Vykort från Norge

Norge.

Vårt grannland, som jag aldrig hade besökt.

Trodde mig veta, att det skulle vara vackert men blev ändå överväldigad.

Jag blev be(rg)tagen redan när jag satte fötterna på norsk mark första gången.

Vi hade sett berg på avstånd och kommit till Rondane.

Stannade för att rasta hunden och sträcka på de egna benen och för att fika.

Medan maken fixade maten, tog jag en promenad med hunden.

Vi gick upp för en höjd och runt om oss reste sig mäktiga svarta berg krönta med snökransar ur dimmolnen.

När molnen försvann stod vi i mitt på scenen omgivna av ett panoramalandskap, så hisnande att jag blev stående och inte kunde få nog.

Och det var bara början.

Mjukt skulpterade och gröna eller spetsiga och karga, ofta snötäckta reste sig bergen runt oss och bjöd på ständigt nya vyer efter hand som vi körde vidare.

Berg flankerade av djupa dalar och vatten.

Vatten, vatten och åter vatten.

Sjöar, älvar och så småningom fjordar kantade vår väg.

Vägarna var en upplevelse i sig.

Slingrande och vänligt gröna, där får med bjällrande klockor var det enda, som bröt tystnaden eller svindlande branta och kurviga med det forsande vattnet som ständigt ackompanjemang .

På vertikalen vattenfall, som  avlöste varandra.

(Vartenda ett skulle ha varit en sevärdhet i min del av Sverige.)

Men också mindre flöden av smältvatten, som mötte upp i de forsande vattenkaskaderna i dalsänkorna.

Lägg till svarta, blanka vatten (och gröna dito),

 som trollband mig på samma sätt som bergen.

Och så molnen.

Moln, som fick mig att känna det som om jag var ett med och hade kontakt med himlen.

Moln, som bäddade in landskapet i mjuk bomull och fick oss att undra hur det egentligen såg ut.

Men så lättade de på sitt täcke och lät oss på nytt falla för det, som uppenbarade sig.

Moln, som kompletterade bergen bildmässigt.

Ibland små lätta molntussar, som raskt ändrade karaktär till dramatiska svarta skyar.

(Att de också stundtals bjöd på skyfall och obefintlig sikt lämnar vi därhän.) 

Vår färd bjöd också på en resa årstidsmässigt genom vita vinterlandskap

via vårkänslor med smältande isar och snö i kombination med nyutslagna björkar

till grönskande sommarlandskap

och högsommarvärme vid atlantkusten.

Några korta satser om den lilla del av Norge vi såg men som fick mitt skånska hjärta att bulta.

Istället för att prata sönder upplevelsen, är här några löst hopfogade bilder, som varken gör anspråk på att göra landskapet rättvisa eller att dokumentera resan.

En sorts vykort, som jag inte brukar ägna mig åt att ta men som det var fullständigt omöjligt att  inte försöka sig på när tillfället gavs.

Bilder, som får mig att redan längta tillbaka.

TIllbaka

Vi är hemma igen.

Tillbaka efter några veckor i vårt sanslöst vackra grannland, Norge.

En resa, som bjöd på både höjdpunkter och djupa dalar.

Också bokstavligt talat.

Hisnande sköna vyer slutade i en oerhörd sorg,

när vår älskade, gamla hund hastigt insjuknade och hennes liv inte kunde räddas.

Jag har inte ens orkat ladda upp bilderna från resan.

Bara de, som fanns på minneskortet i kameran.

Midsommarvaka

Det passade osedvanligt bra för sonen med familj, att tillbringa midsommarafton hos oss det här året.

Bara ett hundratal meter hemifrån går svärdotterns hästar.

I pauserna mellan sill och jordgubbar kollades mobilen och via webkamera kunde vi följa hennes högdräktiga sto.

Hon förutsade, att nedkomsten var nära förestående och hon kan sina saker.

Bilden ovan, som fanns med i förra inlägget går händelserna i förväg, så låt oss gå tillbaka i tiden.

Efter kaffet promenerade vi bort till stallet.

Stoet var lugnt och efter några timmar gick vi hem igen.

Svärdottern åkte hem med sin familj och fortsatte vakandet hemifrån och jag väntade hemma.

Det dröjde inte lång stund innan mobilen larmade: Det är dags.

Jag hoppade i varmare kläder och gick dit.

Bra för att se en mörk skugga i halmen intill stoet.....

Jag kom för sent!

Men istället fick jag följa fölets vinglande första försök att resa sig på de rangliga benen.

och hennes sökande efter mat.

Det var tämligen skumt (=mörkt) trots en strålkastare i taket.

ISOt drogs upp till 25 000, bländaren var maximalt öppen men slutartiderna ändå evighetslånga och autofokus fungerade inte.

Bilderna blev därefter.

Några hyfsade men de flesta oskarpa.

Men många av dem med en känsla, som speglar det fantastiska som utspelades.

Här är en salig blandning av dem.

Framåt småtimmarna var eftervärkarna över och moderkakan släppt.

Stoet togs om hand och torkades, varpå alla inblandade fick vila ut.

Midsommardagen bjöd på någorlunda fint väder och därmed kunde mamma och barn släppas ut i hagen till resten av flocken.

De andra hästarna kom nyfiket framrusande men Mamma Sto tog sin telning och travade iväg.

Inom några minuter rådde åter Lugn i hagen.

Jag är mäkta imponerad.

Från nyfödd och fullständigt hjälplös till en individ, som inom mindre än ett dygn kan galoppera iväg med sin mamma och smälta in i  flocken.

Jag gillar hästar.....

Och jag gillar associationen till de vilda djuren.

Midsommarafton

Vi håller inte så hårt på traditioner och tillhör heller inte heller de festgladas skara, så vi brukar tillbringa midsommarhelgen hemma på egen hand.

Vi äter förvisso några sillarumpor med nypotatis, tar en snaps och avslutar med jordgubbar.

I år blev det lite annorlunda.

Vi fick sällskap av äldste sonen med familj, vilket förstås alltid är trevligt.

Då är dansen är nästan obligatorisk, om än inte av det traditionella slaget.

Jordgubbarna smakade inte mycket och det var ovanligt kyligt.

Framför allt avslutades kvällen på ett för mig helt nytt sätt....

Skärfläcka vs gravand

Jag har tidigare visat bilder av skärfläckorna och deras avvisande av andra fåglar i ungarnas närhet.

Här är en bildsvit, där ett skärfläckspar gemensamt tvingar bort en gravand.

Två skärfläckor vadade omkring i det grunda vattnet. 

En bit bort syntes en ensam gravand röra sig framåt.

Plötsligt närmar sig båda skärfläckorna anden, vars kroppsspråk antyder, att den anar vad den har att vänta.

Han försöker ta sig därifrån men hinner inte långt innan en av dem gör ett utfall.

Gravanden vänder sig om och svarar upp mot dem.

För ett ögonblick backar skärfläckorna

och kombattanterna tittar på varandra.

Men snabbt är de efter gravanden igen.

Han duckar

och försöker undkomma attackerna.

Men skärfläckorna följer efter

och tvingar honom, att vända.

Den stackars gravanden är hårt trängd mellan skärfläckorna och kommer varken fram eller tillbaka

och nu ser jag den ensamma ungen, som står en bit fram.

Anden försöker förgäves undfly uppvaktningen.

Tillsammans vallar sedan skärfläckorna gravanden förbi  ungen men det tycks inte gå fort nog.

När de passerat ungen släpper de slutligen bevakningen

och gravanden kan komma undan.

Vem som var mest skärrad vet jag inte men alla inblandade verkade nöjda med utgången.