Christer Strömholm och nazismen

En hel del i den nu aktuella boken ”Christer Strömholm och nazismen” är känt och omvittnat sedan tidigare.

Nytt – i alla fall för mig - är att han efter krigsslutet ska ha gömt en nazist på flykt från Norge under en vecka i Stockholm, Strömholm var då 27 år…. DET är nytt och graverande. Är man 27 år är man vuxen och får stå för sina åsikter och handlingar.

Men att Christer Strömholm var en slyngel och ”värsting” som tonåring på 30-talet berättade han om själv med viss ånger.

Jag vet, för jag hade nära kontakt med honom under vintern -73/74 då jag kopierade hans bilder i ett litet labb på Borgmästargatan i Stockholm. För den som jobbat i ett analogt mörkrum vet att timmarna lätt rinner iväg och att man har gott om tid att i lugn och ro samtala med varandra.

När jag därför någon gång frågade honom hur han definierade sig politiskt svarade han ”anarkist”. Till saken hör att jag själv kallade jag mig kommunist på den tiden, svårt anfäktad av den vänstervåg som svepte genom landet. Jag hade åsikter som jag idag skäms för. Lite förstod jag av de grymheter som Stalin, Mao och det gänget gjorde sig skyldiga till vid den tiden.

Och visst var Christer Strömholm var en mångbottnad person, inte helt lätt att komma in på livet, men aldrig att jag uppfattade honom som antisemit eller anfäktad av nazism/fascism. Tvärtom. Jag minns särskilt hans kontaktkartor och hur de präglades av ömhet, närhet och en god portion fotografisk skicklighet. Det gällde främst hans dokumentation av transsexuella människor i Paris i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Till saken hör att han också höll personlig kontakt med flera av dessa människor långt efter att fotograferat dem.

När han berättade om ”Vännerna från Place Blanche” var det därför alltid med stor värme och sympati. Aldrig ett uns av förakt eller löje.

Om jag därför skulle försöka ge ett ledord till hur jag ser på Christer Strömholms bilder så blir det ordet ”tolerans”. Som lärare och rektor på Fotoskolan (1962-1974) var han mycket omtyckt och historierna är många om den pedagogik han utformade. Han banade under de år som Fotoskolan var igång väg för många av Sveriges namnkunnigaste fotografer; Yngve Baum, Kenneth Gustavsson, Anders Petersen, Paulo Rodriguez, Arne Jönsson, Ulla Lemberg, Agneta Ekman och många andra.

Alla gillar inte Christer Strömholms bilder. En del tycker att de är rent av obehagliga.
Men hans fotografiska och konstnärliga uttryck är svårt att gå förbi oberörd.

Hans bilder av barn rör mig alltid starkt.

När jag ser dem tänker jag att de omöjligt kan ha tagits av en person med en i grunden nazistisk människosyn.

Slutet närmar sig

Nu närmar sig äntligen slutet på ett bokprojekt som tagit flera år att genomföra och som jag varit djupt delaktig i. Det handlar om en bok om bilderna, människorna och undervisningen vid Christer Strömholms Fotoskola , en skola som var verksam i Stockholm mellan åren 1962-1974 och där lite drygt 900 elever var inskrivna under åren. Alla 900 gick inte färdigt utbildningen, några dök aldrig upp efter uppropets första dag då de förstod vilka krav som ställdes.

Alla blev inte heller fotografer, långt ifrån alla. Men för många blev skolan starten på en livslång passion för bild och visuellt gestaltande.

Några övergick till filmens värld (Billie August och Kjell-Åke Andersson t ex). En fick en Oscar för bästa scenografi 1984 (Anna Asp för Bergmans Fanny och Alexander). Många blev duktiga pressfotografer och vann massor av priser (Paulo Rodriguez, Arne Jönsson, Rolf Adlercreuz m fl ).

I arbetet med boken förstod vi i arbetsgrupen tidigt att ingenting fanns sparat, utom tre kartongådor med elevernas gamla adresser. Datorer fanns helt enkelt inte på den tiden och alla admistrativa handlingar från skolan hade också skickats till sopen i mitten av 80-talet.

Många tidigare elever hade desuurom gått ur tiden. Det har därför varit lite av ett detektivarbete att få tag i bilderna och människorna som har sitt ursprung från Fotoskolan.

Allt efterlämnat material av Yngve Baum tex, fanns i några flyttkartonger i en källare i Haga i Göteborg.

Men nu går boken snart till tryck med bilder från mer än hundra f d elever, intervjuer, minnen och reflektioner.
Boken kommer att finnas tillgänglig före sommaren.

När jag nu bläddrar igenom de layoutade 198 sidorna på skärmen slår det mig att Christer Strömholm garanterat hade glatt sig över boken och kanske också tagit på sig bästa söndagsperuken…. ;-)

Gamla bilder - moderna tiders verktyg

Ständigt alla dessa nya program och återigen får man sätta sig vid datorn och försöka begripa hur man kan förbättra sina bilder!

Nu kommer AI med full kraft och jag plockar fram några gamla bilder som jag mödosamt konverterat till digitala bildfiler via en scanner.

Topaz AI - så heter programmet för dagen - är i och för sig inte i första hand riktat till gamla stötar som mig, men ändå….  man vill ju testa!

Första bilden, ett porträtt av en ung thailändska som som jag intervjuade och fotograferade i ett prostittutionsdistrikt i Bangkok för snart 30 år sedan.  Jag reste för det som på 90-talet hette AIDS-delegationen och syftet var att göra reportage för myndighetens publikationer.

AIDS-epidemien hade börjat få fäste i Thailand och människor indragna i prostitutionen var särskilt utsatta.

Hur som helst, bilden tog jag men min gamla Nikon F och en 35:a. Filmen var pressad Tri-X till 1600 ASA (Iso). Resultatet blev visserligen rejält kornigt men själva bilden hade, enligt min mening, en karaktär som jag gillade.

Så nu åkte porträttet in i den nya tidens mjukvara (Topaz AI) för att se vad som eventuellt gick att förbättra. Eftersom jag är en i grunden lat person valde jag att trycka på “Applay Autopilot” för att låta mjukvarans artificiella hjärna göra en bedömning och rätta till bilden efter eget tycke och smak. Så här blev resultatet.

Inte så kul, tänker jag. Och borta är den korniga karaktär som jag tycker tillförde något till bilden. Borta är också den känsla av råhet och utsatthet jag minns präglade miljön.

En annan bild. Några arbetare som satt kvar i gryningen utanför fabriken i Köpmanholmen i Ångermanland efter nattskiftet. Det var fabrikens sista skift efter närmare hundra års verksamhet. Priset för olönsamheten betalades av dom som nu blivit arbetslösa och gick en osäker framtid till mötes,

Jag ville fånga det där skira ljuset av vemod samtidigt som fabriken långsamt tystnade och fågelsången i den ljusa norrländska gryningen tog över.

Jag gillar bilden, men har aldrig riktigt fått till den rent tekniskt. Det bästa jag hittills åstadkommit är så här.

Nu gjorde jag ett försök att köra den genom AI-programmet och gav de manuella fininställningarna en chans. Och då blev resultatet så här.

Inte helt tokigt, tänker jag. Männens ansikten kommer fram bättre och är lite mjukare. Det var ungefär så jag minns att det var.

Kanske är det inte så tokigt med AI trots allt. 

Måndag 27 januari

Idag måndag 27 januari.
Förintelsens minnesdag.

Det går egentligen inte att fotografera i Auschwitz.

Det som här skedde kan ingen kamera registrera.

Jag stod vid ingången till dödens rum, riktade kameran mot det skitiga och spruckna golvet.
Tänkte att detta också var det sista ljus de såg.

Innan dörrarna obönhörligt och för alltid slogs igen.

Lördag och färg för ovanlighetens skull

Lördagens utflykt gick till Uppsala för att se på Gunnar Stalands fina utställning med porträtt Uppsala-konstnärer. Det är en mycket  bra utställning som jag varmt kan rekommendera.

Men ingen utflykt utan fika, så det fick bli på ett klassiskt café.

Här satt fordom namn som Hjalmar Bergman, Karin Boye och Gustav Fröding och funderade, kanske skrev de också några av sina klassiska rader just där och då.

Själv satt jag mest och tänkte på strofen ”Dagny, kom hit hit och spill”ur nån låt av Owe Thörnqvist över en slät kopp kaffe och en liten bakelse.

Vid borden intill satt unga  studenter, snackade och fikade till rimliga studentpriser.

Var?

Naturligtvis på Ofvandahls i Uppsala, ett klassiskt café och kunglig hovleverantör sedan 1878.