Närvaron var allt
Jag minns vårt sista samtal.
Jag i Stockholm och han i Madrid där han var bosatt sedan flera år och där han hade gift sig och fått en son. Jag märkte under samtalet att han hade tappat flera svenska ord. Lite förstod jag hur allvarlig hans sjukdom var. Vi skämtade som förr och skrattade åt gemensamma minnen.
Två veckor senare var han död.
Ulf Davidson var min allra bästa vän under några stormiga år i början av 70-talet. Vi gick båda på Christer Strömholms Fotoskola uppe på Klippgatan på Söder i Stockholm där vi fann varandra direkt och tillsammans drog vi fram som en orkan genom tillvaron. Ulf gick alltid först i alla demonstrationer, skar upp däcken på SÄPO-bilarna, brände amerikanska flaggan på Sergels torg och alltid den som gick sist hem från festerna. På gott och ont.
Det var på många sätt vettlösa år. Ackompanjerade av Neil Young, Bob Dylans senaste och Stones Exile on main street. Vi kunde diskutera Robert Franks bilder hur länge som helst och vi såg om filmen Gökboet säkert fem gånger. Vi flyttade också tillsammans till Göteborg, startade en fotogrupp med stora vänsterpolitiska ambitioner som naturligtvis gick i stöpet efter ett år.
Men livet gick vidare och vi blev äldre. Jag hamnade så småningom på SVT i Sundsvall och Ulf blev Bosse Holmströms fotograf i Madrid. Dom hade ett stringer-avtal med SVT under flera år med mellanöstern som bevakningsområde.
Jag minns dom gånger vi träffades då han var på tillfälligt besök i Stockholm. Han brukade berätta om de sena kvällarna i baren på Hotel Commodore i Beirut och inbördeskrigets vardag i Libanon. Ulf var en fantastisk filmfotograf och fortfarande kan jag minnas hans TV-bilder från massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila.
- Men hur står du ut, är du aldrig rädd?
- För att stå ut men stanken av döda kroppar brukar jag ha en palestinasjal indränkt med parfym över munnen och näsan… rädslan kommer efteråt… sen jag gjort jobbet…
Svaret var så typiskt Ulf. Rädslan fick komma sen. Närvaron var allt.
Nu är det många år sedan Ulf Davidson avled i en tragisk sjukdom med alltför snabbt förlopp. Jag tänker på honom ibland. Han blev inte gammal, men någonstans i SVT:s arkiv finns ett av de bästa reportage som Bosse Holmström och Ulf Davidson gjorde under sin tid i Beirut. Det heter ”Gud gråter i Beirut” och såldes över halva världen.
I en kartong i källaren har jag hans efterlämnade negativ. Jag fick dem av hans familj.
En dag ska jag plöja igenom pärmarna.
Jag tror det finns en del av värde där. Från den tid han befolkade sina rum.
Finstämt porträtt och berättelse. Beundransvärd insats.
Ha det bra
Bob
-affe
Vi hörs.
som gjort en så stor insats för att visa oss
hur ond världen är.
Det är så svårt när en riktig vän försvinner ur ens liv.
Jag vet det.
Tänk nu är världen mer än ond.
Din vän hade behövts för då hade han trovärdigt kunnat skildra detta.
Ha fin kväll
Gun-Inger
/Krister
/G
Hälsningar//GöranR