Dödsmisshandeln som skakade Sverige

Natten mellan den 7 och 8 augusti 2018 misshandlades den hemlöse rumänen Gheorge ”Gica” Hortolomei-Lupu till döds av två tonårspojkar i Smedbyparken i Huskvarna. Den fruktansvärda händelsen borde blivit en väckarklocka mot det besinningslösa våldet, tyvärr blev den inte det och våldet mot utsatta människor ökar i Sverige.

I samband med ettårsdagen av Gicas död förra året bestämde jag mig för att skriva ihop en artikel om honom. Jag ville visa att Gica inte var en "råtta" som han kallades av sina antagonister, utan en människa av kött och blod precis som du och jag. Gica var inte något helgon men ingen förtjänar att över tid utsättas för sådan utstuderad mobbing och trakasserier som han gjorde, och sättet som han dödades på var både rått och brutalt.

Genom åren träffade jag Gica vid ett flertal tillfällen och jag hade möjlighet att prata lite mer med honom med hjälp av tolk vid några av dessa tillfällen. Jag kan inte säga att jag kände Gica på djupet, det gjorde egentligen ingen, han valde att inte släppa in någon på livet. Gica ville själv ta hand om sina problem utan någon annans inblandning. Efter hans tragiska död skrev jag ihop en längre artikel om Gica delvis för att få ett avslut och för att berätta om vem Gica var och varför han hamnade där han hamnade.

I samtal med Gicas bekanta, släktingar, personer från frivilligorganisationer och kyrkor, samt vid genomläsning av förundersökningsmaterialet kunde jag sakta men säkert pussla ihop en grovkornig bild av hans liv. Jag hade ofta en rejäl klump av sorg i halsen när jag gjorde det, särskilt när jag läste om händelseförloppet på mordkvällen.  På årsdagen för Gicas död förra året publicerade jag artikeln med rubriken "Dödsmisshandeln av Gica skakade Huskvarna" på Facebook samt i min blogg på Blogger.

Gärningsmännen eller rättare sagt pojkarna och deras vänner avhumaniserade Gica och kallade honom för "råttan". Med min artikel vill jag rehumanisera Gica och visa att han var en medmänniska som på grund av olika omständigheter i livet hamnade snett, en människa som förtjänade ett betydligt bättre slut på sitt liv. Det som hände Gica borde aldrig ha fått ske. Det fanns vuxna personer som visste vad Gica utsattes för, men de valde att fegt titta bort och några av dem hejade på.

Tyvärr ökar våldet mot utsatta människor enligt polisen. Många människor som har flytt fattigdom, främlingsfientlighet, religiös extremism, krig, våld och hat har kommit till Sverige de senaste åren. De flesta av dem har behandlats väl men det finns tyvärr de som utsätts för hat, misshandel och till och med ond bråd död.

Med tanke på det hårdnande samhällsklimatet tror jag att det är viktigt att vi som tror på solidaritet och medmänsklighet inte gömmer vår blick för utsatta människor utan ger dem en chans att resa sig, för att i förlängningen kunna bidra till vår gemensamma välfärd. Ett första steg vore att erbjuda en tak över huvudet garanti åt alla hemlösa, ingen ska behöva sova på gatan.

Jag är bekännande kristen. Över 2000 bibelverser handlar om fattiga och förtryckta. Jesus står på de minsta och svagastes sida. Ett samhälle som inte tar hand om fattiga och förtryckta och som fokuserar på den starkes överlevnad vill jag inte att mina barn ska växa upp i och därför vill jag vara en motkraft mot detta synsätt.

Klicka här för att läsa artikeln om Gica

Text och foto: Mikael Good

Bilden på Gica är årets mest publicerade bild

En av de mest publicerade bilderna i Sverige det här året är bilden på Gica, en hemlös 48-årig rumän som misshandlades till döds av ett gäng tonåringar vid sin sovplats i Smedbyparken i Huskvarna natten mellan den 7 och 8 augusti.

Jag lärde jag känna Gica i och med mitt engagemang för utsatta EU-medborgare. Med hjälp av tolk kunde jag ha ett par djupare samtal med honom. Vid ett av de tillfällena frågade jag honom om det var ok att jag tog en bild på honom, han tackade vänligen men bestämt nej, han tyckte inte om att vara med på bild. Det var svårt att komma Gica in på livet. Han ville inte prata om sitt förflutna, och jag upplevde det som om han var på flykt från något. I samtal med hans syskon och närmaste vänner, efter hans död har jag fått den känslan bekräftad. Men han hade inte gjort något brottsligt, utan det var högst personligt skäl som gjorde att han lämnade sitt hemland för 10-15 år sedan, och gav sig ut på luffen genom Europa. En resa som fick ett mycket tragiskt slut i Huskvarna natten mellan den 7 och 8 augusti 2018.

Den enda bilden som jag har av Gica tog jag under ett informationsmöte för utsatta EU-medborgare på Hannas vardagsrum i Huskvarna den 14 april 2016. Tekniskt sett är det inte någon bra bild, men det är den enda bilden som jag har av Gica. I och med att jag har dokumenterat utsatta EU-medborgare i Huskvarna under ett par års tid, hörde media av sig till mig och frågade om jag hade någon bild av Gica. Efter att jag konsulterat Kyrkhjälpens ordförande bestämde vi att vi ville ge den mördade mannen ett ansikte, och lät dem publicera bilden på Gica. Jag profiterar inte på andra människors olycka, och bildarvodet som kommit in har gått till att täcka en del av kostnaderna för Gicas begravning i sin hemby i Rumänien.

När alla papper är klara kommer Gica att transporteras hem till Rumänien för att begravas i sin hemby. 150 000 kronor har samlats in för att täcka kostnaden för transport och begravning. Överskottet kommer att gå till Kyrkhjälpens arbete för utsatta EU-medborgare i Sverige, och i Rumänien. Klockan 13.00 i dag kommer åklagare, polis och socialförvaltning att hålla en presskonferens, där de kommer att meddela om vilket beslut som kommer att fattas mot den 14-åriga pojken och den 16-årig yngling som misstänks ha torterat och misshandlat Gica till döds.

Bilden på Gica är en av de mest publicerade i Sverige i år, men det är inte något som jag är stolt över. Jag hade hellre sett att den inte behövde publiceras, och att Gica fått leva, och kunnat återförenas med sina barn och sina syskon hemma i Rumänien.

Jag oroas över det mörker som breder ut sig över Sverige, och som sakta men säkert kväver oss. Det är dags att alla vi som tror på en bättre framtid reser oss upp, tänder ett ljus och skrämmer bort mörkret, och ger tillbaka människovärdet till alla dem som berövats det. Det är dags att vi öppnar våra hjärtan för de minsta och svagaste i samhället, oavsett deras härkomst. Det är dags att återta medmänskligheten och sätta den i centrum där den hör hemma!

Relaterade artiklar:
Misstänkt mord på en utsatt EU-medborgare i Huskvarna
Tonåringar i Huskvarna dödade en sjuk, svag och försvarslös man
Huskvarna tände ljus för mördad rumän

Text och foto: Mikael Good

Lettlands ekonomiska kris är inte över för alla

Den lettiska regeringen påstår att den ekonomiska krisen i landet är över, som för att befästa det påståendet ersattes den lettiska valutan Lat av Euro vid årsskiftet. Efter år av ekonomiskt stålbad har Lettland i dag den starkaste tillväxten i EU och landet beskrivs som den snabbast stigande stjärnan i öst. De glädjande nyheterna kablas ut i de nationella nyheterna till människor i både slott och koja. Men är egentligen den ekonomiska krisen över för alla letter?

Trots alla positiva rapporter så lever många människor i Lettland fortfarande i djup fattigdom och misär. Den modiga lettiska tonårstjejen Evita som jag träffade i Lettland i höstas har gett ansikte till familjerna som drabbades hårdast av den ekonomiska krisen i Lettland genom sin medverkan i dokumentären Latvijas faili i den lettiska TV-kanalen LNT. Dokumentären handlar om hur den ekonomiska krisen i landet påverkar barn. Man får följa Evita och hennes tre småsystrar och deras mamma Vivita och pappa Modris och ta del av deras drömmar och förhoppningar om framtiden. Dokumentären är på lettiska men ni får ändå ett utmärkt tillfälle att själva följa med hem till en utsatt familj i vårt östra grannland Lettland som bara ligger 15 mil från Gotland. Du kan se dokumentären om Evita och hennes familj längs ned i denna artikeln.



Familjen bor i ett hus på 17 kvadratmeter som Modris byggde med spillvirke runt ett lastbilsflak sedan deras gamla hus blev utdömt på grund av rasrisk för ett par år sedan. De har en utomhustoalett bakom huset och vattnet får de hämta i brunnen. Tidigare blev Evita mobbad av några pojkar på grund av familjens fattigdom och de öste glåpord och nedsättande kommentarer över henne. Dokumentärfilmen och den uppmärksamheten som den rönte i Lettland förde det goda med sig att de flesta av Evitas klasskamrater fick sympati med henne och började att ryta till mot hennes mobbare. Även resten av familjen har fått det lite bättre tack vare den mediala uppmärksamheten och det är många som har hjälpt dem med mat och kläder. Familjen får även familjestöd genom hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping som har arbetat i landet sedan 1991.



Här följer ett kort referat av dokumentärfilmen av Peteris Ininbergs som hjälpte till med tolkningen när vi besökte familjen i oktober 2013:

Jag var i Tukums hösten 2013 och besökte familjen i filmen tillsammans med medarbetare från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni och svenska Hjärta till Hjärta. Förutom att Misija Pakapieni driver hem för kvinnor i nöd ger man även direkt hjälp till familjer. Det framgår också i LNT:s film. Man blir väldigt berörd hur människor kan ha det så här illa ställt men ändå att vuxna såväl som barn kan behålla sin värdighet.



Efter en inledning om situationen i Lettland konstaterar filmen att det finns ett mycket stort antal barnfamiljer i landet som lever i enorm fattigdom och har det mycket svårt. Vi får följa Evitas familj, hemma och i skolan. De bor i en gammal, dragig och trång husvagn som “isolerasts” med brädor. De har mycket tankar och kommentarer om sitt liv men kan inte göra så mycket åt för att förändra sin situation. Mamma Vivita jobbar på nätterna som nattvakt och pappa Modris tar så många småjobb som han orkar. Han är sjukpensionär sedan några år tillbaka på grund av sitt hjärtfel. Modris har ett stort hjärta för sina döttrar och det är så fint att följa hans morgonrutiner med döttrarna när de ska iväg till skolan. Man får följa Evita i skolan där hon härdar ut men ofta är mobbad och kallad för öknamn som i bästa fall kan översättas med “du ditt fattighjon” och hon har desperata tankar om att fick de bara ytterligare ett rum till i vagnen där de bor så kanske skulle hon slippa mobbingen. Det finns andra i hennes klass som också är fattiga men de står tysta och ser på när hon mobbas.



Modris tänker mycket på hur man skulle få det bättre i en större husvagn men han orkar inte göra något åt situationen på grund av sitt hjärtfel. På sin fritid jobbar Evita en hel del extra på en gård i närheten och tar hand om djuren. Vivita säger i en kommentar att hon känner sig skyldig över att ha så många barn men inte kunna ge dem allt som de behöver. Personal från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni intervjuas också i filmen och de berättar om de hundratals familjer som deras organisation är med och stödjer tillsamman med bland annat Hjärta till Hjärta. Modris säger att de som lever bra kan inte föreställa sig hur det är att leva så här enkelt. Mot slutet av filmen tittar familjen tillsammans på TV i sitt lilla hus de lyssnar på den lettiska presidentens tal på Lettlands självständighetsdag den 18:e november då han förklarar “hur kloka vi i Lettland ska vara och hur detta land är heligt”.

Dievs sveti Latviju sjunger man... Gud välsigne Lettland.



Klicka på den följande länken så kommer du till dokumentärfilmen Latvijas Faili som handlar om Evita och hennes familj: http://www.tvplay.lv/parraides/latvijas-faili/339261