Han hette Endre Ernő Friedmann, var av judisk börd och föddes i Ungern i oktober 1913.

Hon hette Gerda Pohorylle, var också av judisk börd, född i Stuttgart i Tyskland i augusti 1910.

De möttes i Paris 1934 när båda var på flykt undan de hårdnande judeförföljelserna under nazismen.

De var unga, blev förälskade och ville förändra världen. I Spanien rasade inbördeskriget och tillsammans hittade de på ett gemensamt namn – Robert Capa. Ett namn som lät amerikanskt. 

Gerda Pohorylle tog sig också namnet Gerda Taro och tillsammans reste de några vändor till Spanien för att dokumentera kampen mot fascismen. Bilderna i reportagen angavs som tagna av den amerikanske fotografen Robert Capa och publicerades framförallt i den dåtida franska vänsterpressen. 

 

På någon av de bilder jag såg av honom skymtade också hans Leica-kamera och jag blev som besatt. 
En svart Leica M3 var naturligtvis grejen. Och den måste vara svart, gärna sliten. På tidningen Västernorrlands Allehanda i Härnösand, ( jävligt långt från Paris om man säger så…) fanns Kjell, en äldre herre och tillika tidningens fotograf. Han hade en svart Leica M3. 
Jag knallade upp på tidningen och bad att få hålla i juvelen. Bara få ta i den en liten stund, vilket jag fick.
Det var den perfekta kameran med en underbar patina och balans. 
Det var en stor stund.