Från poet till jägare

Jag tror inte, att det finns någon, som läste eller minns mitt allra första blogginlägg, där jag presenterade mig.

Där skrev jag något om att jag tidigt betraktade mig som Poet, om man skulle definiera mina bilder med hjälp av litterär terminologi.

Jag hade dessutom läst om den indelning, där fotografen kan anses huvudsakligen vara poet, berättare, hantverkare eller jägare.

Fortfarande såg jag mig som Poeten. Den som vill förmedla känslor.

Tekniken var inte så viktig, även om jag så klart gärna önskade, att mina bilder skulle hålla måttet också ur den aspekten.

Berättaren låg nog en bit bort från mitt medvetna bildskapande och Jägaren, ja honom eller henne, förpassade jag långt in i en mörk skrubb. Att jaga ovanliga motiv var definitivt inget, som föll mig på läppen.

Jag ansåg, att en bra bild på något ordinärt var väldigt mycket mer intressant än en dålig på något exklusivt. Således behövde ingen förvänta sig, att jag skulle presentera bilder från avlägsna resmål eller på ovanliga djur eller växter.

I detta insisterade jag både länge och väl.

Men på senare tid har jag insett, hur jag alltmer närmat mig Jägarens roll.

Jag jagar nya arter med en frenesi, som inte står kryssande fågelskådare långt efter.

Jagar egna tänkta 'fotokryss'.

Åh, en sån har jag aldrig sett! Den skulle vara rolig att se . Och fotografera.

Det behöver fortfarande inte alls vara exklusiviteter.

Många arter, om än vanliga och allmänt sedda, är fortfarande nya för mig.

Det är också fortfarande så, att jag ratat små sällsynta men för mig oansenliga rackare till förmån för vanliga men mer fotogeniqua arter.

Dessutom önskar jag, att fågeln i fråga ska kunna ses och fotograferas på ett för mig tilltalande sätt. Ljus, bakgrund och aktivitet (poser) är mer avgörande än arten.

I teorin alltså.

För påfallande många av mina nyare bilder är allt annat än spännande.

Rena artporträtt så tråkiga, att jag själv frustar och  gäspar, när jag tittar genom dem.

Inte hjälper det stort, att dessa porträtt förhoppningsvis är av bättre kvalitet än motsvarande bilder, som jag tog för några år sedan.

För också där jagar jag.

Jagar bättre teknik. Jag  vill, att bilderna ska bli bättre och bättre.

Ni minns det där med Hantverkaren, som jag nästan fnös åt...

Och Berättaren?

Visst är det roligt, att berätta en historia då och då.... 

Och i fåglars sällskap händer det alltid något.

Men till mitt försvar jagar jag också vinklar och bilder, som kanske avviker lite från vad man normalt ser.

Jag har alltid tyckt om, att försöka ta bilder, som inte redan är tagna.

Bilder, som inte ser likadana ut som alla andra på det aktuella motivet.

Bilder, som triggar min kreativitet.

Bilder, som speglar mig.

För själva bildskapandet är ju det allra roligaste.

Inte avbildandet.

Trots det känner jag ändå just nu ett stort behov av att rannsaka mig själv och ställa

frågan:

Vart tog Poeten vägen?

Kommer Jägaren att hitta tillbaka igen?

Kommer Poeten i mig, att kunna tillgodogöra sig Jägarens byte, för att slutligen få till de bilder jag vill göra?

.