Samma ställe, samma plats
Jaha, då var jag tillbaka igen till samma plats som i mitt förra inlägg. Förutsättningarna är samma. Hälsporren styr hur mycket jag klarar av att röra mig i kombination med envishet och dumhet. Bara en liten bit till, sen kan jag stanna och börja se om jag kan få någon bild eller inte.
Den här gången är det lite mer vågor. Ganska så långa, lugna vågor. Precis som vid de flesta gånger jag är ute vid havet har jag med mig mina filter.
#2
Jag gillar att stå och pila med filter och trådutlösare har jag upptäckt. Och just nu med nedsatt mobilitet passar det utmärkt att arbeta på det här sättet i mitt fotograferande.
#3
Fördelen med här platsen som jag kan ta mig till är att det finns olika miljöer inom bara några stegs avstånd. Den här vyn återfinns bara man vänder sig om i förhållande till hur jag står i den förrförra bilden.
#4
Det som också fascinerar mig på den här platsen är de miljöer som platsen innehåller visar på vilka olika sätt havets rörelser tar sig i uttryck. Dels det naturliga uttrycket, som jag försökt fånga i de första bilden och dels i de uttryck som jag försökt skapa genom att styra vilken slutartid jag vill använda för att skapa något som i egentlig mening inte går att se med blotta ögat utan kan bara anas.
#5
Det är nytt för mig. När jag började fotografera med filter för något år sedan drygt var det i princip bara 10-stops ND-filtret som gällde, men när fascinationen över 30 sekunder långa slutartider har släppt sitt grepp är det oftare 6-stops eller 4-stops filtret som jag använder. Det är inte längre den långa slutartiden i sig som jag är ute efter utan mer den slutartid som kan hjälpa mig att fånga det uttrycket jag är ute efter.
#6
Det är här det blir spännande eftersom det är inbegriper en process av försök, lärande och utvärderande. Och eftersom jag ännu inte är på det klara med hur jag vill uttrycka havets rörelser rent fototekniskt släpar kompositionsbiten efter. Det gör inget för när jag väl är på det klara med vilket uttryck jag föredrar kan jag koncentrera mig mer på kompositionsbiten. Det är som att lägga ett pussel. Man fogar en bit till en annan och ytterligare bitar och framträder något som de enskilda pusselbitarna inte kunde ge någon föreställning om, men väl tillsammans.
TheInvisibleJackal
Det är nog den bild jag själv är mest nöjd med.
Hälsningar Jörgen