Mitt i sommaren

Jag häckar i ett gammalt torp på en magisk ö - Hemsön- som delar Ångermanälven vid utflödet i Östersjön. Det är lata dagar med ljusa nätter  grill, böcker och en del mygg i sällskap med min familj. Oftast angenämt, men så råkade jag se en annons om en vernissage på Sundsvalls museum fyra mil från Hemsön.

Alltså åkte jag till Sundsvall i lördags,  till den välbesökta vernissagen av Paul Hansens utställning ”Vittnesmål”.

Paul är bildjournalist på DN och definitivt en av världens bästa inom sitt område. En fotograf jag verkligen beundrar.
Utställningen är omtumlande, bilderna oerhört starka i sina vittnesmål om människors lidande i den trasiga värld vi lever i. Bilder från Kongo-Kinshasa, Libanon, Syrien, Gaza, platser där människor tvingas framlida sina liv under omständigheter vi i det här landet nog aldrig riktigt kan förstå. Platser krig är vardag och bombkratrar barnens lekplatser.

Men Paul Hansen tror jag kan förstå hur det är att leva där. Hans bilder är beviset. Och han tar risker för att komma riktigt nära människorna.
Samtidigt -och det är styrkan i utställningen - så skymtar också värmen fram där livet tycks som allra jävligast.
En flicka i ett mörkt flyktingläger kastar upp en röd boll i luften med ett förtjust leende, en pojke söker en kram från en mormor.

Kontrasten med bilder från krigets vansinne gör utställningen så närvarande att jag nästan kunde höra hur bilderna andades. Det handlar om bilder som lyser i det tunna mellanrummet mellan civilisation och undergång.

Paul Hansen är, förutom en fotograf med total närvaro, också en bra berättare och skribent. Han har, trots de helveten han skildrar, lyckats behålla ödmjukheten i sitt fotografiska angreppsätt. Inga onödiga telebilder, aldrig fega ur. Vara människa bland andra. Lyssna in.
Är det kanske just därför han är så otroligt bra?, trots att han beskriver sig som närmast en nolla när det kommer till kamerahantering, iso-inställningar etc. Det må vara hur som helst med den saken tänkte jag, men när det kommer till bild och ljus är han en mästarnas mästare.

Jag frågade ocksåhonom vilka bilder han inte tar, vilka han undviker att visa. "Det är dom bilder som finns i mellanrummen mellan det som hänger här på väggarna", svarade han och jag förstod i en sekund precis vad han menade. Balansen och det personliga ansvaret för det du visar upp.

På väg ut från Sundsvalls museum ser jag en textrad som hugger tag;
”Det kunde lika gärna varit du”.

./.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se

2019-07-02 11:27   mombasa

Bortsett från att Paul Hansen är en utomordentligt duktig fotograf är han en person som verkar utstråla en omedelbar humanistisk och empatisk läggning. Jag åhörde en föreläsning av honom för ett par år sedan, på Fredens hus i Uppsala. Hans bilder från oroshärdar har just det som du beskriver, närheten och mänskligheten. I föreläsningen diskuterade han också detta om hur långt en fotograf kan gå, var finns smärtgränsen?
Det var också intressant att höra honom berätta om en vanlig dag på redaktionen. Om hans bildtänk även i dagsbilder, personporträtt med mera.
Fin landskapsbild för övrigt! Skickar mig direkt till något av Stig Borglinds grafiska blad .
Ha det gott i sommaren
Gunnar S

Svar från per-erik åström 2019-07-02 11:30

Tack Gunnar!, och ha det så bra själv i sommar.
hörs/per-erik