Om kameran och att vara där...
Jag får ibland frågor av typen
-Du som gillar att fota. vad ska jag köpa för kamera?
- Det beror på, brukar jag svara. Om du t ex har en iFåån så räcker den inbyggda kameran förvånansvärt långt..
Så är det nämligen. Och samtidigt inte. I den digitala djungel som råder vad gäller kameror behöver man vara teknisk expert för att orientera sig. Det är omöjligt att ge råd. Det beror på vad och hur man ska fotografera.
En mobilkamera är oftast helt tillräcklig för vardagsbilder.
Så var det inte förr. Och med förr menar jag för tjugo år sedan och bakåt. Då gällde film, framkallning och kopiering i mörkrum.
Och då gällde det - i alla fall för mig, att hålla sig till en och samma kamera. En kamera man kände utan och innan. I mitt fall en Nikon F. Utan ljusmätare.
90% av de bilder jag tagit från slutet av 60-talet fram till 2006 är tagna med en och samma kamera, med en och samma optik - en 35 mm, eftersom den "ser" som jag ser. Jag har fortfarande kvar "Gamla Bettan", och vackert sliten pryder den sin plats på hyllan. Jag använder den fortfarande ibland, även om en ny digital kusin i Nikon-släktet numera oftast får fungera som ersättare. Över tid har jag lärt mig förstå och uppskatta digitalkamerans fördelar. Inte minst eftersom datorn går att använda som mörkrum istället för att behöva stå och blaska med tveksamma kemikalier.
Med kameror är det antagligen som med gamla el-gitarrer. Man vänjer sig vid alla egenheter och lär sig vända nackdelarna till sin fördel. Som med Eric Claptons stratocaster "Blackie", en svårt nedsliten gitarr med vilken han skapade musikhistoria.
-Den känns som att komma hem", brukade han säga i intervjuer.
Den där speciella "närvaron" har behövts i flera situationer under åren. Som i Riga i Lettland i början av 90-talet.
Vi hade fått tillträde till den särskilda ungdomsavdelningen på Centralfängelset. Jag hade gömt kameran under jackan när vi gick in i de rum där ungarna förvarades. Det stank av mögel och urin och endast en glödlampa i taket visade konturerna av de 10-15 ungar som bodde i varje cell. En helt överjävlig tillvaro för att uttrycka sig milt.
Av någon anledning blev den uniformerade vakten som följde med utkommenderad till korridoren och jag fick en halv minut ensam i cellen med ungarna. Jag slet fram kameran, ställd på en 1/8-dels sekund och full bländaröppning. Med armarna hårt tryckta mot bröstkorgen visste jag att det fungerade någorlunda om jag exponerade i slutet av varje utandning.
Jag hann ta 11 exponeringar innan jag hörde vaktens steg i korridoren och återigen gömde undan kameran.
Fyra exponeringar blev tillräckligt skarpa för att göra bilder av. Grejen var att jag visste precis vilka det var i själva tagningsögonblicket. Så närvarande "kände" jag kameran. Så mycket kände vi varandra.
F ö är bilderna från ungdomsfängelset i Riga några av de få bilder jag sålt genom åren. De hamnade i tidningen Vi över några uppslag och ledde till att myndigheterna i Lettland stängde ner den förskräckliga avdelningen och flyttade ut ungdomarna till andra, och förhoppningsvis, mer humanitära institutioner.
mvh/per-erik
Intressanta texter och mycket bra bilder.
/Krister
Om man känner igen en bild så är det en bra bild.
/MIkael Good
mvh/per-erik
Sten
/MIkael Good
mvh/per-erik
Roligt att du börjat blogga. Läst alla inlägg med stort utbyte. Som sagt, de här bilderna från ungdomsfängelset minns jag väl från Vi. Jag minns var jag var när jag såg dem och i vilken stol jag satt och hur det såg ut runtomkring. Inte många bilder jag kan säga det om och då har jag ju säkert sett miljontals vid det här laget. Dessutom bilder som gjorde skillnad. Inte så många jag kan säga det om heller.