En kämpande trebarnsmamma från Lettland

Det är mitten av februari, snön och kylan har det lettiska landskapet i ett stadigt grepp. Trots att solens värmande strålar kämpar med full kraft har termometern envist krupit ned under tjugo minusgrader, människorna kurar ihop sig kring sina värmande kaminer i stugor och lägenheter. Vi är på väg till ett möte med en ensamstående trebarnsmamma i ett litet samhälle i södra Lettland.



Efter en skumpig färd på små gropiga vägar i gränslandet mellan Lettland och Litauen kommer vi fram till ett litet samhälle som ligger någon mil söder om staden Jelgava. Jag ska besöka en ensamstående mamma tillammans med ängeln från Riga Liana Velka och Gertruda som är en socialarbetare från Jelgava. Vi bjuds in i lägenheten av Aina som den ensamstående mamman heter. Hennes barn Margarita elva år, Diana 10 år och Aigars sju år är i skolan, men spåren av dem syns i hela lägenheten. Det ligger leksaker lite här och där och väggarna är täckta av barnens teckningar. Aina och barnen bor i en liten sliten vedeldad lägenhet om två rum och kök, lägenheten har säkert inte renoverats på över fyrtio år och från fasaden på huset har stora sjok med puts fallit av. De har rinnande vatten som de måste koka på sin lilla elspis innan de kan dricka det.
– Lägenheten är alldeles för liten för oss och den är dragig, men det är bättre än inget. Det finns de som har det betydligt värre än oss, vi har i alla fall rinnande vatten och toalett inomhus, säger Aina.
På landsbygden i Lettland är det vanligt med utedass och många får även hämta vatten från en gemensam brunn ute på gården. Det kan kanske gå an med utedass på våren och sommaren men att behöva gå till ett utedass när behoven tränger på och det är tjugo minusgrader ute låter allt annat än lockande.



Ensamstående mamma med tre barn
Aina är arbetslös, hon och hennes barn lever på social- och barnbidrag men de har svårt att få pengarna att räcka till. Pappan lämnade familjen för ett par år sedan, när han blev arbetslös slutade han att betala underhåll för barnen vilket har gjort att familjens ekonomi har blivit allt mer ansträngd.
– Vi brukar ge oss ut i skogen på sommaren och plocka bär och svamp som vi säljer på marknaden för att få ihop lite extra pengar framförallt till vintern, då kostnaderna för el och uppvärmning stiger, säger Aina. 
Hon hjälper även grannar och vänner med enklare sysslor. Trots Ainas stora vilja att arbeta finns det inga arbeten att få tag på i närområdet och familjens ekonomi blir allt mer ansträngd för var månad som går.
– Vi har precis så att vi klarar oss, har man mat, kläder och husrum så ska man vara nöjd med det, säger Aina och sträcker lite på sig.
Men på Ainas ögon och på hennes kroppsspråk ser jag att det hon säger inte riktigt stämmer, jag tror att hon har det riktigt tufft, det syns på hennes ögon att hon lider över sin situation, över att inte kunna ge sina barn den mat som de behöver.
Barnen har fått många fina leksaker och kläder genom olika hjälpsändningar, men det som de främst behöver är mat. För en stund kan de säkert förlora sig in i leken och glömma sin hunger, men så snart som leken är över kommer den envetna hungern och knackar på dörren igen.
Aina och hennes barn lever enkelt och är tvungna att snåla in på allt för att klara sig, när hyran, gasen, elen och veden är betald har de inte många kronor över till mat. De äter oftast en ensidig kost med potatis, rotfrukter och lök som bas.
– Barnen betyder allt för mig och jag ser först och främst till att de är mätta och nöjda innan jag själv äter det lilla som finns kvar, säger Aina.



Svårt för ensamstående mammor att få arbete
Jag tittar mig omkring i lägenheten, jag hittar ett studiofoto på familjen som togs för ett par år sedan innan Lettland sjönk in i en djup ekonomisk depression, innan Aina blev av med sitt arbete och hennes man fegt flydde från sitt ansvar. Aina såg betydligt mer lycklig och välmående ut när fotot togs. Hon har magrat betänkligt sedan dess och hennes blick är betydligt tröttare. Arbetslösheten i området är mycket hög och det är särskilt svårt för ensamstående mammor att hitta ett arbete. Allt som oftast får de ljuga om sin familjesituation för att få tag på ett arbete. Ingen vill anställa en ensamstående kvinna som riskerar att vara hemma och vabba.
– Jag kan tänka mig att arbeta med i princip vad som helst bara det är ett arbete som gör att vi kan klara oss, säger Aina.
Lägenheten är full av leksaker, ballonger och teckningar och när Gertruda frågar Aina var hon sover, pekar hon på en gammal soffa och säger:
– Jag sover på den där soffan men jag får alltid plocka bort barnens saker först innan jag kan bädda till den, jag sätter alltid mina barn först och när de har det bra så har jag det också bra!

Dianas stora dröm är att bli frisör
Flickorna är mycket flitiga i skolan och en vägg är full av olika diplom och utmärkelser som de fått. Aina är mycket stolt över sina döttrar som har högsta betyg i många ämnen och tillhör de bästa i sina respektive klasser.
Aigars har precis börjat i första klass och han kan redan läsa och skriva. Just nu är han inne i en cowboyperiod. Cowboyhatten ligger lite nonchalant i en fåtölj och leksaksgeväret har han hängt på ett älghorn ovanför sin säng så att han lätt får tag på det när han går upp på morgonen.
– Margarita spelar dragspel i musikskolan och trots att hon bara spelat dragspel i ett år börjar hon redan att bli riktigt duktig, säger Aina med mycket stolthet i rösten.
Flickorna är duktiga på att teckna och måla och väggarna är fulla av deras teckningar. Dianas stora dröm är att bli frisör och hon övar ofta på ett dockhuvud som hon kan kamma och fläta håret på. Flickorna är mycket kreativa och bygger och fixar mycket själva. Flickorna är också bra på att virka och sticka. Aina håller upp en docka och säger:
– Margarita och Diana fick en docka utan kläder och satte genast igång med att ta mått och sticka en klänning till den.



Jesus är deras idol
Aina och hennes barn är personligt kristna och de är aktiva i pingstförsamlingen i Jelgava. De åker dit varje söndag med församlingens kyrkskjuts. Barnen ser verkligen fram emot att få komma till kyrkan och de deltar aktivt i söndagsskolan. Margarita och Dianas främsta idol är Jesus. På Dianas vägg finns en bild på en bedjande Jesus och under den bilden har hon tejpat upp en lapp med ett bibelcitat från Lukas 18:27: "Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud". Församlingen i Jelgava är som en öppen famn där alla hjälper varandra som om de vore en enda stor familj. Det har gjort att medlemsantalet har ökat de senaste åren då allt fler i Jelgava med omnejd söker sig till tryggheten och gemenskapen i församlingen, bort från allt vad ekonomisk kris och bekymmer heter. I kyrkan kan de känna trygghet och få gemenskap, de får kraft att orka med vardagen och de får hopp för framtiden.



En av dessa mina minsta
Det finns många familjer i Lettland som är i samma situation som familjen i berättelsen, många har även dragit på sig stora skulder då de har valt att köpa mat till barnen framför att betala hyran eller el- och gasräkningar. Att åka ut på den lettiska landsbygden är som att resa tillbaka i tiden, tillbaka till 20- och 30-talets fattigsverige. Det är en tid som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva, en tid som jag bara har hört min gamla mormor berätta om.
När vi lämnat familjen och åter satt oss i bilen kommer jag att tänka på Jesu ord i Matteus 25:40: "- Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.". 
Det är så pingstförsamlingen i Jelgava arbetar och trots att medlemmarna själva lider brist på det mesta är de villiga att hjälpa andra människor med det de har, kan och är bra på. Pingstförsamlingen förmedlar mat, kläder och leksaker till utsatta familjer, de hjälper de gamla och svaga i församlingen med städning och reparationer. De gör även hembesök hos gamla och svaga som inte själva orkar ta sig till kyrkan och ber och umgås med dem.



Text och Foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Jag besökte familjen i februari 2010 men trots att det har gått några år så ser deras livssituation ungefär likadan ut idag. Gertruda och Aina heter egentligen något annat. Lettland är ett litet land och av respekt till dem väljer jag att inte skriva ut deras riktiga namn.

Den økonomiske krisens store tapere

Du har sikkert hørt om den økonomiske krisen i Latvia. Det meste som skrives om Latvia i media er tall og uttalelser som kommer fra politikere og økonomer, eller artikler om krisen som skrives av utenlandske journalister over en kaffe latte på en trendy kafé i Riga. La meg i stedet ta deg med på en tur til den pittoreske middelalderbyen Cesis, 85 km nordøst for Riga, der jeg møtte noen av de virkelige taperne under og etter den økonomiske krisen.



Hakk i hæl på sosialarbeider Ivita fra Cesis kommune og bistandsarbeider Liana Velka fra Riga gikk jeg opp en gammel, knirkende spiraltrapp i en nedslitt boligblokk til en like nedslitt leilighet. I døren til leiligheten ble vi møtt av en smilende ung mor, Dace Gimenes, som tok imot oss. Daniela 4 år, så nysgjerrig opp bak sin mor. Vi gikk gjennom det lille kjøkkenet og inn i stuen, hvor jeg hilste på faren Aldis, Sandra 2 år og lille Krister 11 måneder. Den eldste datteren, Adrija, er 6 år og går på førskolen. Familien Gimenes hadde sett frem til vårt besøk med store forventninger. Det var første gang de hadde fått besøk av noen fra et annet land, og barna hadde på seg sine fineste klær. For latviere er det viktig å holde fasaden utad og ikke se fattig ut.
- Du arbeider vel ikke for en latvisk avis, sier Dace og ser litt spent på meg. Da jeg forklarte at jeg er en skandinavisk frilansjournalist, slappet hun av.
Familien var bekymret for hva naboene ville tro hvis artikkelen ble publisert i en latvisk avis, for i Latvia er det skamfullt å være fattig.

Uegnet leilighet for ung familie
De seks personene i denne familien klynger seg sammen i en liten, slitt ett-roms leilighet på 40 kvm med stort behov for renovering. Rommet varmes opp av en gammel vedovn som sprer varmen til hele rommet. Det er mugg på de gulnede veggene som opprinnelig er dekket med tapet, et skittent, blått teppe ligger på parketten foran en lav og skitten sovesofa som har sett sine beste dager for lenge siden. En ekkel stank av urin ligger over leiligheten. Den kommer fra toalettet i samme etasje, et toalett som de deler med en annen familie.
- Huff det er så skittent og fælt her; du må vel ikke ta bilde av kjøkkenet eller badet? sa mamma Dace og så bedende på meg da jeg løftet kameraet for å ta et bilde. Det lille kjøkkenet hadde vannskader og var fullt av mugg og helt uegnet for en småbarnsfamilie …
- Jeg forsøkte å gjøre leiligheten ren og ryddig før dere kom, men jeg klarer ikke å få den ren selv om jeg prøver hardt, sa mamma Dace.
Selv om jeg ikke har en spesielt ømfintlig nese, avstod jeg fra å besøke det stinkende toalettet.



Uegnet leilighet for småbarnsforeldre
Som småbarnsforelder ville jeg aldri ha bodd slik familien Gimenes bor. Spesielt ikke med en liten gutt som Krister, som nysgjerrig smaker på alt han finner på gulvet. Mamma Dace og pappa Aldis gjør alt for å holde motet opp, slik at barna ikke skal bli engstelige. Aldis er svært bekymret for situasjonen., Han har uførepensjon på grunn av en hørselsskade, men vil likevel arbeide slik at han kan klare seg selv, forsørge familien og ikke være avhengig av støtte og andre menneskers velvilje.
- Ingen ønsker å ansette småbarnsforeldre. De vi kjenner som har jobb, får lavere og lavere lønn og etter noen måneder får de ikke lønn i det hele tatt, sier Dace med tårer i øynene.
Jeg løfter kamerat og tar et bilde av barnet. Daniela ville se bildet på kameradisplayet med én gang. Hun kommenterte bildet på latvisk samtidig som hun lo sånn at hun nesten ble kvalt. Hun minner meg om min egen datter Marcia, som er i samme alder. De har det samme glimtet i øyet og samme nysgjerrighet på verden omkring seg.



Merkelig gjeldsordning
Med strøm og varme koster leiligheten ca kr 1 500 pr måned. Det er for dyrt for familien Gimenes, som flyttet til den lille kommune Cesis for et år siden i håp om å finne arbeid. Aldis’ uførepensjon er på kr 1 125 i måneden. Mamma Dace får for tiden kr 1 500 måneden i fødselspenger for sønnen Krister. Når Krister fyller et år opphører fødselspengene og går over til barnebidrag på ca kr 120 måneden per barn.
- Jeg vet ikke hvordan vi skal klare oss når fødselspermisjonen opphører; vi kommer ikke til å ha penger til mat til barna våre. Min eldste datter Adrija har taleforstyrrelser og hun trenger en logoped, men det har vi heller ikke penger til.

Familien har stort behov for sosialhjelp, men for å få det må de først bli registrert i Cesis. Det ville ikke ha vært noe problem hvis ikke eieren av leiligheten hadde satt foten ned og nektet. Eieren krever at familien først skal betale et depositum på kr 2 250 før han vil registrere dem på leilighetens adresse, og det er penger som familien ikke har mulighet for å skaffe. Den forrige leietakeren forlot bare leiligheten og ingen vet hvor han befinner seg. Selv om det høres rart ut i våre ører, er det i Latvia lov å kreve den gamle leietakerens gjeld fra nye leietakere.
Jeg spurte hvorfor ikke denne familien også forlot leiligheten og la gjelden bak seg.
- Hvor skal vi gjøre av barna våre nå i vinter da? svarte Dace.



Den økonomiske krisens store tapere
- Vi prøver å finne et billigere sted å bo utenfor byen eller på landet der barna kan løpe fritt omkring. Her blir jeg redd hver gang vi går ut på grunn av trafikken. Vi ønsker også å dyrke poteter og grønnsaker for å holde kostnadene nede, sier Dace Gimenes. Med matpriser som er like høye som i Norge, er det vanskelig for familien å få matpengene til å strekke til.  Som oftest har de bare råd til å kjøpe basisvarer som poteter, brød og løk.

Jeg sa adjø og forlot familien Gimenes. Det føltes som jeg hadde sittet i en tidkapsel og blitt ført tilbake til det fattige Sverige på 1920-tallet, som min gamle bestemor har fortalt meg om mange ganger.



Oppriktig medfølelse for dem med stor behov for hjelp
Sosialarbeideren Ivita er fortvilet over familien Gimenes situasjon og hun gjør alt som står i hennes makt for å hjelpe dem. Da sosialtjenestens reglene hindret henne i å gi dem mer hjelp, tok hun kontakt med Liana Velka fra Riga, og gjennom henne har familien mottatt krisehjelp i form av mat, klær, hygieneprodukter og til og med leker til barna. Det som først og fremst slo meg under mitt besøk i Cesis var engasjementet de ansatte i sosialtjenesten la for dagen for sine klienter, til tross for at arbeidsmengden deres har fordoblet seg siden i fjor samtidig som lønnen deres er redusert med ca 40%. Sosialtjenesten får mindre og mindre penger til sin virksomhet. Sosialarbeiderne i Cesis drives av en oppriktig medfølelse med de som trenger hjelp. De liker ikke å gi dem penger i hånden. I stedet betaler de en del av husleieutgiftene, kjøper basisvarer og vitaminpiller til barna, samt betaler skolepenger og barnehageavgifter.

Familien Gimenes er en familie som ønsker å gjøre rett for seg. I mange fattige familier i dette området har fedrene, og i noen tilfeller også mødrene, lett for å ta til flasken for å drukne sine sorger, med det resultatet at de da iallfall blir ute av stand til å ta seg av barna sine. Det er grunnen til at sosialtjenesten ikke ønsker å gi sine kunder kontante penger i hånden. Risikoen er stor for at pengene blir drukket opp.



Tekst & foto: Mikael Good 

Klicka på länken om du vill läsa reportaget på svenska: http://chasid68.blogspot.se

Jag skyr helst rampljuset

Även om det alltid är kul med uppskattning och uppmärksamhet för mitt engagemang för de minsta och svagaste grupperna i Lettland så är det inte det som driver mig. Min drivkraft är att få vara med om att förändra livssituationen för mina lettiska grannar. Om en stund i rampljuset för mig kan leda till att de utsatta letterna får det bättre så är det värt det, även om jag helst skyr rampljuset :)


Barnavdelningen på ett lettiskt sjukhus veckan före julafton © Mikael Good

Text och foto: Mikael Good. All rights reserved.

Skulle du vilja byta hus med dem?

Lettland är det landet inom EU som har drabbats allra hårdats av den ekonomiska krisen. Människor som hade det svårt redan innan krisen har fått det ännu sämre och många lettiska familjer lever idag under existensminimum.

Den tidigare så hoppfulla ekonomiska tillväxten i Lettland som pumpades upp av bl a de svenska storbankernas aggressiva utlåning har helt avstannat och landet har gått in i en djup ekonomisk depression. Uppemot trettio procent av befolkningen mellan 18 och 40 år har sökt sig utomlands på jakt efter ett arbete så att den kan försörja sina familjer, många av dem har i bästa fall lämnat sina barn hos far- eller morföräldrar och träffar dem bara högst ett par gånger per år. I en del fall har föräldrarna bara försvunnit och ingen vet var de är...


I det här huset på den lettiska landsbygden bor en pensionär © Mikael Good, 2008


I det här huset i Riga bor en trebarns familj och två pensionärspar © Mikael Good, 2006

Arbetslösheten i Lettland stiger i och med att den ena arbetsplatsen efter den andra går i konkurs. Alkoholismen och hopplösheten breder ut sig. Kommuner slås ihop och hälsovårdsmottagningar, mataffärer och post avvecklas och lönerna sjunker. Detta samtidigt som priserna på mat och varor stiger. Myndigheterna saknar resurser till ordentliga pensioner, barnbidrag och arbetslöshetsersättningar. De största förlorarna är, som alltid, de som redan är svaga och utsatta; barn, pensionärer, ensamstående mammor och pappor, sjuka, handikappade och arbetslösa.


I det här huset i Riga bor en fembarnsfamilj och två pensionärspar © Mikael Good, 2006


I det här huset i Riga bor tre stycken pensionärer © Mikael Good, 2008

Det stora problemet är att det är väldigt få personer i Sverige och de övriga EU-länderna som egentligen har förstått den fulla vidden av den ekonomiska krisen i Lettland. Jag har i ett stort antal artiklar och reportage, genom utställningar och i mina bägge bloggar försökt göra förståelsen för den totala vidden av letternas ekonomiska katastrof större och det har glädjande nog resulterat i ett stort antal penningåvor till de mest utsatta i Lettland. Men jag är medveten om att mitt arbete bara är en liten droppe i havet av alla behov.

Ni har sett mina bilder från Lettland och läst mina artiklar och många har engagerat sig i letternas situation. Människor bor i rivningshus, det är bedrövligt att barn ska behöva växa upp under så bedrövliga förhållanden...

Tänk om vi kunde förmå de svenska storbankerna som har fått ta över många överbelånade och nyrenoverade lägenheter och hus i Lettland att upplåta dem till lettiska familjer i kris som nu bor i fallfärdiga ruckel eller på gatan. Om så skedde så skulle det ge de svenska bankerna mycket välbehövlig goodwill i Lettland.


I det här huset i Riga bor uteliggare på den utbrunna undervåningen och på övervåningen bor en ensamstående mamma med sina två barn © Mikael Good, 2006


I den här lägenheten på den lettiska landsbygden bor en mamma, pappa, son och en mormor © Mikael Good, 2006

Dagens låt: In The Gettio - Papa San

Text och foto: Mikael Good

Om du klickar dig in till min blog på blogger får du se inlägget som jag vill att det ska se ut. Prenumerera gärna på min blogg eller anslut dig till min webbplats så att du inte missar något inlägg, du hittar bloggen här: chasid68.blogspot.com 

Regina är arbetslös och utförsäkrad

Bara en timmas flygresa från Sverige, ligger Lettlands huvudstad Riga med nybyggda trendiga caféer och stora välfyllda, moderna shoppingcentra - där allt går att köpa för den som har pengar. Ute i ett litet flerfamiljshus på landsbygden, elva mil norr om Riga, gråter mormor Regina över en situation som hon inte kan hantera. Möt familjen Išlenktas en av många stora förlorare i den ekonomiska krisen.

Efter att ha skakat runt på mörka, snöiga och gropiga småvägar en bra stund kommer vi äntligen fram till familjen Išlenktas i Vārsts kommun. Doften av vedspis slår emot mig och trots den isande kylan utanför känns det riktigt varmt och skönt. Här bor mormor Regina, 52 år tillsammans med barnbarnen Emilija 14, Rickards 9 och Beatrise 8 år. Den lilla lägenheten saknar mycket som åtminstone jag förväntar mig; vatten hämtar de i brunnen på gården, utedasset delar de med två andra familjer och värmen kommer från vedspisen.

  

Svältkur för den fattige
Till för ett år sedan hade Regina ett nattjobb som säkerhetsvakt/vaktmästare på en byggfirma, idag är hon, liksom många andra, arbetslös och utförsäkrad. Så länge hon jobbade hade familjen det ganska bra. Nu försöker de klara sig på social- och barnbidrag, totalt 2 700 kronor per månad. Hyran för lägenheten är 850 kronor och barnens skolpeng 600 kronor. Resten, drygt 1 000 kronor, går till värme, el, mat, kläder och hygien¬artiklar, priserna på det är ungefär som i Sverige.

Vintern är värst
För att ändå få det att gå ihop jobbar hela familjen hårt; av kommunen har de fått en liten markplätt där de kan odla potatis och grönsaker, de plockade bär och svamp i skogen som de, tillsammans med midsommar- och julkransar som Regina tillverkar, säljer på marknaden i byn. Tidigare var det en hobby men nu är det ett viktigt ekonomiskt tillskott. Allt de tjänar sparas till vintern då utgifterna på framförallt värme och el stiger.

  

En fin fasad 
Samtalet avbryts när familjens lilla haltande pudel försöker ta min penna. Trots den svåra situationen bryter alla ut i skratt, ett hjärtligt skratt som får familjen att för en kort stund glömma sina svårigheter. Innan vi går frågar jag Regina om det är något mer hon behöver, förutom det fina Julpaket som hon fått. 
– Mina barn behöver varma vinterjackor, en ny vinterjacka kostar 600 kronor, det har jag inte råd med. Regina tittar ned i golvet som om hon skäms över sin situation. 
I Lettland är det viktigt att inte se fattig ut. Barn som har slitna eller otidsenliga kläder blir mobbade för det.

Det är dags att fortsätta; vi säger hej då till varandra och hoppar in i bilen. På trappan står familjen länge och vinkar. På väg tillbaka till Riga kan jag inte låta bli att tänka på alla de lettiska familjer som jag träffat under dagen. Många av dem har stora skulder till gasbolag, elbolag och hyresvärdar för att de pengar som de får ihop, går till mat. I vinter riskerar många lettiska barnfamiljer att bli vräkta från sina bostäder på grund av sina skulder. Än en gång kan jag konstatera hur bra vi har det i Sverige. Trots det är vi snabba på att klaga på våra löner, på våra höga skatter och på att vi inte har råd att köpa alla de saker vi vill eller åka på de resor som vi vill...

Text och foto: © Mikael Good

Reportaget om familjen Išlenktas gjorde jag 2009 det har tidigare publicerats i Hoppets Stjärnas månadsbrev. Det var många som engagerade sig i familjens svåra situation och idag har de fått den hjälp och det stöd som de behöver. Jag var själv med och gjorde en återrapport 2010, förutom att det var ett kärt återseend så gick det inte att ta miste på den uppriktiga glädjen som de kände över all den hjälp och det stöd som de fått efter reportaget :) Familjen heter egentligen något annat, men med tanke på att jag nu publicerar reportaget i min blogg har jag valt att ändra på deras namn.

Om du klickar din in till min blog på blogger får du se inlägget som jag vill att det ska se ut. Prenumerera gärna på min blogg eller anslut dig till min webbplats så att du inte missar något inlägg, du hittar bloggen här: chasid68.blogspot.com