I spänd förväntan

Idag den 2 juli är ankomsten beräknad.
Det handlar om mitt tredje barnbarn och jag går på helspänn även om det är min dotter som gör jobbet. Naturligtvis har hon allt stöd som tänkas kan, från  förlossningsavdelningen naturligtvis, men främst från sin man och sin treåriga dotter Noor.

Det lär ska vara en pojke som anländer när som helst. Han kommer att ha kusiner och släktingar runt om i hela världen. Hans pappa kom nämligen från Iran som liten med sin familj på flykt undan den religiösa diktaturen. Släkten är spridd från San Diego till Vingåker.

Jag längtar efter honom och tänker på allt kul vi ska ha ihop.

Men jag tänker också på den värld han snart anländer till, en värld som lämnar allt övrigt att önska.

Jag får säkert anledning att återkomma i frågan framöver när förlossningen är avklarad.

Med hälsning från morfar Per-Erik och storasyster Noor.

Ute i god tid

Sommaren är här, men jag planerar redan för hösten, väljer bilder och printar.

Boka det här datumet redan nu för en fotografisk vernissage på Galleri Fotografi, Hornsgatan 42 i Stockholm.

Anna Eklund, Anna Lithander, Annelie von Wowern, Göran Tonström, Krister Kleréus och jag ställer ut tillsammans.

Välkommen!

Natur i stan

Jag hjälpte yngste sonen med att flytta igår kväll. När vi var klara vid 21-tiden ville magen ha en tunnbrödsrulle och vi begav oss till klassiska Sol-grillen vid Hornstulls strand på Södermalm i Stockholm.

Väl där, bland hundratals kvällsflanerande stockholmare, lät vi oss väl smaka. Jag hade också hunden med mig och såg hur hon plötsligt fäste blicken på en figur nere vid vattenbrynet, endast ett tiotal meter snett nedanför oss.

Peppar, peppar!, säger sonen. Visst är det en BÄVER…..

Fullständigt oberörd av alla människor.

Må vara att jag tog bilden med mobilen, men sannolikt det mesta  naturfotograf jag varit…

Det bästa hos människan

Jag har ofta levt med hundar.

Under uppväxten i Härnösand hade vi både labrador och riesenschnauzer. Den senare var en bjässe som jag åkte pulka efter och som hade ett skall som kunde väcka döda. Labradortiken var lugnet själv och något alldeles extra vad det gällde läraktighet. Hon var social, nyfiken och mycket intelligent. Vi bodde grannar med en kille som arbetade på Försvarets Hundskola i Sollefteå och som absolut ville ha henne i deras avel. Till slut gav vi med oss och lilla "Baffy" och de två kullar valpar hon fick blev med åren en viktig avelsbas för Sveriges ledarhundar. Den som sett ledarhundar i arbete med sina vita selar vet att det krävs en sjusärdeles begåvad hund för att klara uppgifterna att bistå synskadade i moderna miljöer.

Tyvärr lade regeringen Persson ner Försvarets Hundskola i Sollefteå under besparingsåren i början av 90-talet. Enligt ryktet ska Göran Persson ha sagt "ska det verkligen kosta fyra hundra tusen att få fram en blindhund", varefter han med rödpennan strök verksamheten ur budgeten. Sedermera kom verksamheten att övertas av Synskadades riksförbund som bolagiserade verksamheten men den gick i konkurs i början på 2000-talet. Därmed dog också en verksamhet som startat redan på 1930-talet ut. Det är ett sorgligt kapitel och den hundkvalitet som det hade tagit 70 år att få fram försvann för gott när "Baffy" och de andra hundarna gick ur tiden,

Sedan följde en period då jag inte hade hund, men när yngste sonen började skolan var det dags igen. Valet kom att bli en lapsk vallhund, en arbetande vallhund som samerna alltid använt i renskötseln. Det är alltså en vallande spets som funnits i Sapmi i urminnes tider. Carl von Linné skrev om "lapparnas renhund" redan på sin tid under resorna i Lappland. Vi köpte henne från Västerbottens inland av en av de få som avlar på rasen. Hon fick namnet "Tjakki" och hon blev snabbt en del av vår familj. Inte minst kom hon att betyda mycket för yngste sonen som under många år var mer eller mindre mobbad i grundskolan. Hon sov alltid i hans säng och de hade en samhörighet som icke-hundmänniskor har svårt att förstå.

"Tjakki" blev hela 16 år och när vi slutligen blev tvungna att låta henne gå över regnbågsbron hade vi en lång period av sorg i familjen. Det är också en sorg som icke-hundmänniskor har svårt att förstå. Hennes aska är gravsatt på ett särskilt ställe uppe på en ö i Höga Kusten där vi har vårt sommartorp och varje sommar har vi en liten minnesstund för henne.

Det dröjde ett år innan vi skaffade nästa hund. Naturligtvis av samma ädla ras. En liten tik med namnet "Raddi", ett namn som på samiska betyder ungefär "medhjälpare". Hon är nu två och ett halvt år och har t o m diplom på att hon hon är en duktig renvallare. I februari var vi nämligen uppe i Jokkmokk på en renhundsmönstring där hon visade framtassarna. I brist på renhjordar i Stockholm tränar vi spår och sök med henne på helgerna. Alla hundar, och särskilt hundar som avlats i generationer för specifika syften, behöver uppgifter för att inte tappa stinget.

Jag ser på en bild av vår gamla "Tjakki". Hon var ungefär fem år då, prime time för en hund. Det var senhöst och vi var uppe i torpet och hade varit ute i skogen när det började spöregna. Min hustru lyfte upp henne och borrade in näsan i hennes blöta päls.

Jag kan nästan minnas doften när jag ser på bilden. Hon luktade blöt ylle. Men den varma känslan av absolut samhörighet människa-hund kan man inte heller förklara för icke-hundmänniskor...

Reflektion i midsommartid