Vad man minns…1

Jag letar i äldre bildmaterial.

Hittar bilder jag glömt.

Varför glömmer jag hur det var?  Som på det där barnhemmet i Bucharest i Rumänien strax efter diktaturens fall i början av 90-talet. En tid då fönsterluckorna till de rumänska barnhemmen slogs upp på vid gavel. 

Jag tog massor av bilder när vi - den svenska Rädda Barnen-delegation, lyckades ta oss in i alla mörka skrymslen och vrår i detta skuggrike. Bara några bilder kom till användning, blev någonsin publicerade.

Ändå minns jag tydligt hur personalen brukade ställa upp ungarna så att vi skulle få se hur fint klädda de ändå var.

Och där stod de.

Tysta i halvmörkret.

Hundratals.

Det slår mig att det jag främst kommer ihåg är hur det luktade. En frän och påträngande blandning av klor och mögel.

Jag har undvikit de här bilderna så länge att jag nästan glömt dem.

För att doften av  stulen barndom är outhärdlig.

Tre dagar i London

London är sig likt. Råkallt och med regnet hängande i luften. Heatrow Express går på 15 minuter från flyget in till Paddington och därefter är det bara rakt ner i den myriad av tunnlar som utgör tunnelbanesystemet - "the tube". Och tuben är  ständigt full av människor på väg till och från. Dygnet runt. Egentligen är det obegripligt att den fungerar så bra som den gör.

Den här gången hade vi tur och hittade ett rum vid Euston Station, ett rum med anständig värme och en bra säng.

Frukostkaffe i Camden, strax innan marknaden öppnar. 

England är ett klassamhälle av rang, alldeles oavsett regeringar, och i London blir det extra synligt. Utanför varuhuset Fortnum&Mason står därför en löjligt välklädd ung man - "A peacook amongst pigeons", utan annan synbar uppgift än att hålla koll på lite snittblommor.

På baksidan av varuhuset, vid lageringången, vaknar samtidigt en av Londons tusentals hemlösa till ännu en tröstlös dag av tiggeri och möjligen en tallrik soppa hos Salvation Army eller någon annan av alla de charity organisations som England vimlar av. 

London fungerar som en magnet för resten av England. I London finns jobben, det är här allting händer och det är i London det svänger. Inte minst gäller det bostadspriserna som numera är helt obegripligt höga. 20.000:- i månaden är en vanlig hyresnivå för en pytteliten lägenhet inom en timmes pendlingsavstånd från city.

Hur och var unga människor någonsin ska få råd med eget boende är skrivet i stjärnorna. 

Redan vid halv tio börjar människor köa utanför National Portrait Gallery. David Bailey ställer ut, eller bara Bailey som han föredrar att kalla sig. Bailey är en av Englands bästa fotografer, han är mannen som fotograferade "Swinging London" och som för alltid förändrade modefotografin tillsammans med modellen Jean "Räkan" Shrimpton.

Det är en oerhört imponerande utställning. Inte bara för att Baileys bilder blivit en viktig del av de senaste femtio årens populärkultur i form av flera av bl a Rolling Stones LP-omslag, kändisporträtt av alla från John Lennon till Samuel Becket, utan kanske mest för att han är enastående kreativ och produktiv. 

Utställningen är omfattande och speglar Baileys hela karriär. Det handlar om hundratals bilder, mode, porträtt och reportage till bilder av rent privat karaktär. Själva hängningen speglar också Baileys respektlöshet och attityd. Här hänger t ex ett jätteporträtt av Michael Caine, säkert 5x7 meter i storlek bredvid mer normala 40x50 cm. På några av väggarna hänger bilderna i en synbarligen slumpvis ordning lite kors och tvärs och det tar en stund att orientera sig i myllret. Men som helhet fungerar det.

Baileys porträtt är fantastiska. De flesta är kända sedan årtionden. Mindre kända är det trettiotal porträttbilder han tagit av andra fotografer, från Man Ray till Don McCullin. T o m den parisiske fotografen Brassai finns med. Brassai, som avled 1984, var den fotograf som tidigare än de flesta tog ut studiokamerorna på gatorna. Hans bilder från Paris på 1920-talet, av nattljuset och de människor som befolkade gator och barer, är fortfarande synnerligen giltiga och inspirerande.

Baileys porträttbild av en åldrad Brassai, med hjälp av en liten upplättningsblixt mot en disig natthimmel, är enastående i sin enkelhet och koncentration.

Lekfullhet, teknisk elegans, nyfikenhet och respektlöshet är ord man kan sätta som underrubriker på Baileys utställning. Han verkar ha befunnit sig mitt i den malström av mode, musik, litteratur och måleri som dominerat sedan 60-talet och framåt. Framförallt osar flera av bilderna av sex och någon beskrev Baileys ateljé inte som en studio utan mer som en nattklubb. Bailey blev också förlaga till den fotograf som spelar huvudrollen i en av de bästa filmer som gjorts - "Blow up", av Michelangelo Antonioni. I alla fall är det den bästa film som gjorts om en fotograf.

Favoritbilder? De fantastiska porträtten naturligtvis och kanske särskilt bilden med av en gapflabbande och åldrad Marianne Faithful i tantiga underkläder. För att den kondenserar respektlösheten och själva attityden i Baileys plåtande.

Bailey själv föddes i Londons East End 1938 men är fortfarande fullt aktiv som fotograf. Hans utställning pågår under hela våren och är i sig värd flygbiljetten till London.

Baileys bilder är bland det bästa jag sett i utställningsväg någonsin.

Engelsk fotografi i övrigt?

Omöjligt att överblicka, men en liten fingervisning skulle kunna vara att fotografin, som investering och samlarobjekt, börjar klättra upp i värde. På lilla Snap Gallery hänger just nu t ex bilder av Chalkie Davies, en av New Musical Express fotografer. Ingen märkvärdig fotografi annat än att det är bilder av mer eller mindre kända brittiska musiker, främst av dem som slog igenom påm 70-80-talet. Tidningsfotografi helt enkelt.

Bilderna säljs i format 20x24 cm, kopierade på pearlpapper (analoga kopior) i en upplaga av 45 st.

De kostar ca 18.000:- styck…

Galleristen förklarade att de flesta upplagor också närmade sig slutsålt.

Om stora kopior och utskrifter

På den analoga tiden var storformatskopiering ett äventyr.

Jag minns när jag riktade förstoringsapparaten (En Leitz Valoy) mot väggen i mörkrummet och nålade upp dyrt kopieringspapper i jätteformat, gjorde provremsor och försökte ställa kornskärpan, höll andan i ett par minuter för att inte orsaka skakningsoskärpa, tog fram jätteskålar och med korslagda fingrar framkallade jättebilderna. Ibland blev resultatet bra, men oftast blev det dåligt. För att inte tala om eländet att försöka få kopian plan och limmad på masonit… Det var alltid en övning i den högre skolan kan man säga. Det tog kvällar, nätter och svordomar.

Numera skriver jag ut bilderna på en Epson R3000. Det är en utmärkt skrivare. När den inte trilskas. och det gör den ibland. Men den skriver ut i storlek upp till A3+, vilket skulle motsvara en kopiestorlek   nästan som 40x50 cm på den analoga tiden. Stora bilder alltså. Papper finns i en uppsjö att välja på och med en kalibrerad skärm och rätt utskriftsprofil anpassad för rätt bläck och rätt papper blir resultatet oftast minst lika bra som på "den analoga tiden". Inramad och bakom glas ska det till ett mycket tränat öga för att avgöra vad som är en analog kopia och vad som är en bläckstråleutskrift.

De fotografiska giganters verk som visas på t ex Fotografiska är också oftast bläckstråleutskrifter. Antagligen av bl a försäkringsskäl. Analoga kopior av mästarna, numrerade och signerade, tar som bekant vägen över auktionshusen numera och säljs till orimliga priser. Att köpa en analog kopia av t ex Sally Mann är en affär i nivån med att handla en ny Volvo XC90. Otänkbart helt enkelt.

Jag arbetar för tillfället med ett större utställningsprojekt för 2015 där jag räknar med att visa ett 70-tal bilder. Några bilder vill jag ha i stort format. Riktigt stort, s k Poster-format, 70x100 cm. Då räcker inte min Epson långt ifrån. Inte en A2 eller A1-skrivare heller.

Jag tog därför en chansning, finjusterade bilderna i Lightroom så noga jag kan (en svag sepiaton) och skickade dem online till ett labb som heter Crimson på Södermalm i Stockholm. Ett labb som dessutom är bekvämt beläget runt hörnet från där jag bor. Filerna blev stora, ca 700 meg i upplösning 240 dpi i tif-format. Jag valde matt papper. Filerna skickades i söndags kväll och på måndag em fick jag ett mail om att de var klara för avhämtning. Mycket bekvämt alltså.

Resultatet blev rent lysande. I stort sett exakt som på min skärm, bara i ett mycket större format. Varje 70x100-kopia kostade 225:-. En del pengar, men fullt rimligt med tanke på vad en välgjord A3+ kostar med bra papper och bläck i min egen skrivare.

Det tiotal bildet jag tänker mig i detta format till utställningen kommer alltså att kosta lite drygt två tusen kronor. Till detta kommer att de ska monteras på en självhäftande kapa-skrivor som kostar ytterligare en tusenlapp. Så även om jag själv gör monteringsjobbet hemma på köksbordet så är det sammantaget inte helt gratis  - Men vilken känsla det är med STORLEK!

Bilden i farfars rum

Som barn växte jag till delar upp hos mina farföräldrar i en tid som idag verkar mycket avlägsen. Det var i mellannorrland under enkla förhållanden. Farfar slet i den s k barktrumman, intaget av timmer i Alfredshemsfabriken i Örnsköldsvik. Farmor skötte det lilla torp där vi bodde, hon syltade och saftade och lagade mat. Jag minns hennes sockerkaka med rivet apelsinskal. TV fanns ännu inte men på radion talade Sten Bergman om sina "upptäcktsfärder i det inre av Borneo."

En liten ladugård, några höns, en gris och några vinbärsbuskar bakom rönnen omgärdade den lilla gården. Det var en mycket enkel tillvaro. Jag sov i samma rum som farfar och han brukade läsa högt ur "Det Bästa" innan jag somnade. Berättelser från den stora vida världen. Flera år innan ryssarna skickade upp sin Sputnik med den lilla rymdhunden Laijka.

På väggen i sovrummet fanns två tavlor. Dels ett målat stilleben av några kastruller på en järnspis som min far hade målat innan han avled 1953, och ett stort flygfoto över själva gården med omgivningarna. Flygfoto var en stor sak i slutet av 40-talet. Bilden var dessutom inramad och varje hus med självaktning hade ett flygfoto på väggen.

Jag gillade särskilt färgerna på den där bilden. Att det var inte ett färgfoto förstod jag långt senare. Det var en svartvit bild som var handkolorerad, antagligen med vattenfärger eller färgkrita. Tyvärr försvann just den här bilden när torpet bytte ägare lång senare på 70-talet.

De där färgerna har förföljt mig trots att jag uteslutande alltid plåtat svartvitt. Det var något med mättnaden i färgskalan som jag minns. I den digitala tidsåldern har jag därför försökt återskapa lite av den färgkänsla jag minns från bilden på väggen hos farmor och farfar. Här är en del av resultatet. En bild från Cirkus Brazil Jack och en bild från norra Thailand, från den s k Gyllene Triangeln.

Stillheten på ön

Den heter Hemsön och delar Ångermanälven vid utflödet.

Jag och hunden är uppe  för att se till torpet efter vintern. Det är mycket långt från min brusande vardag vid Hornstull på Södermalm i Stockholm.

Typiskt nog glömde jag kameran i stan men iFåånen får duga.

Vinter förresten, här brukar vanligtvis vara meterdjup tjäle i marken, men inte i år. Vi tar en tidig morgonpromenad ner mot havet, hunden och jag, och noterar att det nästan inte finns någon snö under granarna. Normalt ligger här meterhöga drivor.

Närmsta grannens lilla åker är bara till hälften täckt av snö och hunden verkar ha fått upp en spår utefter vägen. Älg tillhör vanligheterna här ute.

Jag sätter mig på en sten nere vid havsviken. Hunden letar pinnar och stillheten är nästan bedövande.

Här, på denna ö, bodde över 400 människor för ett sekel sedan. Åkrarna böljade av lin och människorna slet i skogen, med de magra åkerlapparna och med fisket. I skolan hölls ungarna i herrans tukt och förmaning och det fanns en liten affär vid vägkorsningen. Det var det Sverige som sedan länge är borta och som skymtar i Sune Jonssons bilder. 

Idag - på Hemsön, tar folk färjan till och från jobb på fastlandet. Dom som har jobb vill säga. Det är en bristvara här uppe. Med lite tur och om miljödomstolen är nådig så lär väl några vindkraftverk snurra igång uppe på storberget med tiden. Men så mycket mer än så har inte ön att erbjuda den lokala arbetsmarknaden, inte i dag och knappast i framtiden heller. 

Jag sitter där på stenen och tänker min egen och på öns historia. Det ljusnar så sakteliga bakom raden av fiskebodar på andra sidan viken. Här fiskades f ö redan på 1400-talet och på avstånd hör jag någon börja spika takbräder. 

Torpet ligger också där med sin historia. Pannplåten och masoniten kom efter kriget. 
Torpargrunden gjordes nån gång i slutet av 20-talet, men timmerstommen är från 1880. Här i torpet, i kökssoffan föddes också 11 barn fram till -40-talet. Den sista ungen - Johan, tog över efter föräldrarna och levde här till sin död. "Gammpojke" som man säger här uppe. 
I trossbotten uppe på vinden hittade jag Luthers lilla katekes, läsebok för folkskolan, en manual till en hemstickningsmaskin och ett salongsgevär gömt bakom murstocken. 

Bakom skogen ligger stora havet och vissa år ligger det säl ute på kobbarna. Prästhus by heter platsen, några få hus, min svägerska och det lilla huset bredvid som tillhör en gammal ungdomsvän vars enda njure en gång satt i min kropp. 
Och så ungkarlen Larsa som bor närmare skogen i sitt lilla pörte. Han som ständigt byter bil.

En gemensam vattenpump.

That's about it. 

Det här torpet är - hur konstigt det än må låta, en hemvist i mitt liv. Stockholm-Hemsön. Kontraster som samverkar. Kanske älskar jag också den här ön för att min bror, som dog i cancer endast 51 år gammal, är jordfäst i minneslunden vid den lilla träkyrkan nere vid vägen. 

Jag hör hemma här helt enkelt.

På kvällen vid köksbordet med fotogenlampan snålställd- och efter att solen gått ner bakom berget, sitter jag och småsvär över att HBO laggar på Padden. Det är inte mycket till bredband här. För litet befolkningsunderlag för att täcka kostnaderna säger dom. Som vanligt alltså.
Måhända har ön, torpet och jag inte heller gjort någon klassresa att tala om. 
Men en jäkla tidsresa är det allt....