Stenen i handen

Västbanken, i höjd med Ramallah. Slutet av 90-talet.

Dum som jag var hade jag hängt på en grupp kristna ungdomar från Jerusalem som i ungdomlig entusiasm skulle åka till en israelisk bosättning på den palestinska Västbanken för att där utföra någon sorts fredsdemonstration. Vi packade in oss i en minibuss och väl framme träffade vi en äldre palestinier som berättade att på platsen för bosättningen nere i dalgången låg förr en palestinsk by.

Alltnog började vi knalla nerför sluttningen och ungefär 200 meter från de nyuppförda betonghusen hörde jag en massa skrikande och det stod inte länge på innan det small och kulorna ven i luften.

Jag slängde mig ner på marken, livrädd att bli träffad.  Efter någon minut upphörde skjutandet och avlöstes av råa skratt nerifrån bosättningen. 

Snabbt som ögat kom jag på  benen och rusade uppför sluttningen igen.

Väl däruppe stod den äldre palestiniern kvar och log. “Vi brukar tända lite bildäck då och då för att skrämma bosättarna”, sa han som det mest självklara i denna del av världen. Bakom honom steg svart rök mot himlen.

Jag tog en bild men upptäckte samtidigt att jag höll en sten i handen. Måste ha greppat den när jag slängt mig ner.

Hur som helst så brukar jag ha ha just den där stenen bland julpyntet den här årstiden.

Som en påminnelse om att ännu är det långt till den eviga friden i denna värld.

./.

Våtplåt i vår tid

Och idag kom en fantastisk bok: Samer - ingen isolerad ö.

Fotografen Hans Jonsson har vänt dagens digitala verklighet 180 grader och sökts sig till den teknik som gällde i mitten av förrförra århundradet då den fotografiska tekniken - våtplåt - innebar jättekameror, långa exponeringar och att bära med sig kemikalier i fält. En typ av fotografi som får Kirunafotografen Borg-Mesh och amerikanen Edward S. Curtis bilder att t o m kännas moderna.

Båda gjorde fantastiska dokumentationer av sina länders ursprungsbefolkningar runt förra sekelskiftet.

Men Hans har fototekniskt gått ännu längre tillbaka i tiden, och när jag bläddrar i hans bok finns någon sorts känsla av evighet i bilderna trots att jag vet att fyrhjulingar inte fanns i renskötseln för 175 år sedan.

Boken är vacker och fascinerande och jag tänker att så här måste det ha sett ut för mycket länge sedan, innan rasbiologin förtryckte samerna, innan gruvdriften exploaterade renbetesmarkerna  och innan kyrkan slog klorna i Sapmi. ”Long befors rock and roll” som man säger.

Underbar och ödmjuk bok som inte blir sämre av att Hans också  skickade med en fin print.

./.

En bok med stor fotografi

Jag lärde känna fotografen Ann Christine Eek hösten 1972 då jag började Kursverksamhetens Fotoskola under Christer Strömholms ledning.

Redan tidigt beundrade jag hennes bilder och den konsekvens med vilken hon fotograferade.

Hon hade en Nikon F och var  drottningen i mörkrummet på Tegnérgatan 55 i Stockholm på bildbyrån SAFTRA. Hennes kopior var alltid så perfekt balanserade med hela tonskalan intakt.

Med tiden upphörde SAFTRA och Ann Christine flyttade till Oslo, skaffade familj och barn och kom att arbeta som fotograf på museum.

Vi tappade därför kontakten under flera år men härom dagen dök en bok upp med posten.

Jag behövde bara bläddra några sidor för att känna igen Ann Christines bilder. Boken är en dokumentation över livet och förändringarna i Isniq i Kosovo under 70-talet och är resultatet av ett antal resor som hon gjorde tillsammans med den norska antropologen Berit Backer.

Det är ett material som, efter vad jag förstår, legat orört under många år. Inte minst därför att Berit Backer avled under tragiska omständigheter i början på 90-talet.

Men nu finns alltså boken - Albanien Village Life - och är resultatet av en betydande ansträngning, krigen i forna Jugoslavien kom emellan osv.

Ann-Christine har skrivit och redigerat en bok som ger en enorm insikt i den kanske mest okända delen av Europa och dess historia.

Det är en STOR bok i alla avseenden, i omfång, i kunskap och inte minst är det fotografi som tål vilken jämförelse som helst.

Jag tänker på sådana mästerverk som Minamata av Eugene Smith eller East 100 Street av Bruce Davidson. Jag tänker också på Josef Koudelkas Gypsies. Eller varför inte Sune Jonssons bilder och böcker från Västerbottens inland och avfolkningsbygder.

Ann Christines bilder och berättelserna i boken har en kraft och ett driv som är sällsynt idag.

Det är fotografi som har något att berätta, dokumentära bilder av människans tid på jorden, om livsvillkor, traditioner och förändring.

Det är en bok som ger mig hopp om den dokumentära bildens förmåga, en fotografi som inte faller undan inför tillfälliga fotografiska nycker.

Min gamla kompis har helt enkelt gjort en bok som lätt placerar sig på fotohistoriens översta hyllor.

Boken är utgiven av förlaget Tira Brooks, Johan Sterner tel 070-3477574 och du hittar den också på aceek-books.no eller via https://www.bokus.com/bok/9789163969201/albanian-village-life-isniq-kosovo-1976/

./.

Fråga får svar

Trötthet och beundran

Det infinner sig en viss trötthet så fort jag läser om alla nya kameror och all fantastisk mjukvara som ständigt uppdateras.

Jag tänker på den kvällen min fru kom hem från Prag med en stor bok med bilderna från Sovjets invasion av Tjeckoslovakien 1968.

Bilder tagna av den då unge fotografen Josef Koudelka.

Boken är makalös, så enastående och närgången. Inte minst är den en uppvisning i teknisk briljant svartvit fotografi.

Och vad hade då Koudelka att tillgå?

Jo, en hopplöst gammal  Exakta-kamera, en 28 mm optik och svartvit långfilmsfilm som han laddade i kassetter. En utrustning som mätt i dagens mått är som att jämföra en Grålle-traktor med en Tesla om du förstår liknelsen.

Jag drabbas inte av analog-nostalgi när jag ser Koudelkas bilder men av en djup beundran inför stor fotografi.

Stilla ser jag på mina två moderna digital-kameror med superoptik och undrar:

VAD VILL JAG egentligen med er? 

Förutom ett och annat knäpp, som här innanför Damaskusporten i Al-Quds/Jerusalem.

./.