Den enda bilden

Jag var ung och dum. Men skulle bli världsreporter.....

Jag hade tröttnat på universitetet och bestämde mig efter att ha kommit över en bok av Don McCullin om Vietnamkrigets fasor. Bilderna satte fantasin i rörelse. Kan han så kan väl jag, tänkte jag. Det var dessutom slut med gymnasiekärleken och det var dags att tänka nytt. Jag minns att jag ringde författaren Jan Myrdal - en husgud på den tiden,  och blev bryskt avspisad; "Det sista som behövs i Vietnam är svenska ungdomar med diffusa fotodrömmar."

Det där samtalet kunde satt stopp för mina ambitioner, men jag gav mig inte. Krig som krig, tänkte jag  och Irland låg närmare än Vietnam. Så med en Nikkormat-kamera, ett 50-mm objektiv, 30 rullar Tri-X och 300 spänn i fickan tog jag Stena Line från Göteborg till Hull i England, enkel biljett. Liftade därefter vidare till Holyhead i Wales och så nattfärjan till Dublin varifrån jag åkte på tummen norrut mot Belfast och Londonderry på Nordirland.

Lite begrep jag då vad krig innebär. Och i Bogside i Derry på Nordirland - påskveckan 1971, rådde krig. De brittiska ockupationssoldaterna sköt gummikulor mot barn och riktade vattenkanoner mot pensionärer. Maskerade IRA-män svarade så gott de kunde med pistoler och brandbomber. Stämningen var hysterisk, jag var livrädd mest hela tiden och jag tror inte jag sov många timmar de tre dygnen i Bogside.  Tror inte jag åt någonting heller. Men jag plåtade frenetiskt.

På vägen hem, när jag liftade mot Belfast, blev jag upplockad av brittisk civilklädd polis. Samtliga filmrullar konfiskerades och förstördes under förhöret, men passet och kameran fick jag behålla.

Väl tillbaka i England gick jag in i en fotoaffär i Hull för att försöka sälja kameran -för att få pengar till ett mål mat och till färjebiljetten mot Göteborg.
- Do you want to keep the film?, frågade fotohandlaren samtidigt som han vevade tillbaka filmen i kameran, öppnade bakstycket och räckte över filmrullen. Jag accepterade ett skambud på 65 pund, stoppade rullen i fickan, köpte en enkelbiljett för vidare transport till min lilla etta på Oljekvarnsgatan i Majorna i Göteborg.

Långt senare framkallade jag filmen och där fanns bara en enda exponering.

Det är också den enda bild jag har kvar från äventyret på Nordirland. 

Men det är sannolikt den första bild jag tog där jag vågade närma mig en främmande människa, söka kontakt och be om att få ta ett fotografi. Det är en viktig bild och den betyder mycket för mig,

2014-01-23 19:49   Dubbelolle

Härlig historia! Att få fimerna konfiskerade, fyfan måste känts för jäkligt. Men den enda bilden du fick blev åtminstone väldigt stark! Hälsn, LO

2014-01-23 19:55   Annelie Worgard

Herregud vilken berättelse du kommer med, med tillika stark bild. Är helt tagen...behöver kontemplera.
Samtidigt som jag inser att jag tänker att jag är glad över att jag inte kände dig då , inte kände någon ung man som skulle ut och lufta vingarna i krig.
Minns såväl när svärsonen lite drömmande satt och bläddrade i FN tjänstgöringar utomlands. Jag blev skogstokig vid tanken på att hans själ skulle se och delta i krig.Outhärdliga jädrans krig som förstör för generationer.....
Tack för ditt inlägg.Det var starkt för mig :)

2014-01-23 22:27   lmbythesea

Stark historia. Tänkvärt. Detta är dokumentation som är engagerande att ta del av. Och bilden går att titta på länge.

2014-01-23 23:35   Khalad

Väldigt fin berättelse och en pangbild! Hälsningar/ Björn T