Själva känslan

I väntan på att min dotter ska föda sitt andra barn vilken dag som helst sorterar jag gamla analoga kopior i kartongerna i källaren.

Fastnar för en låda som är märkt ”Galleri” och som innehåller en utställning jag hade på Galleri Mazarin i Söderhamn början på 80-talet. Det är ett 20-tal kopior gjorda på ett tjockt helmatt papper av märket Ilford Galleri. Jag slås av kvalitén och känslan av att hålla pappret i handen. Så otroligt djupt i svärtan och så nyanserat!

Nu är det säkert 35 år sedan jag stod i ett ”riktigt” mörkrum och det är inget jag saknar även om minnet av det rödgula ljuset, doften av fix och John Silver - jag var storrökare då - gör mig lätt sentimental och nostalgisk.

Dock, det fanns utan tvekan en alldeles särskild kvalitet i materialet på den tiden.

Det tog mig en jäkla massa år, flera mer eller mindre bra skrivare och oändliga skärmtimmar för att komma fram till ett liknande resultat med dagens digitala verktyg och material. För att få fram en bra digitalprint krävs som bekant många samverkande faktorer: en kalibrerad skärm, en bra Raw-konverterare och en exakt skrivarprofil. Och inte minst ett bra papper.

Jag kämpade länge för att få detta att fungera och som varande teknisk idiot kändes det ibland som att sitta i förskolans första språklektion.

Men till slut gick det!

Idag tycker jag mig ha fått till det, alltså detta med att få fram en taktil ”analog” känsla i en digital print, och ett bra arbetsflöde från skärm till utskrift.

Eftersom jag nu också förbereder mig för både Planket-utställningen i Stockholm i augusti och en utställning på Galleri Fotografi senare i höst har jag testat olika papper i Epson P700-skrivaren.

Det har landat på helmatt Permajet, 310 gram. Inte gratis men otroligt bra.

Bilden ovan är utskriven på det pappret och jag kan nästan ta på huden och spegla sig i vattendropparna.

Den känslan går naturligtvis inte att återskapa på den skärm du ser bilden på nu av uppenbara skäl.
Men själva känslan att hålla i en välgjord digitalprint är nog samma som att hålla i en analog kopia när den var som bäst

Minus fixdoften och den kvävande stanken av John Silver….

2024-07-03 12:02   elgenper

Verkligen känsla i den bilden... och det där närmast perfekta svartvitjobbet som alltid utmärker dina bilder (men aldrig blir en ersättning för innehållet!).

Så det blev i alla fall en P700 efter haveriet.... Epson ÄR tyvärr svårslaget! Skall själv med viss bävan prova P600 i kväll, efter alldeles för långt uppehåll. Hittills har jag dock hållit den igång....

Och, må man resten av livet besparas "den kvävande stanken av John Silver"! Rökstoppet på krogar och fik är en gåva från gudarna!

Svar från per-erik åström 2024-07-03 12:12

Tack Per.
Jag hade som du vet också en P600 som jag inte fick ordning på. Synd eftersom det är en bra skrivare. Någon på Epson sa att det viktigaste man kan göra är att en gång i veckan göra en ”nozzle-check”, alltså göra en utskrift på vanligt papper. Jag tänker att du kanske ska göra det innan du laddar i dyrbart papper och blir besviken…. Hur som helst; Lycka till!

Allt gott och Ses på Planket/per-erik

elgenper 2024-07-03 14:33

Förvisso! Nozzle check på vanligt kopiatorpapper är den självklara början på varje pass... Tar en minut eller så. Minsta hack där, och det är bortkastade pengar att försöka någon "riktig" utskrift innan det är åtgärdat!

2024-07-04 01:14   MattiasL

Fint! Jag tror du härmed övertygat mig att inte gå omvägen via mörkrummet till en kommande utställning.

Svar från per-erik åström 2024-07-04 09:31

Tack Mattias, och lycka till med din kommande utställning!
Med vänlig hälsning/per-erik

2024-07-04 18:04   mombasa

Ja, en sån här bild kräver mörkrumserfarenhet, eller kunskap i hur en skrivare fungerar. Otroligt snygg, och sensuell bild. Och det du skriver om känslan av att hålla en bra print eller kopia i sin hand är en svårslagen känsla.
/Gunnar S