ALLA BILDER HAR EN BAKGRUND OCH ETT SYFTE
***
Med jämna mellanrum diskuteras vad som är bra bilder här i bloggarna. Om det tex finns allmängiltiga kriterier på vad som är bra bilder och i så fall vilka dom kriterierna är. Många hävdar att det går att skilja mellan riktig fotografi och riktiga bilder (och riktiga fotografer förstås) och allt annat, tex familjefoto, amatörfoto och massfoto. Med en dåres envishet har jag hävdat att det är subjektivt. Och gör förstås fortfarande.
*
Det finns en aspekt jag tycker varit självklar men bara i förbigående kommenterat och som jag saknar i de flesta analyser av begreppet bra bilder. Det är syftet med fotot, eller annorlunda uttryckt, sammanhanget fotot är taget i eller avsett att visas i. Att försöka bedöma eller betygsätta en bild utan att ta hänsyn till bildens sammanhang är som att tala om vilken bil som är bäst utan att veta om jag ska ha bilen till rallykörning, semester med familjen på fem personer eller för att transportera gods på upp till 50 ton internationellt. För mig är mina bilder på morfar eller barnbarnen mer värdefulla än alla prisbilder jag hittills sett. Det betyder dock inte att jag förväntar mig att ni ska tycka samma sak.
*
Det jag nu sagt betyder inte att jag anser att alla bilder är lika mycket värda att hängas på utställningar, eller visas i tidskrifter. Där kommer allmängiltigheten in. För att jag ska tycka om bilder på en utställning, i en fototidskrift eller här på FS måste dom ju tala till mig också. Antingen genom att jag tycker dom är vackra eller genom att jag känner att dom uttrycker något som är viktigt för mig men som jag har svårt att sätta tummen på, att dom kan ge mig ett uttryck för något jag också känt. Och vad var och en av oss tycker är vackert eller viktigt är ju i högsta grad subjektivt. Men för att platsa för en utställning eller i en tidskrift räcker det inte ens med att fotografen och jag tycker om bilderna - många måste göra det. Och där kommer bildernas genomslagskraft in. Marknadsvärdet helt enkelt. Eller åtminstone det förväntade marknadsvärdet. För det är fortfarande subjektivt. Jag har tex observerat att alla inte tycker lika mycket om alla utställningar på tex Fotografiska.....Eller ens tycker lika mycket om Fotografiska, det finns dom som tycker att Fotografiska premierar fel bilder och fel fotografer och inte dom som är riktigt bra och som är riktigt viktiga.....
*
Nu till dagens bilder, ganska många. Dom har ett tydligt sammanhang och syfte. Alla togs i eftermiddag på en långpromenad på seneftermiddagen när det började skymma. Och när jag gick därute på ängarna straxt söder om Söderbärke kände jag starkt ensamheten som alltid är närvarande ute på landsbygden i glesbefolkade områden, inte minst här i Bergslagen som i stort är avfolkningsbygder. Det är vackert men på ett kargt och just lite ödsligt sätt, särskilt nu i barvintertider utan alla grönskande gräs och lundar. Just idag stämde det också väl med min egen sinnesstämning (senaste dagarna har det blivit tydligt att syntappet (glaukom) på ena ögat ökar takten, senaste mätning var det 35%). Dagens bildserie försöker visa hur den här landsändan ser ut i "verkligheten", till vardags i barvintern, och avser inte att vara så "vackra" som möjligt. Nej, vänta nu, det där stämde inte riktigt, visst försöker jag visa det vackra som finns i ensamheten och ödsligheten också, men jag försöker inte avsiktligen försköna landskapet eller bilderna. Rent allmänt just nu är jag fö ganska trött på alla vackra perfekta bilder med lysande teknik. Dvs med massor av yta, men där jag ofta har svårt att hitta innehåll eller känsla. Rent subjektivt alltså.
Och som sagt, ovanligt många bilder, alldeles medvetet, lite massverkan. Se det som en miniutställning över temat Det ensliga landskapet.
*
Förstora!
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
Till sist vill jag lägga till att jag inte heller menar att vi alltid borde lägga in sammanhang och syfte för våra bilder och bloggar, tanken är väl att det för det mesta ska framgå av just bilderna. Jag vill bara betona att vad som är bra bilder både är subjektivt och beror på vad fotograf och betraktare vill ha ut av bilderna.
***
Intressanta tankar som jag håller med om. För mig är de bilder jag själv tar en dagbok eller ett minnesalbum, jag kanske inte "gillar" dem alla men de påminner mig om något och jag fullt medveten om att detta är min personliga upplevelse som jag kanske rent av är ensam om.
Bilder jag betraktar måste beröra mig på något sätt för att jag skall "gilla" dem men vad det är kan jag inte sätta fingret på. Jag behöver dock inte "gilla" en bild för att uppskatta den om det nu går att förstå vad jag menar.
Din bilsdsvit ovan tycker jag var både angenäm och lite vemodig att titta igenom och för mig hänger de ihop på ett fint sätt.
Bästa hälsningar
Mats
För egen del känner jag inte att jag har någon berättelse i bild(erna) men häromdagen bläddrade jag i en ganska lång berättelse som berörde. Kanske gror tanken.
Din bildberättelse hade så när fungerat utan beskrivning. En rubrik för att slå an en riktning eller känsla hade säkert hjälpt till, men nu fanns det i din text.
Avfolkning och ensamhet kan man läsa ur bilderna men än finns folk där kan vi se.
God fortsättning på nya året!
God fortsättning mvh Johan
När du säger att du vad det gäller kvalitet kan uppleva raka motsatsen till det jag upplever gissar jag att du tänker på vad jag skrev om vackra perfekta bilder med lysande teknik, som jag lite tröttnat på. Men inte heller jag ser någon motsättning i det, tvärtom, det är bara ett exempel på det subjektiva. Men egentligen är det inte det tekniskt välgjorda i sig jag tröttnat på, det är avsaknaden av budskap eller innehåll där jag ibland får för mig att den tekniska perfektionen i sig ersätter innehållet, och det gillar jag inte. Men kanske finns där budskap jag inte uppfattar så det skulle aldrig falla mig in att påstå att det är dåliga bilder. Önskar dig en fin fortsättning på det nya året Johan!/ Björn T
Motsättningen som jag själv upplever, för att utveckla det, handlar om bilden eller fotot i sig. Som bildskapare har jag alltid använt och jobbat med dels min egen känsla för bilden, men också idén om att en bild har en egen kvalitet, någonting som finns utanför mig. Det kanske låter metafysiskt men är det egentligen inte. Antagligen finns det rationella förklaringar till det. Ett exempel på hur detta kan fungera är att jag t ex kan ogilla en bild men samtidigt uppleva bildens kvaliteter. Det är en bra bild men den talar inte till mig. Ibland kanske jag kan säga att det i sig enbart handlar om att bilden är tekniskt bra, men ibland är det något annat. En bild kommer till liv. Ungefär som en ovän man helst undviker trots allt kan utöva en kraft på en själv. Jag tycker om Per Kirkeby, den abstrakta målaren. Han utvecklar mycket tankar kring detta i sina skrifter, om en bilds integritet och inre kvaliteter, som inte är direkt kopplade till konstnärens egna böjelser.
Ett annat exempel är Picasso som t ex min mor hatar. Bara hon hör hans namn blir hon uppretad och det är inte mycket som får henne att bli uppretad. Hon är i 80 års åldern nu men reagerar likadant. Jag har funderat mycket på det. Hon blir provocerad av hans barnsliga måleri. Många förstår inte hur det kan vara bra konst. För mig däremot är han ett geni. Varje linje han gör på duken är laddad med kraft och uttryck. Det är kvalitet för mig. Hon" förstår" inte heller bilderna. Men det hänger kanske ihop med det första. Att konstnären/fotografen sätter sig över betraktaren, förbryllar och upprör utan att förklara sig. Att säga "jag förstår men du förstår inte". Det finns en provokation där som nog är roten till min mors irritation. "Det är väl inte konst, det liknar ju inget. Vad betyder det. Det kunde ju jag gjort." osv Eftersom bilden inte är avbildande eller ordentligt avbildande, blir budskapet otydligt eller helt obefintligt.
Motsättningen kanske ligger i att jag inte bryr om en bild har ett budskap eller inte. En bild utan budskap kan ha andra kvaliteter. Du skriver att du retar dig på det. Men jag förhåller mig inte speciellt intellektuellt till bilder/foton i utgångsläget. Jag letar inte efter ett budskap men hittar jag ett så tar jag det till mig. Hittar jag inget, låter jag bilden tala ändå. Som sagt, det handlar inte enbart om estetik och teknik utan om en inre förtätning en bild kan ha, nånting ej påtagligt. Men du nämner också detta att du själv kan se på bilder och uppleva dem så här, att de har något som du inte kan direkt peka på. Jag är inte riktigt säker på att jag förstått dig i alla avseenden. Det är inte helt tydligt men det är ett så stort område att utreda och jag har inte gjort det många gånger i skrift. Bara att sitta här och spendera en god stund på morronen med att reda ut tankar och ideér som jag har kring detta, har varit mycket berikande. Jag lägger ingen kritik i hur du upplever bild. Jag ville bara relatera till din text. Samtidigt vill jag säga att jag uppskattar personer som dig som lägger ut texten, problematiserar, säger vad de tänker men också kan diskutera ståndpunkter. Jag uppfattade inte direkt ditt svar som en försvarstext men kanske kändes det som att du inte riktigt fångade vad jag menade och/eller jag inte beskrev eller utvecklade min ståndpunkt (och den där motsättningen) tillräckligt väl.
När jag nu skrivit detta, känns det likväl som jag missat mycket av mina egna tankar och inställningar i ämnet men också missat hur du beskriver din syn. Förhoppningsvis är det bara en känsla.
mvh
Johan
Också jag har självklart många reflektíoner och aspekter på foto och bild fortfarande outtalade men jag tror att det blir för långt för mig att göra det fullständigt här. Enda tillägget jag känner att jag vill göra är detta med budskap. Jag kan inte se att jag skrivit att jag retar mig på bilder utan budskap, det gör jag inte. Men bilder där jag inte uppfattar någon annan mening än att dom är tekniskt perfekta har jag tröttnat på. Med budskap menar jag inte att det måste finnas ett genomtänkt och medvetet syfte från fotografen att förmedla ett visst budskap. Jag använder ordet budskap helt enkelt som synonym för att säga att bilden måste ha något att säga mig, dvs att jag ska känna något för bilden. Det behöver definitivt inte vara vackert eller skönhet. Precis som du säger det kan lika gärna vara obehaglig eller tom avsky. Och viktigast är ju att om jag uppfattar ett budskap eller inte, så som jag här förtydligat vad jag menar, beror ju minst lika mycket på mig själv som på fotografen. I min värld åter igen ett uttryck för hur personligt detta med foto och bilder är.
Många hälsningar/ Björn T
Och varför nämner jag det? Jo, jag har beundrat dessa bildböcker mycket.
Bilder som du visar här ovan berättar något, ger mig en känsla. Och har betydelse.
Det är som när en ungdomsvän till mig målade och blev bättre och bättre. Lysande, med känsla. Sedan examinerades han från Akademien och därefter såg jag inte ett spår av själ i hans verk.
Gillar bildserien ovan. Glesbygd, dunkel, ensamhet känns i bilderna och klingar fint i mina sinnen.
Ha ett bra fortsatt 2017!
//Micke
Oaktat kontext gillar jag dina bilder. Så storstadsmänniska jag är, är jag otroligt kär i den svenska landsbygden.