är det en kvart senare och solen lyser inte längre upp klipporna.

#9

Den sjunkande solen är det sista jag fotograferar innan jag packar ihop. Det var längre att gå tillbaka till bilen än vad jag hade trott. När vi kom fram till bilen var det nästan så att pannlampan hade behövts den sista bilen.

TheInvisibleJackal

Inte riktigt som det var tänkt

För någon tid sedan satt vi hemma i långledigheten och funderade på vad vi skulle hitta på. Fota såklart! Men var? Var den stora frågan. Efter en del gnuggande av diverse geniknölar, googlande och Google Earth surfande kom vi fram till att det kunde var trevligt att åka till Hovs Hallar. Det var ett tag sedan vi var där. Och nere bland stenar och klippor är det nog till med mer än tio års sedan vi var. Därför kändes det som hög tid för ett återbesök.

Stigen ner är rätt brant och beströdd med stenar och stenblock. Vi lyckades dock ta både oss själva och kamerautrustningarna helskinnade ner. Vi hade valt eftermiddagen för då skulle nog ljuset kunna vara trevligt. 

Då vi tänkte att detta kommer att bli ett längre äventyr tog vi med oss en rejäl matsäck. Fotografera på fastande mage är inget jag trivs med, således packade vi med oss ett och annat i en liten kylväska.

Efter att ha vandrat runt och kikat här och var där det skulle kunna vara intressant att börja fotografera bestämde vi oss för att sätta oss på en klippa och ta fram vår matsäck - rostade vitlöksbröd, rostbiff, potatissallad samt tomater, gurka och morotsstavar. När denna trevliga måltid var avklarad började vi titta närmare på vad det kunde finnas för kompositioner. Det var då jag upptäckte ett inte alltför trevligt moln ute till havs. Ett moln som såg ut röra sig emot oss. 

Jag tog snabbt ett par bilder. Det är de  ni ser i inlägget. För att åtminstone ha någonting. Vi hann packa ihop och söka ett rudimentärt skydd vid några enar. Nu var fråganv om skulle vi stanna kvar och vänta ut regnet eller om vi skulle försöka ta oss upp igen innan regnet gör stenar och annat allt för hala. Då min fru har en dålig fot bestämde vi oss för att sakta, men säkert ta oss uppåt igen. Ibland blir det bara inte riktigt som man tänkt sig. Blir det bara tillfälle igen ska jag försöka ta mig dit på nytt. Det är ett väldigt lockande landskap.

#2

TheInvisibleJackal