Christer Strömholm och nazismen

En hel del i den nu aktuella boken ”Christer Strömholm och nazismen” är känt och omvittnat sedan tidigare.

Nytt – i alla fall för mig - är att han efter krigsslutet ska ha gömt en nazist på flykt från Norge under en vecka i Stockholm, Strömholm var då 27 år…. DET är nytt och graverande. Är man 27 år är man vuxen och får stå för sina åsikter och handlingar.

Men att Christer Strömholm var en slyngel och ”värsting” som tonåring på 30-talet berättade han om själv med viss ånger.

Jag vet, för jag hade nära kontakt med honom under vintern -73/74 då jag kopierade hans bilder i ett litet labb på Borgmästargatan i Stockholm. För den som jobbat i ett analogt mörkrum vet att timmarna lätt rinner iväg och att man har gott om tid att i lugn och ro samtala med varandra.

När jag därför någon gång frågade honom hur han definierade sig politiskt svarade han ”anarkist”. Till saken hör att jag själv kallade jag mig kommunist på den tiden, svårt anfäktad av den vänstervåg som svepte genom landet. Jag hade åsikter som jag idag skäms för. Lite förstod jag av de grymheter som Stalin, Mao och det gänget gjorde sig skyldiga till vid den tiden.

Och visst var Christer Strömholm var en mångbottnad person, inte helt lätt att komma in på livet, men aldrig att jag uppfattade honom som antisemit eller anfäktad av nazism/fascism. Tvärtom. Jag minns särskilt hans kontaktkartor och hur de präglades av ömhet, närhet och en god portion fotografisk skicklighet. Det gällde främst hans dokumentation av transsexuella människor i Paris i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Till saken hör att han också höll personlig kontakt med flera av dessa människor långt efter att fotograferat dem.

När han berättade om ”Vännerna från Place Blanche” var det därför alltid med stor värme och sympati. Aldrig ett uns av förakt eller löje.

Om jag därför skulle försöka ge ett ledord till hur jag ser på Christer Strömholms bilder så blir det ordet ”tolerans”. Som lärare och rektor på Fotoskolan (1962-1974) var han mycket omtyckt och historierna är många om den pedagogik han utformade. Han banade under de år som Fotoskolan var igång väg för många av Sveriges namnkunnigaste fotografer; Yngve Baum, Kenneth Gustavsson, Anders Petersen, Paulo Rodriguez, Arne Jönsson, Ulla Lemberg, Agneta Ekman och många andra.

Alla gillar inte Christer Strömholms bilder. En del tycker att de är rent av obehagliga.
Men hans fotografiska och konstnärliga uttryck är svårt att gå förbi oberörd.

Hans bilder av barn rör mig alltid starkt.

När jag ser dem tänker jag att de omöjligt kan ha tagits av en person med en i grunden nazistisk människosyn.

2025-02-19 12:57   syntax

Ha, ha... Jag tänkte just på dig när jag först läste om den här boken... :-)

Jag är ingen stor vän av Christer Strömholms bilder – inte min smak helt enkelt. Däremot är jag en stor vän av att Christer Strömholm självklart åtnjuter samma rättigheter som alla andra i en fri västerländsk rättsstat. Däri ingår tankefrihet – man har rätt att ångra sig, att göra ett omtag.
Christer blir nu svårt påhoppad efter sin död, när han inte kan försvara sig. Så får då andra göra det.
Faktum är att den som tidigare har varit kommunist eller nazist, men ärligt omvärderat och ändrat sig, är mer trovärdig än folk i allmänhet. Vederbörande har nämligen tvingats till en noggrann omvärderingsprocess angående vad som egentligen är vad – och sedan kommit fram till nya slutsatser och förhållningssätt. Det är någonting hedervärt.

Johan Pihl 2025-02-19 15:37

Mycket bra skrivit, Peter. Håller med dig.

Svar från per-erik åström 2025-02-19 17:58

Tack Peter, jag anade att du skulle vara snabb på tangentbordet....
Jag tror att många, i likhet med mig, har en och annan galen -ism i bagaget. Kanske även du?
Med vänlig hälsning/per-erik

syntax 2025-02-19 19:01

Om inte så vore, hade jag väl inte varit ung... :-)

2025-02-19 14:39   Måns H

Tack för ditt inägg med personliga minnen!

Utan att gilla Strömholms bilder och utan att ha träffat honom anser jag att det är helt fel att som Höganäs nu överväger ta bort hans minne ur sin historia.

Svar från per-erik åström 2025-02-19 17:59

Ja, det verkar en aning överilat.
Med vänlig hälsning/per-erik

2025-02-19 15:27   Johan Pihl

Jag har inte följt debatten om ”Christer Strömholm och nazismen” så noga, eftersom artiklarna i ämnet, på t ex Helsingborgs dagblad, varit låsta.
Jag får nog säga att jag i stort håller med kommentatorskrivarna här inne, Peter och Måns, om att det känns lite fel att postumt ge sig på Christer Strömholm så som man nu gör. Dels för att Christer inte har nån möjlighet att försvara sig, och dels för att hans nazistperiod var innan han blev en stor fotograf (dvs det som han är känd för).
Och skulle vi börja rensa ut alla svenska konstnärer och kulturarbetare som varit kommunister också, så blir det inte så många kvar. Kommunismen är ju utan konkurrens, den ideologi i historien, som tagit livet av flest människor (hur man än räknar). Men jag tycker att alla har rätt att omvärdera sina åsikter, som Peter också skriver. Dels därför att man, som du är inne på i din text här, vid tillfället kanske inte kände till grymheterna ideologin är förknippad med, och dels därför att man blir klokare med åren och får mer kunskap. Visst, "gömt en nazist på flykt från Norge då han var 27 år" är ju lite graverande, som du skriver. Men vi känner ju heller inte helt till anledningen och omständigheterna kring detta (och den enda som gör det, är inte längre här och kan berätta och försvara sig).

Svar från per-erik åström 2025-02-19 18:03

Kloka synpunkter Johan. Det är ungefär så jag också tänker. Alla måste ha rätt att ändra sig ställda inför fakta och nya erfarenheter. Vissa gjorde det dock aldrig. Jan Myrdal är ett exempel. Han hävdade in i det sista att Pol Pots terror och folkmord i Kambodja inte var så mycket att bråka om...

Med vänlig hälsning/per-erik

Johan Pihl 2025-02-19 18:07

Håller med dig. En del, som Myrdal (och Wollter), lärde sig tydligen inte. Men de allra flesta gör det :)

2025-02-19 21:07   mombasa

Köpte boken idag för att jag funderar hur författaren tänkt. Tänker inte tycka något innan jag läst klart den. Vad tillför den? Vilket synsätt gäller? Försoning, skuld, ånger. Inte helt enkla saker särskilt inte i skuggan av wokeresonemang.
Mina erfarenheter av Christer Strömholm är förutom böckerna och utställningar, nån gästföreläsning på Konstfack och ett heldagsseminarium med bilduppgift. Det var intimt på något sätt, Strömholm var ganska fåordig i sin bildkritik (med all rätt) vill jag minnas.
Ha det gott
/Gunnar S

Svar från per-erik åström 2025-02-20 09:51

Hej, jag tycker boken är en aning "tunn", men den tillför en del nytt. Att Strömholm skickades som mycket ung till Tyskland på 30-talet visste jag sedan tidigare och att han beskrevs som en "värsting" under den tiden likaså. Han var långt ifrån ensam att anfäktas av den tidens strömningar och vurmande för "undret" i Tyskland. Såväl Ingvar Kamprad som akademiledamoten Per Olof Sundman var medlemmar i den svenska nationalsocialistiska rörelsen.Jag tänker att Strömholm var en oreflekterad "äventyrare" som gled mellan tidens motsättningar. Det som däremot upprör mig - och som jag inte visste - är att han "gömde" en nazist i Stockholm efter kriget. Han var trots allt 27 år då...
Strömholm var en motsägelsefull man helt enkelt, men jag upplevde aldrig ett uns av antisemitism eller någon form av rasistiskt tänkande hos honom.
Tvärtom.
Jag minns också alla hans "samlingar", alla loppisfynd osv. Inget av det handlade om nazism eller fascism. Däremot en massa udda prylar som han använde som motiv i sina senare bilder.

Hörs/per-erik

2025-02-21 11:54   Nils Bergqvist

Mera allvarligt tycker jag är de politiker inom ett visst parti som idag öppet visar sin rasism och ibland även nazism. Det finns en hel rad exempel på detta. Senast blev det ju en ny landshövding i Gävleborg häromdan, som så sent som 2011 skrev följande om Landskrona BoIS fotbollslag:
”Först skaffar man 2 st judar, eftersom det enligt lag är förbjudet att förfölja dem. Anfallet förstärks med en neger, en kines o en indian för att bli mer färgstarka. Som backar värvas 2 bögar för att få mer tryck bakifrån. Till målvakt värvar man en 40-årig nunna, hon har inte släppt in något på 40 år! Som reservmålvakt skaffar man en zigenare, de tar ju allt!”
Hennes huvuduppgift är välatt samordna och inspirera den statliga verksamheten i Gävleborg med bl a Högskolan i Gävle vars anställda och studenter representerar hela världen. Hon ska väl även vara en symbol och representant för Gävleborg,och då undrar man hur kommer t ex alla de lokala fotbollslagen att må nu? Flickor och pojkar, kvinnor och män från hela världen som spelar stolt i dessa lag.
Man kanske bara ska tacka och ta emot beskedet från regeringen, för att den gör Sverige till ett bättre och anständigare land? Detta är mycket mera anmärkningsvärt än att det vi redan visste om Strömholm aktiviteter i ungdomsåren, nu kommit på pränt i en bok. Han är trots allt en mycket mera anständig och respektabel representant för Sverige, än vad en del nu levande och aktiva samt högt uppsatta personer tycks vara

Svar från per-erik åström 2025-02-21 12:52

Håller med.
Allt Gott/per-erik