Skärvor ur en 50 år gammal flyttkartong med negativ

Sommaren är kort. Och nu är ledigheten på torpet i Norrland över.

God mat och vin, salta bad och ett hyfsat väder blev det i alla fall.

Samt ett mycket oväntat möte.

Och detta, av alla ställen, på parkeringen utanför Willys i Kramfors i Ångermanland.

Hon heter Lotta och är sedan 41 år bosatt i Nordnorge där hon numera är pensionär efter ett långt yrkesliv i den norska sjukvården.

Vi har haft en ytterst sporadisk kontakt sedan vi 1972-73 bodde i samma kollektiv vid Mariatorget i Stockholm.

Det var på den tiden jag gick i Christers Strömholms Fotoskola.

Hon och hennes norske man var i alla fall på dragspelsfestival i Kramfors och ville vi skulle träffas. Och så blev det.

- Här ska du få, sa hon och öppnade bagageluckan till sin bil. Jag har under alla dessa år haft den här lådan på vinden och nu tänker jag att du kan ta hand om den.

 I den slitna flyttkartongen dolde sig mängder av gulnade negativark, flera orange Agfa-kartonger med kopior. Allt från tiden i kollektivet.

- Det mesta är nog dina gamla negativ, sa Lotta.

- Ja!, utropade jag. Det är ju den där gamla kartongen som jag alltid undrat vart den försvann när jag flyttade från stan.

- Jag tog med den till Norge, varför vet jag inte, svarade Lotta. Men nu får du tillbaka den i alla fall.

Tillsammans började vi bläddra, fnissade förtjust och sakta kom minnena tillbaka från tiden då vi var unga, sökte våra gränser och aldrig undrade vart vi skulle ta vägen i livet.  Inget större ansvar hade vi och en Tri-X kostade bara några kronor på den tiden.

Då, för 50 år sedan då Vietnamkriget var en politisk vattendelare, vi var radikala på många plan, alla tjejer år ju p-piller och ingenstans fanns minsta lilla tillstymmelse till datorer, mobiltelefoner eller internet.

Jag brukar tänka att det var frihetstiden i mitt liv, ansvarslöst javisst, men två år jag minns med värme.

Sedan delades våra vägar, frihetsdrömmarna i kollektivet krossades mot vardagens rev och för några i av oss gick det i diket rejält. Ytterligare andra är döda sedan länge.

Men Lotta och jag har klarat oss hyfsat och jag har nu fått tillbaka en borttappad kartong att gräva i, mängder av negativ att scanna och sysselsätta mig med i höst.

Bilder som jag tog för 50 år sedan. Som små skärvor ur mitt liv. Tagna med min gamla svarta Nikon F och en 35:a som fortfarande fungerar även om den mest ligger och sover i kameraskåpet.

Bilden ovan är bara en av alla dessa skärvor i kartongen.

Kanske blir det en liten bok framöver. Det finns så mycket att berätta.

Vi får se….

PS. Det är INTE Lotta på bilden. Om jag inte minns fel är det en gammal uppgift från Fotoskolan som hette typ ”Naket".DS

2023-08-01 18:39   Fredrikpersson

Fantastisk historia!

Vilken överraskning att få tillbaka och återupptäcka egna negativ tagna för 50 år sedan. Bilderna måste kännas både bekanta och lite som om de vore tagna av en annan fotograf.

Hoppas få se fler bilder från dina nygamla negativ.

/F

Svar från per-erik åström 2023-08-01 20:58

Hej, ja det är lite smått overkligt. Människor man glömt bort, bilder jag undrar vart dom tog vägen osv. Kommer att ägna en hel del tid under hösten till att ordna och gå igenom allt. Det känns både märkligt närvarande och samtidigt väldigt länge sedan.
Med vänlig hälsning/per-erik

2023-08-01 19:17   niniz

Vilken historia
Lite spännande och visst kan man ana det förflutna och nu blev jag nästan rörd... tänk att få en sån har låda. Nästan jag skulle vilja vara en fluga på väggen
/N

Svar från per-erik åström 2023-08-01 21:02

Hej. Jag blev både rörd och glad- Och eftertänksam när jag nu rotar i negativen. De för mig tillbaka 50 år i livet (jag är 72 nu), många tankar och minnen.Vi var ju så unga för 50 år sedan.... Och förhoppningsvis kan jag få ihop nåt mer beständigt, nån sorts bok. Om inte annat för mina numera vuxna barns skull. "Pappa som ung valp", typ
Allt Gott/per-erik.

2023-08-01 19:22   sodeto

Det här låter ju för otroligt för att vara sant! Måste kännas speciellt att få tillbaka de dyrgriparna. Inget fel på bilden heller för den delen.

Tommy S.

Svar från per-erik åström 2023-08-01 21:10

Hej, ja när Lotta ringde efter midsommar blev jag både förvånad och glad. När kartongen dök upp ur bagageluckan och jag förstod vad det var så stod tiden nästan stilla för en stund.
Nu ska jag scanna det mesta, göra repro på kopiorna och fundera om jag kan göra något vettigt av materialet. Det handlar trots allt om två viktiga år där jag gick på Strömholms Fotoskola och då jag ständigt fotograferade allt och alla.
Kaffe, cigg och Tri-X var det som gällde. Nätterna i unkna mörkrum. En fin men också rätt så galen tid.
Om inte annat kan det kanske vara kul för mina numera vuxna barn att se hur deras pappa levde för ett halvt sekel sedan.
Med vänlig hälsning/per-erik

2023-08-01 21:35   Bob Bovin

Hej,
En sådan låda skulle man ju vilja ha att minnas i.
Lycka till
Bob

Svar från per-erik åström 2023-08-02 09:11

Tack Bob. Det blir ett rejält jobb att gå igenom allt.
Med vänlig hälsning/per-erik

2023-08-01 21:40   Anders F. Eriksson

Mycket 70-tal i den bilden, även om jag själv var väldigt ung då. Jag minns fortfarande många utgåvor av tidningen Foto som min far prenumererade på där det var många tuttar och buskar (t.o.m. på omslaget om jag inte minns fel), och i den åldern var ju det väldans spännande!

Måste kännas som ett enormt fynd att få tillbaks dessa gamla negativ och utforska dem, trots allt jobb det kommer innebära att göra något av dem :)

Svar från per-erik åström 2023-08-02 09:15

Hej. 70-talet hade onekligen en speciell estetik. Det mesta jag plåtade då var svartvitt, Pressad Tri-x och kopiering på hårt papper. När jag nu börjat scanna negativen ser jag betydligt mycket mer av nyanser och gråskalor.
Med vänlig hälsning/per,-erik

2023-08-01 21:43   mombasa

Vilken fin historia! Helt enkelt. Får mig att tänka på ett förlorat negativ, det är i just den tiden sjuttiotalets början, ett negativ med så mycket berättelse, som påminner om din fotouppgift ”Naket” från fotoskolan. Jag minns rätt många sådana bilder där fotografen tog ”stryptag” på modellen publicerade i tidningen Foto och liknande. ( Det fördes en diskussion om bilderna skulle spegelvändas, kameranamnet på prismat avslöjade ju spegelvändheten. Å andra sidan finns det en massa andra saker i bild som avslöjar sånt.) Hur som haver, visst önskade jag att jag fått en liknande publicerad.
Och mitt negativ hade nog mer av Grant Wood ”American Gothic” över sig. Och tillfället händelsen gör sig så uppenbar. Tack för en bild som triggar igång! (Kvällens händelse i ett sommarhus myllrande av barnbarn :-)
/Gunnar S

Svar från per-erik åström 2023-08-02 09:17

Tack för din reflektion Gunnar. Som du ser tar jag inte ”stryptag”. Det är modellen som håller i mig. Men jag förstår vad du menar. En annan tid då. Idag vete sjutton hur jag löst uppgiften. Kanske inte alls. Kroppens allmänna förfall och skröplighet under 50 år stämmer till eftertanke…
Allt gott./per-erik

2023-08-04 21:45   bassa

Intressant ibland som här att gå in på bloggarna på fotosidan.. Kameran och negativ väcker minnen plats och tidiga händelser. Tack för text och bild. /Bengt.