Om skärpa förr och nu
Titta på de två bilderna här ovan. Det är närmare 50 år mellan dem. Bilden på tjejen i sängen tog jag med en Nikon F och en 35:a, full glugg 1/30-dels sekund i vackert sidoljus och framkallade filmen (Tri-X) efter 800 ASA i en framkallade som hette High Sensitive. Kopian gjordes på Agfa-papper. Det blev en hyfsad bild för sin tid, vacker gråskala om inte annat.
Den andra bilden, ett porträtt av en syrisk flykting på en flyktingförläggning i Härnösand, tog jag för 14 dagar sedan under liknande förhållanden. Sidoljus vid ett fönster, full glugg på ett 23mm-objektiv med min Fuji X100T, en brännvidd som motsvarar en 35:a på fullformat. 800 ISO. Bilden är "framkallad" i Lightroom och körd genom det moderna digitala mörkrummet Silver EFX. Det blev också ett hyfsat porträtt tycker jag, vacker gråskala om inte annat.
Titta nu på delförstoringarna här. Det är ungefär samma utsnitt från bilderna.
Skärpeskillnaden är betydande, eller hur?
Då, för snart 50 år sedan var det i princip omöjligt att få till bättre skärpa om man inte hade minst en Hasselblad och mycket finkornig film. Idag fixar en kamera med en asp-c sensor detta lätt. Min poäng är denna: Dagens kameror och digitala fototeknik är vida överlägsna gårdagens. Likafullt finns det dem som hävdar att den analoga tekniken, objektiv från 30-talet osv skulle vara av en särskilt magisk karaktär. Jag menar att så är det inte. Sanningen är att det var TROTS dåtidens kameror, objektiv, film etc som vissa fotografer lyckades ta unika bilder, såväl tekniskt som bildmässigt.
I vår tid, då några fotografer t o m menar att en iFåån är lika bra som en KAMERA, blir jag närmast förtvivlad. Det är den nämligen inte, kan aldrig bli. Samma sak med dem som tror att objektiven var bättre förr och envisas med att skruva på gamla manuella objektiv på moderna digitala kamerhus. Sanningen är att kameror och digital efterbearbetning är så otroligt mycket bättre än förr. Det digitala mörkrummet (lightroom, Photoshop, Silver efx osv) ger så mycket mer möjligheter än under den analoga tiden.
Jag vet att det är så. Efter att ha stått i ett analogt mörkrum en hel vinter och kopierat Christer Strömholms mycket svåra negativ, efter att ha lyckats pressa Tri-X till 1600 asa (och ändå inte bli nöjd) och efter att ha svurit många gånger över att ha missat skärpan med min gamla Nikon F, så är jag numera hellycklig med en snabb, lätt och superskarp Fuji-kamera. Vilket inte har ett dugg med Fuji att göra eftersom det säkert finns ännu bättre kameror.
Jag tror f ö inte heller att bilder egentligen handlar om skärpa. Det handlar om att kunna översätta ljus till bild, skarpt eller inte är sekundärt. Därför bläddrar jag alltid förbi alla objektivtester och försjunker hellre i de stora mästarnas fotografier, försöker förstå hur de gjorde och fantiserar över hur de tänkte. Koudelka och Don McCullin är två exempel på fotografer som jag alltid återvänder till i den meningen. Mina tre fotokompisar - Alf Johansson, Krister Kleréus och Göran Tonström, i vår lilla grupp fyra fotografer (www.fyrafotografer.se) är några andra som också inspirerar och ständigt överraskar mig. Ibland med bländande teknisk, men oftast för att de tar intressanta BILDER
Slutligen: Ljus - och konsten att översätta ljus till fotografisk bild, är vad det handlar om. Och förmågan att "vara där". Att för någon hundradels sekund fatta att nu eller aldrig kommer bilden, för att i nästa hundradel för alltid vara försvunnen. Om man i den hundradelen fotograferar med en modern kamera tror jag att chansen till en bättre bild är större än för 50 år sedan.
Jag inte bara tror. Jag vet.
Tycker bägge dina bilder är bra, var och en på sitt sätt. Den gamla bilden till exempel - det den saknar i skärpa tar den igen med innehåll och budskap, där den lämnar över till betraktaren. Den nya bilden excellerar i skuggor och ljus och skärpedjup med ett annat slags innehåll.
//GöranR
hörs/per-erik
Att reprofota gammal dia gör ju att man applicerar en del av dagens tekniska möjligheter på gårdagens material vilket är intressant då det trots att själva skärpan i bilderna rent tekniskt är densamma men att man trots det i praktiken är bunden av kornet i bilden. Man ställer ju skärpan i praktiken på kornet.
Det jag skulle vilja tillägga är att det gamla diamaterialet främst är så oerhört mycket informationsfattigare än en bild tagen med dagens teknik. Många bilder är också i grunden sämre rent tekniskt ända från början, då det exv. var svårare att sätta skärpan med gårdagens hjälpmedel än idag och det gäller både rörliga och statiska motiv. Ofta missade man som Martin Agfors påpekade för att man helt enkelt inte hann med där man stod och skruvade. En av de stora skillnaderna är också det dåliga dynamiska omfånget man har inte minst i dia.
Fördelen dagens efterbehandlingsteknik annars ger begränsas också starkt av att bilderna innehåller så mycket mindre info än dagens bilder, vilket gör att man inte kan dra i dem särskilt mycket innan de helt krackelerar.
Ett annat stort problem är att speciellt färgfilmen inte klarar tidens tand särskilt väl. Särskilt mina Kodak-dian har tappat mycket färgvalörer. Agfa-filmerna har hållit mycket bättre och där har jag film från 70-talet är rätt OK. En del Kodak-film ser rätt eländig ut efter bara 15-20 år. Mycket svårare att skanna har den varit så jag slutade med det är reprofotar hellre istället. Färgproblemen har ibland varit så jobbiga och varierade att jag helt enkelt konverterat bilderna till svart/vitt istället. Inte sällan kan man ju tappa en hel färgkanal och vill man återställa det så tvingas man dra så hårt i bilderna att det blir dåligt av andra skäl.
Med det sagt så tycker jag en del av dessa bilder i sin med dagens mått mätt rätt mediokra tekniska kvalitet kan ge en känsla som det annars är svår att uppnå med dagens teknik utan att lägga på filter i efterbehandlingen. De får en helt annan och råare karaktär än digitalt födda bilder ur dagens kameror. Men de unga fotografer som "dissade" digitalt här på FS för någon månad sedan har jag nog svårt att förstå. Dagens teknik är ju helt underbar och det fina med den är ju att jag dessutom kan rädda mina äldre bilder på ett helt annat sätt än jag annars kunnat göra.
även i omvärlden!
Tror det är den ständiga information som stökar till det för många,
så det bästa e nog att köra sin grej och inte bry sig så mycket.
Då kan det bli personlig fotografi! ;)
/B
Hörs/per-erik
Att byta bildstil är ett intressant ämne. Det gränsar till metod. Tänker på Bruce Davidson och East 100 street och hans Harlem-dokumentation. Hade han haft Leica/Nikon hade han fått problem, blivit nedslagen osv, men eftersom han valde ett åbäke till storformatskamera blev han sedd som någon annan, "the camera man". Resultatet blev en dokumentation värd namnet, kanske den en av de bästa som gjorts. Möjligen skulle man kunna tänka sig att använda en iFåån i samma syfte. Men då måste man absolut också ha en selfiepinne...😎
Hörs/per-erik
Mvh
Fredrik
Det fantastiska dessutom är ju att dessa gamla objektiv presterar bättre på en modern högupplösande kamera än de någonsin kunnat göra med de upplösningsbegränsningar filmen haft. Fokuseringshjälpmedlen i moderna kamerahus gör dessutom att man sällan missar att sätta skärpan som förr.
Det häftiga idag är att man kan välja! Att det går om man vill att sätta sina gamla 70-talsobjektiv på sitt moderna spegellösa kamerahus om man nu har ett sånt. Det finns dessutom ett antal sådana system att välja mellan. Man behöver inte sitta gisslan helt hos en tillverkare om man inte vill.
Med vänlig hälsning,/per-erik
Med vänlig hälsning,/per-erik
Det är väl kanske extra tydligt just inom min favoritgenre sportfoto, men jag saknar inte gårdagens teknik det minsta :-) Så många bilder jag missade på den tiden (felfokus, för lite ljus, filmbyte pågick etc) som jag idag kan få. För mig handlar det inte bara om bättre teknisk kvalitet utan att jag idag kan vara mycket mer fri som fotograf på ett sätt som inte riktigt funkade förr. Bara en sådan sak som att jag på den tiden ofta måste vara så djupt koncentrerad för att ens få ungefär rätt fokus under sportfotografering att jag ibland missade bättre bilder, bättre ögonblick i periferin av det jag var koncentrerad på. Plus att på den tiden kunde jag fota sisådär tre rullar film under en hockeymatch utan att ens vara riktigt säker på att jag fått en hyfsat porträttlik bild på någon spelare som var extra intressant. Idag klarar man med lätthet av sådana bilder under den spelarens första byte och kan sedan ägna uppmärksamheten åt att få bra bilder, att fånga bra eller roliga ögonblick på eller utanför planen.
Med vänlig hälsning,/per-erik
Skärpe-diskussionen orkar jag inte riktigt ge mig in i, men vill bara påpeka en sak: Eftersom du, i den analoga bilden, gått omvägen via en papperskopia som du sedan skannat in med en flatbäddskanner (?), blir jämförelsen ganska ointressant. Den har nämligen redan passerat två led, kopieringen och skanningen, där den kan ha tappat skärpa i, på vägen innan den lagts upp här.
Sen måste jag bara fråga, är du säker på att filmen är framkallad med High Sensitive? Jag brukade använda Stena scanfors High Sensitive filmframkallare på 80-talet, och det blev en avsevärd skillnad mellan hur det blev om man pressade filmen och framkallade med den dubbla tiden i t ex D-76. Men om bilden är tagen för 50 år sedan, så kanske den är framkallad på det sättet med D-76 eller i s k ryssoppa? High Sensitive kom väl först i slutet av 70-eller tidigt 80-tal?
Rent tekniskt är det inte en papperskopia, det är ett scannat neg, men visst spelar det roll hur många led det är frågan om. Bilden oå papper är jättefin och på rätt betratkningsavstånd har den det där lilla extra som analoga kopior brukar ha. Nån sorts djup som är svårt att förklara. Likafullt vågar jag påstå att en välgjord utskrift med bra bläck i en bra skrivare kan vara nog så bra, särskilt bakom göas är det svårt att se skillnad. Men det är inte skrivet i sten, som allt annat.
Med vänlig hälsning,/per-erik
Men var bilden av den här kvaliteten tänkte man inte så mycket på struktur o sånt...
Hur som helst, så är ju bilden jättefin. Och jag tycker inte det är så störande med krackeleringen (eller vad det nu är för nåt). Tvärtom, det ger en lite drömsk effekt som ökar stämningen i bilden. Och det kan säkert vara många som tycker det här är en eftersträvansvärd effekt, kanske t o m finns nåt liknande som pluggins till PS, eller som instagramfilter att använda idag till sin smartphone-bildbehandling ;)
Nu förtiden kan jag komma på mig besviken när skärpan inte sitter korrekt på ögat när personen svängde runt eller rörde sig.
"Att vara där" som du beskriver är så mycket mera än den där jädrans perfektionistiska jakten.
Vår dotter fick kamera tidigt och tar idag otroligt fina bilder fast än den blyga åldern.
Men när hon var fem år eller så var hon så otroligt nöjd med en bild på en hund i en park.
Bilden var absolut inte komponerad och rejält suddig då hennes jakt att fånga den snabba hunden på bild var tuff.
Men det var henens bild. Hennes minne. Och hennes förevigande.
Det var vad som gjorde den så fin.
Jag saknar min FA med en vackert grovkorning och pressad TMZ P3200
F ö skulle jag ge mitt vänstra öga till den som kunde fixa ett bakstycke med en fullformatssensor av vettig kvalitet i den kameran. Inställd på 1600 iso, ingen övrig automatik, ingen skärm med en massa joxig information, bara en liten plats för batteri och en anslutning för bildöverföring. Tid och bländare sitter i ryggmärgen nämligen. DET vore en kamera värd namnet för mig.
Mvh/per-erik
Med vänlig hälsning,/per-erik
Med vänlig hälsning,/per-erik
/Affe
Hörs/per-erik
Anledningen till att jag plåtar analogt är att jag gillar _stora_ medier, vilket är sjukt dyrt digitalt. När det kommer en 8X10-sensor som inte kostar som ett privatjet köper jag den pronto.
Det beror förstås helt på vilka objektiv man jämför. Det finns gott om gamla objektiv som är bättre än nya, och vice versa. Det man kan säga är att man får mer objektiv för pengarna idag än förr, men de är inte nödvändigtvis bättre. Särskilt inte om man väger in att de gamla manuella objektiven idag kan köpas för en spottstyver. Då vinner de ofta överlägset över vad du får för samma peng, nytt i butik.
Jag har ägt och kritiskt provat över 100 objektiv, varav säkert två tredjedelar manuella och resten mycket bra moderna, så jag har ett hum om vad jag talar om:-) För min del ser jag snarast ingen anledning att punga ut hysteriska summor för moderna objektiv när det finns skitbra, manuella gamla objektiv, jättebilligt.
är väldigt roligt! Jag själv håller på och larvar mig med analoga kameror , framkallar filmen och scannar samt digitaliserar bilderna. Lite hantverkskänsla om man säger. Jag försöker sträva efter att "bilden" blir bra...dvs att den har ett budskap osv. Titta på Henri Cartier Bresson.....där har du det som JAG strävar efter oavsett teknik.
mvh/per-erik
/Thomas
mvh/per-erik
Sen använder jag ofta äldre manuella för att jag tycker det är kul, inte tror jag det blir bättre. Jo, kanske bättre för mig eftersom det är roligt.
Med vänlig hälsning,/per-erik
Med vänlig hälsning,/per-erik
En stor svaghet i digital bildbehandling är skärmen, om den inte är korrekt kalibrerad så blir bilden därefter.
För att ha kul i det moderna mörkrummet krävs en bra skärm som är korrekt kalibrerad för fotografier.
Med vänlig hälsning,/per-erik
Ang manuella gamla objektiv så kan jag bara säga att jag kommer fortsättningsvis att fota med min Minolta 45mm 2.8 på min Sony a7ii då jag älskar det objektivet :)
Med vänlig hälsning,/per-erik
När det sedan gäller bilden som sådan har väl det där mindre betydelse. Jag har varit på en del fotoutställningar av "berömda" fotografer och kan imponeras av själva bilden även om bildkvaliten varit rätt usel.
Fast det där vet ni ju alla. Kortfattat: kamerorna har blivit bättre, de bästa objektiven har också blivit bättre men dyrare och det finns fortfarande billiga bra begagnade gamla objektiv. Utvecklingen av objektiv går inte alls lika fort som för digitaltekniken i kamerorna, handlar ju om hantverk och fysikaliska lagar (optik), glassorter och sånt.
/T
/Göran
/Affe
I min värld så finns det olika sorters kvalitet på bilder....bra bilder och tekniskt grymt rätt exponerade knivskarpa bilder.
Sedan finns det ju arrangerade semesterbilder såklart :-)
Nu när jag svarar så har jag glömt ursprungsfrågan...hehehehehe
Om du inte skämtar så skulle jag påstå att med dagens fina papper och skrivare och framför allt möjligheterna att justera bilden innan man skriver ut den så är skillnaden mot en silvergelatinprint marginell. Ofta blir utskrifterna bättre eftersom de är lättare att kontrollera. Sedan kan man gilla det traditionella mörkrummet av helt andra anledningar. Men att kvaliteten inte skulle räcka från utskrifter är nog en för ganska länge sedan passerad sanning.
mvh/per-erik
Det är ju en utdömd teknik, inte minst av miljö- och effektivitetsskäl. Men jag använde öststatspapper med mycket silver i, väldigt långsamma papper, men som de tecknade ut! Det är svårt att få till idag, i övrigt är den moderna tekniken överlägsen.
/Lars
över "LP´ns" kvalitet.
Men det är intressant att se hur bra gamla objektiv är på en digital kamera. De var alltså helt överlägsna filmen. Jag tog i princip aldrig en skarp bild på bländare 1,4 förr. Autofokus löste det och den digitala sensorn ger riktigt fina bilder. Moderna objektiv är naturligtvis ännu bättre. Men inte avgörande.
Men höga ISO är den verkliga välsignelsen. 1600 ASA var gränsen på film, utan att vara bra, och nu ser ISO 1600 ut som en gammal mellanformatsbild på finkornig film.
Jag tycker också att skrivarpapper som BONJET Fibre (m fl, snarlika och ibland bara olika namn) är väl så bra som gamla lufttorkade blanka fiberpapper. Att man har tid att fixa alla detaljer i datorn, jämfört med stressat duttande i mörkrummet, gör stor skillnad.
Alltså, sätt på bra skor och gå ut med kameran. Håll in armbågarna och glöm inte att le!
Jag kan, som forskare, lika gärna hävda att kan du inte ange några andra referenser och var Du publicerat dina resultat, så finns det inget som säkrar att Du vet någonting. Ditt sätt att uttrycka dig är direkt anti-intellektuellt då du försöker övertala med auktoritära fasoner.
Jag har efter många år med digital teknik börjat att också framkalla bilder analogt. Faktum är att den kemiska framkallningen har ett korn samt skapar gråtoner som har ett mer framträdande " lyster" än digitalt. Det handlar inte om pixlar eller skärpa det handlar om kemi. I fråga om skärpa är det digitala överlägset. Men det handlar inte om vad som är BÄTTRE eller SÄMRE i form av en kvantitativ variabel, det handlar snarare om att de analoga bilderna har en annan KARAKTÄR. Till vissa motiv, t ex det som Strömholm fotade, passar analogt utmärkt. Men till mycket annat kan jag föredra digitalt.
Att det digitala har oändligt mycket mer finesser gör det inte automatiskt bättre i alla situationer.
Skulle Stömholm ha fotat digitalt skulle hans bilder haft en annan och för de flesta mindre uttrycksfull karaktär.
Har man fastnat i den digitala tekniken och blivit helt blind för det analoga och endast tycker det är en plåga som inte har något mervärde, ja då har man missat något väsentligt inom fotokonsten.
Det verkar som det analoga fotograferande går mot en renässans, jag tror att många är dödligt less på de digitala kamerornas ändlösa tekniska inställningar och möjligheter. Foto har med den digitala tekniken kommit alltmera att endast handla om teknik och där bilden blir sekundär. Det är som att fotograferna idag har blivit sina egna verktygs medel.
Per Erik Åströms senaste blogg är ett gott exempel på detta.
Det kan nog stämma. Det är väl ett liknande fenomen som när människor ibland gör ganska hårda och långtgående generaliseringar om hur andra agerar och vad det leder till. Som till exempel:
"Foto har med den digitala tekniken kommit alltmera att endast handla om teknik och där bilden blir sekundär. Det är som att fotograferna idag har blivit sina egna verktygs medel."
Lite stenkastning i glashus kanske? :-)
Rätta till:
"Likafullt finns det de som hävdar"
Undrar hur många bilder Henri Cartier Bresson tog innan han fattade att han var bäst på GF?
Men hellre en brusig BRA bild en än knivskarp dussinbild...eller?
Dessutom så kostar det ju inget och skillnaden mot på filmtiden där ju enorm. På den tiden var kostnaderna klart hämmande för många.
Däremot går man ju miste om de "förväntningar" man hade då innan bilderna faktiskt blev framkallade.
Pratar man om uttryck och karaktär, handlar det iallafall för mig om att lära sig sitt verktyg och dess begränsningar. Att kunna se när verktyget kan ge det man vill förmedla. Jag menar att en viss grad av begränsningar är bra för att ge en personlig karaktär i bilder. Digital teknik och dess kvalité kommer ju aldrig som metod, vara den huvudsakliga vägen till en uttrycksfull bild. Film är organiskt, digitalt är algoritmer.
Med vänlig hälsning,/per-erik
Men jag är inte säker på att jag förstår? Å ena sidan skriver du att digital teknik är mycket bättre. Men sedan skriver du i en kommentar "Bilden oå papper är jättefin och på rätt betratkningsavstånd har den det där lilla extra som analoga kopior brukar ha. Nån sorts djup som är svårt att förklara"
För mig handlar det inte om att välja - digitalt eller analogt. Utan att välja den teknik som passar. Ibland är digitalt helt oslagbart och ibland finns det en glädje i att stå i mörkrummet och skapa unika kopior som "har nåt slags djup som är svårt att förklara".
Samma sak med musik, det handlar inte om att välja, antingen eller. Det är smartare att spela vinyl när det passar bäst och andra format när de passar bättre.
Jag förstår inte varför man ska välja, antingen eller??
Det intressanta är också den crossover som den digitala tekniken medger. Tore Jonssons Paris-bilder från sent 40-tal/50-tal som visades på Nordiska Museet var verkligt "analoga" i känslan och jag trodde först att det också handlade om välgjorda analoga kopior, men så var det inte. Utställningen byggde på Tores gamla inscannade negativ som sedan processats vidare digitalt och slutligen skrevs ut på bläckstråleskrivare. Resultatet blev enastående.
mvh/per-erik
Nutidens teknik är ju självklart enastående , men det blir lite sterilt på något sätt.
En känsla bara ...