Några få fotografer
Låt mig säga det direkt: Det är få nu levande fotografer som har min reservationslösa beundran. Eftersom jag har ganska smala kriterier så handlar det om ett gäng svenska dokumentärfotografer. Anders Petersen naturligtvis, Cato Lein, möjligen Micke Berg , Sanna Sjösvärd, Hanna Modigh och naturligtvis mina vänner och kompisar i www.fyrafotografer.se . Internationellt har jag alltid beundrat Robert Frank, Bruce Davidson och Don McCullin.
Och så den jag håller högst av alla nu levande fotografer- Josef Koudelka.
Min fru kom hem från Prag för några månader sedan med Koudelkas bilderbok från den sovjetiska ockupationen 1968. Det är en fantastisk bok som jag ofta bläddrar i. Hundratals svartvita bilder tagna av en ung Koudelka under några intensiva dagar då sovjetisk militär övermakt rullade in i staden och kväste folkets krav på demokrati och öppenhet. Jag vet att den eminente Sune Jonsson också råkade befinna sig i Prag samtidigt och senare publicerade sina bilder i en bok. Sune Jonssons bilder är bra men dom slår sig slätt mot Koudelkas närhet och passion och ofta är bilderna tagna med risken att själv räka mycket illa ut. Sådan passionerad dokumentärfotografi händer bara några få gånger under ett århundrade. Det är boken ett tydligt bevis för.
I dessa tider då så många är upptagna med att diskutera senaste kameramodellen och fotografins tekniska aspekter erinrar jag mig att då, 1968, så fanns inga digitala monsterkameror. Koudelka använde nån sorts gammal öststatskamera och han laddade den med film som han själv spolade upp i kassetter. Ändå är hans bilder så fullständigt enastående både tekniskt och som bilder betraktat. Jag bockar och bugar helt enkelt.
Koudelka blev, efter Prag-ockupationen, en sorts särling i fotografiska sammanhang. Han levde långa tider utan fast adress, sov vid vägkanterna och gjorde enastående dokumentationer av bl a romernas situation. Han blev en "gatufotograf" i ordets verkliga mening eftersom han i stort sett också levde på gatan. Han skaffade sig visserligen en Leica och blev sedermera medlem av Magnum men han stod alltid lite vid sidan av. Det sista jag sett av honom är ett projekt om muren på den palestinska Västbanken där han har använt en digital-Leica ombyggd till panoramaformat. Hur han nu lyckades få Leica att göra den ombyggnaden.
Men jag tänker att det nog inte spelar så stor roll egentligen. Som fotograf får man försöka hålla till godo med den teknik som bjuds och alltid vara beredd att omvärdera den. Det är bilderna som räknas.
Bara bilderna.
Och som en ständig påminnelse om denna enkla sanning har jag sedan länge denna lilla bild på väggen vid sidan om min redigeringsdator. En bild av en ung Josef Koudelka vid tiden runt 1968 med ett par otympliga analoga öststatskameror runt halsen.
Om den finns på bibliotek vet jag inte. Men den går att köpa online
Med vänlig hälsning,/per-erik
- hawk
Med vänlig hälsning,/per-erik
Mvh
Fredrik
Med vänlig hälsning,/per-erik
https://www.bokus.com/bok/9781597110686/josef-koudelka-invasion-68-prague/
Riktigt bra är den.
Koudelka står i en klass för sig när det gäller den typen av bilder tycker jag.
En kul anekdot, när Sune Jonsson, som ju råkade vara där av en annan orsak och hamnade mitt i eländet av en slump, kom hem med sina bilder finns en bild där Koudelka är med vid en stridsvagn, först många år senare kom man underfund med att det var just Koudelka på bilden. :)
Ja, det är den boken.
Hörs/per-erik
/MIkael
Med vänlig hälsning,/per,-erik
/Mikael
Med vänlig hälsning,/per-erik