Från poet till jägare
Jag tror inte, att det finns någon, som läste eller minns mitt allra första blogginlägg, där jag presenterade mig.
Där skrev jag något om att jag tidigt betraktade mig som Poet, om man skulle definiera mina bilder med hjälp av litterär terminologi.
Jag hade dessutom läst om den indelning, där fotografen kan anses huvudsakligen vara poet, berättare, hantverkare eller jägare.
Fortfarande såg jag mig som Poeten. Den som vill förmedla känslor.
Tekniken var inte så viktig, även om jag så klart gärna önskade, att mina bilder skulle hålla måttet också ur den aspekten.
Berättaren låg nog en bit bort från mitt medvetna bildskapande och Jägaren, ja honom eller henne, förpassade jag långt in i en mörk skrubb. Att jaga ovanliga motiv var definitivt inget, som föll mig på läppen.
Jag ansåg, att en bra bild på något ordinärt var väldigt mycket mer intressant än en dålig på något exklusivt. Således behövde ingen förvänta sig, att jag skulle presentera bilder från avlägsna resmål eller på ovanliga djur eller växter.
I detta insisterade jag både länge och väl.
Men på senare tid har jag insett, hur jag alltmer närmat mig Jägarens roll.
Jag jagar nya arter med en frenesi, som inte står kryssande fågelskådare långt efter.
Jagar egna tänkta 'fotokryss'.
Åh, en sån har jag aldrig sett! Den skulle vara rolig att se . Och fotografera.
Det behöver fortfarande inte alls vara exklusiviteter.
Många arter, om än vanliga och allmänt sedda, är fortfarande nya för mig.
Det är också fortfarande så, att jag ratat små sällsynta men för mig oansenliga rackare till förmån för vanliga men mer fotogeniqua arter.
Dessutom önskar jag, att fågeln i fråga ska kunna ses och fotograferas på ett för mig tilltalande sätt. Ljus, bakgrund och aktivitet (poser) är mer avgörande än arten.
I teorin alltså.
För påfallande många av mina nyare bilder är allt annat än spännande.
Rena artporträtt så tråkiga, att jag själv frustar och gäspar, när jag tittar genom dem.
Inte hjälper det stort, att dessa porträtt förhoppningsvis är av bättre kvalitet än motsvarande bilder, som jag tog för några år sedan.
För också där jagar jag.
Jagar bättre teknik. Jag vill, att bilderna ska bli bättre och bättre.
Ni minns det där med Hantverkaren, som jag nästan fnös åt...
Och Berättaren?
Visst är det roligt, att berätta en historia då och då....
Och i fåglars sällskap händer det alltid något.
Men till mitt försvar jagar jag också vinklar och bilder, som kanske avviker lite från vad man normalt ser.
Jag har alltid tyckt om, att försöka ta bilder, som inte redan är tagna.
Bilder, som inte ser likadana ut som alla andra på det aktuella motivet.
Bilder, som triggar min kreativitet.
Bilder, som speglar mig.
För själva bildskapandet är ju det allra roligaste.
Inte avbildandet.
Trots det känner jag ändå just nu ett stort behov av att rannsaka mig själv och ställa
frågan:
Vart tog Poeten vägen?
Kommer Jägaren att hitta tillbaka igen?
Kommer Poeten i mig, att kunna tillgodogöra sig Jägarens byte, för att slutligen få till de bilder jag vill göra?
.
-affe
Eva
Jag som i grunden är dokumentärfotograf har aldrig tagit fågelbilder
med större succé.
Det är därför jag tycket det så intressant få se er fågelfotografers bilder.
Det mesta som fotograferas är kanske avbilder inte vet jag men tror det
faktiskt.
Dessa bilder du visar här är för mig mycket poetiska på alla sätt.
Så är det.
God natt sov gott
Gun-Inger
Måste också påpeka, att jag inte alls har något mot regelrätta artporträtt. De har absolut en mening att fylla och också de kan göras bättre eller mindre bra. Eftersom jag inte är fågelnörd, så har jag inget större intresse av dem men trots det konsumerar jag också den typen av bilder. Både för att lära mig identifiera för mig obekanta arter men ibland också för att njuta av en vältagen bild.
I övrigt kan nog fågelbilder vara av helt olika slag, vilket också präglar mina egna bilder. I motsats till till exempel Gatufotografi, som i alla fall ibland kräver, att vissa 'regler' ska var uppfyllda för att ett foto ska få kallas 'gatufoto', så njuter jag av att kunna tillåta mig att leka och experimentera. Ibland så långt, att jag själv undrar om bilderna fortfarande är Fågelfoton eller något annat. Men det är en helt annan diskussion.
Ösnkar dig en skön dag
Eva
Den svarta bilden är helt trollbunden, som ett finstämt musikstycke.
Tänkvärd text ut från bilder är njutbart.
Ha en skön vecka
Bob och Ninni
Önskar er också en skön vecka.
Eva
Ett härligt ljus med spännande för o bakgrund på t.ex. en pilfink kan tilltala mig mer än en artbild på något ovanligt. Men jag vill ju gärna ha den där bilden på den "ovanlige". Får man sedan till det med omgivningen så kan man känna sig rätt nöjd.
ing-marie
Jag tänker mig också, att om man kan få till bra bilder i vardagen på vanliga arter, så har man också betydligt större chans att göra något bra av tillfället när något extra dyker upp. För jag måste erkänna, att jag är fast i att utöka inte bara galleriet utan också min kunskap och det går genom kameran. Men det är en sekundärvinst inte huvudmålet. Ett huvudmål, som jag tycker har skymts av jagandet och där jag ska försöka gasa med försiktighet för att att inte bli fartblind och köra vilse.
Tack för din kommentar.
Eva
Poetiska bilder eller en text där man ser bilden framför sig kan absolut samsas.
Jag ser ofta bilden framför mig , när jag kommer till en plats. Jag letar nog omedvetet eller medvetet efter den bilden. För mig har ljuset stor betydelse . Ibland lyckas jag få fram den där bilden, som lika gärna kan vara poesi.
Det blev flummigt, det här. Hoppas du någorlunda hänger med.
Marianne
Och jag tror, att det jag lär mig under resans gång kan bidra till att skapa de bilder jag vill.
MEN jag är rädd, att läxan, som jag försöker lära mig blir själva målet. Om du förstår mig... Att jakten och tekniken blir viktigare än ursprungstanken, att skapa de bilder, som mitt inre öga ser..
Eva
Hälsn!
Blir ändå såklart glad över dina ord, som sporrar att fortsätta sökandet.
Ha det bra!
Eva