Nu är det nära!
Erdogan och Orban har svängt och Sverige är på väg mot medlemsskap i Nato med full fart.
Och nu ska naturligtvis också försvaret väckas ur sin törnrosasömn.
Men statsministern verkar orolig över försvarsviljan hos befolkningen.
Han antyder att det i vissa invandrargrupper saknas denna vilja.
Enligt FOI, totalförsvarets forskningsinstitut, och en undersökning från 2021 svarade nämligen 72 procent av de utlandsfödda ja på frågan om de kan tänka sig att kämpa för Sverige, bara 6 procent sa nej. Motsvarande siffror bland svenskfödda är 71, respektive 22 procent.
”Detta är klarspråk”, som statsminister Kristersson själv brukar säga.
För övrigt kan jag tycka att en statsministers roll är att representera en hel befolkning och inte spela ut grupper mot varandra med illa underbyggda spekulationer.
Det räcker med att ett annat parti, gissa vilket, gör det stup i kvarten och så ofta tillfälle ges.
Bilden av flyktingfamiljen från Palestina tog jag i Härnösand för några år sedan.
Vi pratade inte om försvarsvilja.
Men om krigets helvete hade de desto mer att berätta.
Sanningen om mitt liv.
Nånstans därinne, bakom de tunga fasaderna, finns den.
En datafil med en uppställning av medicinska värden och procentsatser som jag själv inte riktigt begriper.
Vartannat år kollas jag upp där ute på Karolinska i Huddinge.
Det är något som jag som levande njurdonator förunnas livet ut.
Gratis dessutom.
I
väntan på läkaren ser jag ut över snön och de mörka husen på innergården.
Tar bilden med mobilkameran och tänker; Är detta allt som en dag blir kvar av mig?
En liten datafil, några kilobyte på en server där bakom fasaderna.
“Bara inte ryssjävlarna hackar datorn”, hinner jag tänka i samma stund som doktorn ropar upp mitt namn och hälsar välkommen.
Jag ville till Goa i Indien.
Folkabussen hade jag köpt för studielånet, inrett och målat i vackra färger.
Hon stod och liftade utanför Helsingborg, sa hon kom från Täby, hette Ulrika men kallade sig Månljus. Hon skulle till ett Ashram i Delhi.
Förälskelsen var omedelbar.
Folkabussen pajade visserligen i Istanbul, men resan förändrade för alltid våra liv.
Resten är, som det heter, historia….
För en himla massa år sedan lånade kära hustrun och jag pengar i JAK, ”den goda banken”, för att renovera vårt dåvarande fritidshus på Gotland.
Vi tyckte det var toppen med tankarna om räntefria pengar och eftersparande. Men för att få lånet krävdes också en ”låneinsats” på 6% av lånesumman. I vårt fall ca 7000:-, pengar som JAK lovade återbetala inom ett år efter att lånet var slutbetalt.
Detta var som sagt för många år sedan, lånet är återbetalt sedan länge, men efter upprepade kontakter med JAK står det nu klart att vår låneinsats inte kommer att betalas tillbaka, åtminstone inte under resten av min återstående livstid….
Dagens Nyheter har i dagarna granskat JAK:s verksamhet i flera artiklar, intervjuat finansinspektionen och besvikna låntagare i vårt avlånga land.
Det handlar om 86 miljoner totalt, pengar som JAK inte har. Och som skulle krascha JAK om ”den goda banken” skulle tvingas betala tillbaka låneinsatserna. Vilket i sin tur skulle kunna rubba stabiliteten i det ”finansiella systemet” enligt finansinspektionen.
Summa summarum i DN:s granskning är att JAK drivits av idealistiska amatörer som inte fattat vad vare sig kapitaltäckning eller balansräkning innebär.
Själv sitter jag och hustrun därför med Svarte Petter i dessa inflationstider och känner oss klämda mellan idealism och den krassa kapitalism som i slutändan alltid styr våra liv.
Man lär så länge man lever, tänker jag, tar en bild i Tantolunden av fruset vatten.
Eller infrusna stålar beroende på hur man ser det….
bild: Fred Stein
Ett gammalt fotografi från en uteservering i Paris.
Han hette Endre Ernő Friedmann och kom från Budapest i Ungern.
Hon hette Gerda Taro och var från Stuttgart i Tyskland.
Dom blev djupt förälskade och drevs båda av en passion för reportagefotografin.
Tillsammans reste dom till inbördeskrigets Spanien 1936 och de bilder de tog stämplades med copyright ”Robert Capa”. Vem av dem som tagit vilken bild spelade ingen roll.
Endre kom lyckligt hem från kriget. Gerda däremot omkom då hon hamnade under en stridsvagn, endast 27 år gammal.
Endre fortsatte använda signaturen ”Robert Capa” och blev världsberömd krigsfotograf, en av de största under 1900-talet.
Jag ser på bilden och tänker att den döljer en fantastisk historia om kärlek, passion, krig och död.
Varför har ingen ännu gjort långfilmen?