Instängdheten på fyrans buss

Skärvor ur en 50 år gammal flyttkartong med negativ

Sommaren är kort. Och nu är ledigheten på torpet i Norrland över.

God mat och vin, salta bad och ett hyfsat väder blev det i alla fall.

Samt ett mycket oväntat möte.

Och detta, av alla ställen, på parkeringen utanför Willys i Kramfors i Ångermanland.

Hon heter Lotta och är sedan 41 år bosatt i Nordnorge där hon numera är pensionär efter ett långt yrkesliv i den norska sjukvården.

Vi har haft en ytterst sporadisk kontakt sedan vi 1972-73 bodde i samma kollektiv vid Mariatorget i Stockholm.

Det var på den tiden jag gick i Christers Strömholms Fotoskola.

Hon och hennes norske man var i alla fall på dragspelsfestival i Kramfors och ville vi skulle träffas. Och så blev det.

- Här ska du få, sa hon och öppnade bagageluckan till sin bil. Jag har under alla dessa år haft den här lådan på vinden och nu tänker jag att du kan ta hand om den.

 I den slitna flyttkartongen dolde sig mängder av gulnade negativark, flera orange Agfa-kartonger med kopior. Allt från tiden i kollektivet.

- Det mesta är nog dina gamla negativ, sa Lotta.

- Ja!, utropade jag. Det är ju den där gamla kartongen som jag alltid undrat vart den försvann när jag flyttade från stan.

- Jag tog med den till Norge, varför vet jag inte, svarade Lotta. Men nu får du tillbaka den i alla fall.

Tillsammans började vi bläddra, fnissade förtjust och sakta kom minnena tillbaka från tiden då vi var unga, sökte våra gränser och aldrig undrade vart vi skulle ta vägen i livet.  Inget större ansvar hade vi och en Tri-X kostade bara några kronor på den tiden.

Då, för 50 år sedan då Vietnamkriget var en politisk vattendelare, vi var radikala på många plan, alla tjejer år ju p-piller och ingenstans fanns minsta lilla tillstymmelse till datorer, mobiltelefoner eller internet.

Jag brukar tänka att det var frihetstiden i mitt liv, ansvarslöst javisst, men två år jag minns med värme.

Sedan delades våra vägar, frihetsdrömmarna i kollektivet krossades mot vardagens rev och för några i av oss gick det i diket rejält. Ytterligare andra är döda sedan länge.

Men Lotta och jag har klarat oss hyfsat och jag har nu fått tillbaka en borttappad kartong att gräva i, mängder av negativ att scanna och sysselsätta mig med i höst.

Bilder som jag tog för 50 år sedan. Som små skärvor ur mitt liv. Tagna med min gamla svarta Nikon F och en 35:a som fortfarande fungerar även om den mest ligger och sover i kameraskåpet.

Bilden ovan är bara en av alla dessa skärvor i kartongen.

Kanske blir det en liten bok framöver. Det finns så mycket att berätta.

Vi får se….

PS. Det är INTE Lotta på bilden. Om jag inte minns fel är det en gammal uppgift från Fotoskolan som hette typ ”Naket".DS

Orolig sömn

Midsommartid

Midsommarhelgen på Hemsön med kärleken och yngste sonen och hans flickvän.

Underbara dagar i bästa vädret.

Sillen, laxen, snapsen och gottgott på grillen.

Suset från skogen, dimman från havet  och de ljusa kvällarna som aldrig riktigt vill ta slut.

”Det känns som att vi är nybyggare här”, utbrast sonens flickvän.

En trettiondels sekund senare tog jag bilden.

Hemmavid

Där den mäktiga Ångermanälven möter havet ligger Hemsön. Ön delar älven i två farleder och från fastlandet kan Hemsön bara nås med båt eller färja.

Där lever ungefär 150 personer plus ett par hundra sommargäster

För hundra år sedan bodde ca 500 människor på ön som hade två affärer, skola, kyrka och en dansbana.

Torpare, småskogsägare och fiskare befolkade den norra tredjedelen av ön. På den södra delen härskade släkten Kempe, skogsbaroner och ursprungliga grundare av MoDo.

Det var en sluten ö förr i tiden, inga utlänningar fick stiga iland på ön men efter Sovjetunionens fall öppnades den även för icke-svenska medborgare. En gigantiskt kanon ligger nämligen insprängd i berget riktad mot öster till försvar mot ryssen.

Förr var det hemligt till tusen och 500 värnpliktiga  bevakade ständigt anläggningen året runt i logement insprängda inne i berget.

Numera är den mäktiga kanonen bara ett turistmål med en trevlig restaurang.

Industrierna uppe utefter Ångermanälven är också nedlagda sedan länge. Lastbåtarna är därför sällsynta, bara en och annan segelbåt syns till med kursen ställd mot Högbondens fyr och Ulvön.

Och om 24 timmar är jag där - i ett gammalt torp i lilla Prästhus by - för resten av sommaren.

Där uppe där havet alltid hörs brusa runt husknuten.

Där älgen och rådjuren vandrar i skogen.

Och korparna hörs kraxande uppe på berget.

Med den vakande havsörnens siluett där uppe i skyn.

De ljusa kvällarna när dimman dansar in från havet stämmer alltid ett särskilt vackert ackord i min själ här.

Höga Kustens sällsamma stillhet och ljus liknar inget annat jag sett i världen.

Utan tvekan är det en av världen vackraste platser.

Och det en ynnest att sommartid få kalla det Hemmavid.