3 möten 3 bildskapare 5 porträtt
Nyss skrev jag ett inlägg om porträtt och i en kommentar uttryckte jag min önskan om att utveckla detta för egen del.
Om jag söker på porträtt i mina, arkiv hittar jag förutom en del självporträtt nästan bara fågelporträtt.
Min närmaste omgivning är inte överdrivet intresserad av mitt fotograferande och vill framför allt inte bli avporträtterade. Detta påverkar givetvis mitt förhållande till människor jag möter och som jag skulle vilja fotogafera.
Några få porträtt finns dock.
Som detta av Terje Hellesö.
Taget en ödesdiger kväll i augusti 2011.
Vi befann oss på Christinehof, där Terje skulle hålla en workshop, som jag tänkt delta i.
I sista stund fick jag kalla fötter och hoppade av.
Trodde inte, att jag kunde tillräckligt mycket.
Istället deltog jag i en soppkväll med bildvisning av Terje och tänkte återkomma framåt hösten.
Jag tog mig samman och frågade om jag fick ta några bilder.
Tänkte mig en rubrik i stil med 'Sanningens ögonblick' utan att inse, att denna dag var den, som för alltid skulle ändra Terjes liv och andra människors syn på honom.
Jag hade länge beundrat hans bilder, som jag tyckte var 'osannolikt' bra.
Jag tillhörde dem, som hejade och troligen bidrog till att han gick de där stegen för långt.
I efterhand undrar jag, om han just där och då anade, att avslöjandet var nära förestående.
Det avgörande blogginlägg, som öppet ifrågasatte Terjes lodjursprojekt publicerades samma dag och inom kort skulle bomben brisera.
Ovetande om detta åkte jag hem och redan på hemvägen ångrade jag mitt beslut.
Det alternativ vi pratade om blev aldrig av.
Och jag ångrar mig ännu.
Ser fortfarande Terjes bilder som en inspirationskälla.
Förutom hans kvaliteter som nyskapande och skicklig fotograf, vittnar många om hans skicklighet som lärare och inspiratör.
(Bilden är tagen från ett blogginlägg på min nu insomnade trädgårdsblogg.)
......
Näste man är en bildkonstnär av mer klassiskt snitt.
Lars Jonsson, ornitolog och konstnär och ibland jämförd med Bruno Liljefors.
I både akvarell, olja och grafik skapar han framför allt fågelbilder, som får mig att rysa av välbehag.
Han förmår att göra ett porträtt av den aktuella arten men samtidigt förmedla en stark känsla av närvaro.
Av det skimrande ljuset och fåglarnas personlighet.
Hans skicklighet och känsla för och kunskap om fåglarna är odiskutabel.
(En kort smakprov av en film om honom av Anders Hanser.)
Som målare kan han (kanske) kosta på sig, att avstå från att avbilda det där fula eller 'spetsa' ljuset på ett sätt som fotografen har svårt för.
Nu tror jag mig veta, att Lars fotograferar också och det skulle vara väldigt roligt, att ta del av hans foton.
Jag mötte honom i fjor på den gamla prästgården i Vamlingbo på Gotland, där har ett eget galleri.
.....
Den siste personen, är en ung fotograf vid namn Sander Broström.
Jag hittade honom, sedan han vunnit en ungdomstävling och uppmärksammats internationellt.
Hans bilder var tekniskt bra men framför allt hade de en känsla, som tilltalade mig och jag blev nyfiken och följde hans väg.
Något senare blev han som 15-åring den yngste någonsin invald i både Photonatura och Naturfotograferna.
Möjligen tycker han, att det är tröttsamt, att ständigt bli påmind om sin ålder men det är svårt att bortse från den och det lär ju vara ett övergående problem.
Bilderna är tagna, när jag besökte ett litet galleri i Lund i höstas, där han ställde ut.
Han visade sig vara lika ödmjukt lågmäld som sina bilder.
Bilder, som ursprungligen ofta hade fåglar i fokus men som mer och mer har utvecklats till att avbilda det landskap vi lever i.
Ett landskap, som har tydliga avtryck av vår mänskliga närvaro.
Utan pekpinnar visar han upp sina eftertänksamma bilder och det är upp till var och en att tolka dem.
Utan att lägga någon press på hans fortfarande unga axlar hoppas jag, att vi får se mycket av honom framöver.
Hälsningar, Bjarne
Terjebilden la jag in på min trädgårdsblogg direkt när jag kom hem. I efterhand skrev jag en lång bildanalys till den, som fick förbli opublicerad men jag tror, att bilden speglar det som försiggick i det för mig fördolda. Jag tittar fortfarande en hel del på hans bilder, läser hans texter och funderar på det där med kurs.
ha det bra!
Eva
När jag började var Harald Wiberg och Gunnar Brusewitz stora förebilder när det gäller synen på naturfoto. Lite senare dök Lars Jonsson upp, ofta i fågeltidskrifter. Jag tog genast till mig hans fina fågelbilder. Jag hade dock inte upplevt den miljö där hans bilder var hämtade. Idag har jag besökt både öland och gotland.
Måste medge att jag nog också reagerade på Sander Broströms unga ålder. Mycket fina bilder och en egen bildstil har han skaffat sig. Vi kommer nog att få se mycket av honom i framtiden.
Sten
Vad gäller Terjes bildstil, så hade han nog hittat den långt innan han började fotografera digitalt.
För egen del dröjde det ganska länge innan jag började 'justera', softa eller vinjettera. Min syn på detta ändrades nog framför allt när jag började fotografera i RAW men den efterbehandling både jag och de flesta andra sysslar med, har i mina ögon inget att göra med den manipulering, som Terje ägnade sig åt.
Jag hoppas, både att han hittar tillbaka och kan fortsätta sin egen väg. Jag tittar fortfarande med behållning på hans bilder och läser hans texter, även om jag numera blivit lite mer kritisk.
Lars bilder är i högsta grad njutbara och inspirerande. Detsamma gäller Sanders bilder, som verkligen inte alls behöver ses i ljuset av hans ålder.
Eva
Sista bilden är fantastisk, rätt eller fel uppfattar jag kombinationen av vekhet och vilja väldigt tydligt.
Sist kan jag inte låta bli att kommentera några rader i din inledning: "Min närmaste omgivning är inte överdrivet intresserad av mitt fotograferande och vill framför allt inte bli avporträtterade". Det känner jag igen precis! :-)
Hälsningar/ Björn T
I det här fallet håller jag dessutom med dig. Insåg det inte när jag skrev färdigt inlägget men du har säkert helt rätt i, att den som läser inlägget troligen kastas vidare till nästa bild och person innan man är klar med den föregående. Inlägget har länge legat ofärdigt i min utkasthög. Tre porträtt men utan text och med olika färgmättnad mm. När jag nu fick för mig att göra det klart, hittade jag ytterligare några bilder men trodde inte, att fotona bar på egen hand, så jag kompletterade med texten. Jag har nog i allmänhet en tendens att sväva ut och ha för många bilder, även om jag faktiskt försöker begränsa mig och ofta både stryker ner text och tar bort bilder innan jag slutligen publicerar ett inlägg. Jag är tacksam för att du på nytt gjorde mig uppmärksam på, att större stringens oftast vore av godo, även om jag kanske får svårt att omsätta det i praktiken.
Om jag nu mot förmodan skulle ha tagit illa vid mig av det du skrev, så lindade du ändå in det i så fina omdömen, att det definitivt skulle ha vägt över. Ditt huvudbudskap till mig var, att du tyckte om porträtten och det gör mig, som du säkert förstår, väldigt glad.
Omgivningens ointresse och i vissa fall direkta ogillande betyder i mitt fall, att jag ofta känner mig hämmad också när jag riktar kameran mot någon/något annat, vilket betyder att jag ibland avstår och ibland tar en alltför snabb bild för att inte irritera.
Tack och må gott!
Eva
Har svårt skriva ner vad känner nu
återkommer en annan dag.
Tro inte något är negativt nej då.
Sov gott
Gun-Inger
Ha det bra!
Eva
Jag är tillbaka i fas med mig själv, gör de bilder som jag egentligen alltid gjort - men utan att göra något annat än det jag deklarerar. Då det ju är viktigt att bilderna jag gör i första hand har kontakt med mig själv.
Och jag fotograferar mer än någonsin, och tar helt och hållet enbart hänsyn till mitt eget sätt att vilja förmedla. Och de som idag ser mig som föreläsare och kursledare, och som även kan referera till hur det var innan; säger att jag mår bättre, är mer i harmoni, mer samlad - och ännu tydligare mot vem jag är. På något sätt verkar jag ha blivit bättre, av all skit som fick mig att må sämre.
Hoppas allt är bra med dig annars!
Att visa porträtt, som inte speglar respekt för den avbildade personen finns inte i min värld. Det gör det extra svårt att fotografera andra människor och visa resultatet, för även om min bild är tagen med både kärlek och respekt, kan den ändå missförstås av andra och uppfattas som kränkande. Jag tycker själv mycket om porträttet av dig, som jag publicerade när det var nytaget men sedan valt att inte visa. Nu tyckte jag, om än med viss tvekan, att det kändes OK att visa fotot i detta sammanhang.
Jag önskar dig allt gott och vem vet, kanske blir det en dag en möjlighet för den där kursen, som jag ännu önskar mig.
Eva