Instängdheten på fyrans buss
Igår, på buss 4 i Stockholm, avhörde jag två personer upprört tala om kaoset i samband med Eritreafestivalen i Järva i helgen; ”Vad har dom HÄR att göra?! Kan dom inte jävlas DÄR istället!!!”.
Jag valde att inte lägga mig i utan mindes istället en söndag på torget i Asmara med en stor kopp kaffe och ett glas vatten, värmen och ljudet av rasslande tävlingscyklister som åkte runt runt på torget i en rasande fart samtidigt som Bob Marleys musik dånade ur caféets spruckna högtalare.
Den söndagförmiddagen kändes det som att jag satt mitt i världens navel.
Jag mindes också en kisspaus på vägen till Massawa, Eritreas hamnstad vid röda havet. Flickan som bar sin lillebror på ryggen dök upp på en smal stig. Hon vågade inte sätta sina fötter utanför stigen eftersom detta var - och fortfarande är - ett av världens mest minerade områden. Detta som en konsekvens av kriget, det krig som vi knappt minns idag men som eritreanerna lär få leva med i generationer.
Och så mindes jag det varma leendet hos henne med de starkt lysande gröna ögonen som nyfiket iaktog mig och nickade när jag pekade på kameran och ordlöst bad att få ta hennes porträtt.
Det är för övrigt en av de få gånger jag förbannat mig själva för att jag inte hade färgfilm i kameran. Det hade kanske kunnat bli en färgbild i nivå med Steve McCurrys bild av den afghanska flickan Sharbat Gula, brukar jag tänka när jag är som mest kaxig, utan övriga jämförelser...
Detta tänkte jag på i bussen, plus fattigdomen i Eritrea och hur självständigheten efter freden 1993 har förvandlat Eritrea till en av världens hårdaste diktaturer med starka spänningar i den eritreanska diasporan.
Och naturligtvis tänkte jag också på Dawit Isaak, den svenskeritreanske journalisten som suttit fängslad i över 20 år och ännu inte är åtalad och formellt dömd. Om han ens lever vill säga.
Och inte minst tänkte jag på en gammal vän. Han hette Göran Assbring, var en kompis från Fotoskolan, som gjorde Eritrea till ”sitt” land. Många gånger reste han i landet och som fotojournalist berättade han om det 30-åriga kriget mellan Eritrea och Etiopien, ett krig som många svenskar inte hade en aning om. Eller inte brydde sig om.
Göran blev skjuten där 1983, troligen i en konflikt mellan rivaliserande rebellfraktioner. Omständigheterna blev aldrig riktigt klarlagda.
Han blev bara 33 år gammal.
Dessa minnen korsade mina tankar på bussen igår.
Efter bara två stationer klev jag av vid Hornstull och lämnade lämnade den kvalmiga instängdheten åt sitt öde.
Må den vila i frid…. och må det gå väl för det sargade Eritrea.
Tyvärr så är det många som i dag inte vet något om Eritrea.
Göran
Med vänlig hälsning/per-erik
Allt gott/per-erik
Jag förstår precis vad du menar. Några veckor eller månader innan det blev krig i Syrien var jag i Aleppo för att plåta resereportage. "Världens vänligaste stad" hade vi som arbetsnamn på jobbet, som aldrig publicerades. Vi blev så oerhört vänligt behandlade av alla vi mötte, och så skämdes jag över hur många i Sverige pratade om de som kom dit därifrån.
Allt gott/per-erik
Mycket bra blogginlägg!
/Gunnar s
Allt Gott/per-erik
Fina porträtt på vackra människor vad gäller blogginläggets bilder.
Mvh
Fredrik
Med vänlig hälsning/per-erik