Gatufotografi, råd från en mästare
Gatufotografi, när den är som sämst, är en sorglig exploatering av människor. När gatufotografin är som bäst lär den mig som betraktare något om den värld jag lever i. Själv fotograferar jag sällan planlöst på gatan. Jag tycker mer om att bita mig fast i de miljöer och bland de människor som jag fotograferar, nån sorts subjektiv dokumentärfotografi är väl den bästa beskrivningen. På ett plan handlar det om att utsätta sig, utmana sig sjäv. Det har för mig handlat om att följa med en Cirkus under en sommar, hänga på ett ölschapp under en vinter, följa ett punkband på turne eller som det projekt som upptar mig nu; att följa en grupp asylsöknade i en liten Norrlandskommun under ett år. Dock erkänner jag villigt- en hel del av mina bilder, liksom hos många andra fotografer, är tillkomna av tillfälligheter, ibland på gatan eller på resor och kanske kvalar de då bättre in under begreppet gatufotografi. Vad som då styr ögats väg till kameran är en gåta och det får det gärna fortsätta vara. Ibland är det bara ljus tror jag, eller ett ansikte i mängden.
En av de stora - Bruce Davidson, som är en dokumentärfotograf av rang, har haft anledning att fundera mycket på temat "gatufotografi". Jag tycker artikeln om hans råd och metod är mycket läsvärd:
http://erickimphotography.com/blog/2012/10/09/15-lessons-bruce-davidson-can-teach-you-about-street-photography/
Jag tänker, speciellt nu när vi tar så oändligt mycket fler bilder än på "analogtiden", att det hänger mycket på urvalet. Vi kanske har tur när tillfällena uppenbarar sig, och en del av oss har känslan för när man ska ha kameran beredd. Men till syvende och sist är det när vi sållar i vår fångst som det avgörs vilken sorts bildsinne man har.
Så det är en komplex process vi försöker hantera, från promenaden till webben eller galleriet. Eller familjealbumet.
Ha det gott! /Thomas
Med vänlig hälsning,/per-erik
"There’s a barrier between people riding the subway – eyes are averted, a wall is set up. To break through this painful tension I had to act quickly on impulse, for if I hesitated, my subject might get off at the next station and be lost forever."
Jag har en egen upplevelse av just det, ett underbart ögonblick på Stockholms tunnelbana som blev "lost forever".
Bilden skulle man kunna tro är från klagomuren i Jerusalem, men det liknar inte riktigt den ...
Med vänlig hälsning,/per-erik
Med vänlig hälsning,/per-erik
Kan väl erkänna att jag saknar litet av både tänket och bilderna i dag...
Ursäkta..
Men det kan ha med tiden att göra, man har numera litet mer bråttom,
och så e det så många fotografer, som ofta kanske skymmer sikten,
till de viktiga som finns! ;)
/B
hörs/per-erik