Ytterligare ett år

Pandemiåret 2021 har passerat och på onsdag hävs nästan alla restriktioner. En stilla förhoppning är att det inte kraschar igen.

Jag har haft Covid och vill inte vara med om det en gång till.

Fotografiskt har inte blivit mycket gjort, delvis på grund av en större ryggoperation.

Mestadels har jag tagit bilder av nära och kära med iFåånen, vars kamera ständigt överraskar mig. Den kan t o m foto i Raw och då går det som bekant att få bilderna som man vill ha dem. De duger i alla fall för att visa på skärm.

2021 var också då som mitt barnbarn Noors genomlevde sitt första levnadsår.

Från nyfödd till en egen liten personlighet.

Noor är till hälften bördig från Iran och jag brukar viska till henne att vi inom några år ska åka till det stora landet där saffran växer vilt.

Vi får se.

Time will tell.

Tung tid

Det kallas ibland för oxveckorna. Den tid som är nu.

Hur som helst är det en tung vardag i skuggan av pandemin.

Själv är jag i karantän efter konstaterad Covid, tappat smaken och med envis snorhosta.

Lägg därtill el-räkningen, Ukraina och det allmänna politiska tjafset.

Kunde varit roligare helt enkelt.

Tröstar mig med att bläddra i det digitala bildarkivet.

Hittade den här.

Som stämmer med tidskänslan jag har idag.

./.

I Juletid

Så hände det sig vid juletid att Per-ErikÅström sökte visdomsord ur den Heliga Skrift för att skicka en Julhälsning till Fotosidans bloggläsare.

I Hebre‘erbrevet 13:2 fann han följande visdomsord:

”Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.”.

Bilden tog jag i en flyktingförläggning i Härnösand för fyra år sedan.

./.

Hundar i himlen

Läste att påve Franciskus vid något tillfälle  ska ha tröstat ett barn vars husdjur avlidit med orden ”Paradiset är öppet för alla”.
Men läser också att Vatikanen var snabba med att förneka påståendet.
Man får alltså inte ta med sig hunden till himlen.
Därför kommer jag och mina två bästa fyrfota vänner att själva spåra upp paradiset.
När den dagen slutligen randas.

./.

Äntligen!

Jag träffade Ahmad i Härnösand.
Han och hans familj hade kommit som flyktingar från helvetet i Syrien och placerats på flyktingförläggning i den lilla norrländska kuststaden.

Deras livsberättelse finns i boken ”I väntan på besked” som författaren Doris Dahlin och jag gjorde 2017.

Jag minns när vi träffades första gången. Ahmad var orolig inför framtiden och märkt av upplevelserna av kriget och flykten. Hans hustru Ninar var dessutom höggravid.

Så småningom flyttade de till Lidköping och Ahmad fick jobb på stadens hotell.

Igår fick jag så ett meddelande från Ahmad med en bilaga från migrationsverket som bekräftade att han och hans hustru nu är medborgare i Sverige.

Det gjorde mig så innerligt glad.

./.