"Kill your darlings" för berättelsens skull

Under sommaren, hösten och vintern har jag gått igenom mitt bildarkiv. Och jag har hittat massor av bilder som jag inte tidigare visa. En del av dem valdes bort för att jag redan valt ut likvärdiga bilder eller för att de av olika anledningar inte passade in i de slutgiltiga artiklarna eller reportagen.



När jag är ute på reportageresor har jag många olika uppslag på artiklar som jag skissar på och jag tar mängder av bilder för att kunna plocka egna unika bilder till artiklar och reportage utan att behöva luta mig mot olika bildbanker. När jag väljer ut bilder till reportage, framkallar jag ofta flera bilder som jag gör mitt urval från. Det viktigaste när jag gör det slutliga urvalet är att bilderna samverkar med berättelsen, därför är det inte ovanligt att jag dödar mina älsklingar (kill your darlings) och offrar bra bilder för bilder som bättre samverkar med berättelsen.



Tyvärr har jag inte obegränsat med tid och det gör att material som är överflödigt lätt glöms bort på någon hårddisk. Men i min genomgång av bildarkivet hittade jag några överflödiga bilder som jag nu vill passa på att dela med mig av i denna artikel. Bilderna tog jag under en reportageresa i Rumänien 2014, då jag besökte några byar vid foten av Karpaterna som många av dem som tigger på gatorna i Sverige, Tyskland och Österrike kommer från.

Totalt sett är Rumänienbilderna några av mina mest publicerade efter bilderna från demonstrationen "A Demand for Action" i Jönköping augusti 2014. Mina bilder från demonstrationen mot den muslimska terrorsekten IS övergrepp och mord på den kristna befolkningen i både Irak och Syrien visades i nyhetssändningar och publicerades i tidningar över hela världen. Men nu handlar inte fotografering om att få så mycket publicitet som möjligt för min del. För mig handlar det om att skapa möten mellan människor och verka för en förändring.



De flesta barnen på bilderna som är i låg- och mellanstadieåldern har fått läxhjälp och stödundervisning genom en rumänsk missionsorganisation. Detta har möjliggjort för barnen att få godkänt i skolan så att de kan läsa vidare på högstadie- och gymnasieskolor. Det effektivaste sättet att bryta fattigdom och utanförskap på är genom utbildning. Jag är tacksam för att jag genom mina bilder och artiklar fått sätta fokus på barnens situation och fått inspirera andra reportrar att göra samma sak, vilket har lett till att den rumänska missionsorganisationen har fått det stöd som de behöver för att driva vidare och expandera sin verksamhet.



På reportageresan till Rumänien jobbade jag med en Sony A7 och en Fujifilm X100s. Den senare kameran sålde jag strax efter resan, jag gillade allt med den förutom autofokusen som var tveksam och ofta missade målet. När jag jobbar måste en kamera fungerar i alla lägen.






Text och foto: Mikael Good

En skola för barn med hörselnedsättning i nordöstra Kina

När jag har varit ute på reportageresor har jag många gånger kommit till platser där det tidigare inte har varit så många västerlänningar. En sådan plats var skolan för barn med hörselnedsättning i Siping i norra Kina som jag besökte i december 2004. Jag var där mitt i vintern och utomhus var det 25 minusgrader, men de nyrenoverade vedkaminerna i skolan gick för fullt och det var varmt och skönt inomhus.

Pojkarna på bilden som gick på lågstadiet trivdes i värmen, de hade lättare hörselnedsättning och stod på kö för att få varsin hörapparat. 2004 behövde skolan ekonomiskt stöd utifrån för att kunna köpa in hörapparater till barnen. Men i takt med att kinas ekonomi har förbättrats behöver skolan inte längre stöd utifrån och klarar sig på bidrag från kommun och stat. 

Text och foto: Mikael Good

Utbildning - en investering i framtiden

Det är många som gärna pratar och diskuterar om olika vägar för att maximera sin investering för att de ska kunna få ut så mycket som möjligt av den. Det är inget fel i det men jag tror att en av de bästa investeringarna som man kan göra är att investera i ett barns utbildning.



Det har snart gått 10 år sedan jag träffade Jiang-Li som då var 10 år, hennes tvåårige lillebror och deras morfar i en by i närheten av den burmesiska gränsen i Kina. Deras föräldrar hade nyligen dött i en olycka och deras morfar hade fått vårdnaden om dem. Trots att Jiang-Li hade toppbetyg i skolan riskerade hon att regleras för att hennes morfars skrala pension inte räckte till för att betala skolavgiften. När jag fick reda på det bestämde min fru och jag oss utan en sekunds tvekan att se till så att hennes skolavgift blev betald och vår tolk Mr Wu lovade att han personligen skulle se till så att Jiang-Li fick pengar till framtida skolavgifter.

     

Ett TV-team från Cumming var med och filmade min fru och mig när vi reste runt i byar och små städer i närheten av den burmesiska gränsen. De filmade när vi överräckte gåvan till Jinag-Li. Vi svenskar är ganska så bra på att dela med oss av vårt överflöd till dem som inte har det så bra ställt. Men i Kina är det ytterst ovanligt och därför blev det en ganska så stor nyhet. Jag hoppas i vart fall att vår givmildhet fick vara med och så ett litet frö till ett större inhemskt engagemang för föräldralösa barns skolgång i Cumming.

     

För barn som växer upp i fattigdom är utbildning oftast den enda möjligheten att bryta sig ur fattigdomen och få ett bättre liv än deras föräldrar. De bästa eleverna i Kina får ofta stipendier av företag mot att de jobbar för dem ett vist antal år på så vis kan de läsa vidare på yrkesgymnasium eller på universitet. Studieivern och studieresultatet i landsbygdsskolorna som min fru och jag besökte var mycket hög och i stort sett alla barn var prydda med en röd halsduk som var ett tecken på flit och ett bra studieresultat.



Snart fyller Jiang-Li 20 år. Jag undrar ibland hur det gick för henne? Med tanke på hennes studieiver och goda betyg skulle jag tro att det har gått bra och att hon kommer att gå långt i livet. Den dryga tusenlappen som min fru och jag fick vara med och investera i Jiang-Lis liv kommer säkert att förränta sig väl. Framförallt gav den en ung flicka en chans som hon annars inte hade fått.



Text och foto: Mikael Good

Än lever missionshuset i Björkenäs

Utsikten från Missionshuset i Björkänäs är verkligen bedårande.

Det varma pingstvädret och det vackra landskapet formligen ler mot oss när vi sakta letar oss fram genom det kuperade småländska landskapet i vår bil. Vi är på väg för att möta några eldsjälar bakom Björkenäs missionshus som ligger vid sjön Ören i norra Småland.


Några av eldsjälarna bakom Missionshuset i Björkenäs, från vänster Ryno Anderssson, Ann-Lis Lönn, Ingemar Karlsson, Birgit Eksteth Karlsson och Margareta Andersson.



Det är verkligen roligt att lyssna på Ingemar, han är verkligen engagerad i sin bygd och hans tal, mimik och gester bjuder in min fru och mig i berättelsen.
– Jag minns när det bodde runt 75 personer här ovanför missionshuset, nu bor ingen kvar. Ingemar Karlsson har växt upp ett stenkast från missionshuset. Han älskar sitt missionshus och berättar med inlevelse och många skratt om det gamla missionshuset.

Ingemar hämtar andan för en kort stund, han tittar ned i backen och samlar sina tankar innan han säger:
– Missionshusstyrelsen bildades 1865 hemma hos von Otter på Östanå slott, bara ett år senare stod Missionshuset klart. När det är väckelse finns inga begränsningar, alla ställde upp och timret i skogen var ju gratis. Det som kostade mest var nog glasrutorna, Ingemar pekar på de gamla fönstren som fortfarande finns kvar.


Detalj ur altartavlan i Björkenäs Missionshus

     

Kvar finns också de gamla träbänkarna - förvånansvärt bekväma att sitta i - den gamla kaminen och altartavlan som sattes upp till missionshusets 75-års jubileum 1941. Går man en trappa upp finns också en nästan intakt skolsal. Samtidigt som man byggde sin gudstjänstlokal passade man också på att bygga en skolsal. Skolan, som drevs av kyrkskolan i Vireda, hade ingen egen lokal, istället samlades man i stugorna. Det var trångt och inte särskilt praktiskt så de driftiga bönderna tog helt enkelt saken i egna händer och byggde skolsal, när de ändå var igång. Skolan fungerade ända fram till 1914 då undervisningen flyttades till Elmeberg, 2,5 km bort. Sedan dess har skolokalen fungerat som del i en pastorsbostad men har nu återställts till sitt ursprungliga skick.
– De gamla skolbänkarna hittade vi på en loge en bit bort, gissa om vi var förvånade att de fanns kvar. Vi har också hittat gamla kartor, skolböcker, foton och en gammal anteckningsbok där jag av en händelse hittade en inventarielista där alla inköp till skolan skrivits upp.


Skolbänkarna som är tidstypiska hittades på en loge en bit bort.

 

Ingemar visar upp en tavla som föreställer den första pingsdagen i Jerusalem.



Församlingen som höll till i Björkenäs upplöstes 1980 och missionshuset sköts idag av en stiftelse. Två helger per år bjuder man in till ekumenisk möteshelg, fredag - söndag och på nationaldagen bjuder man in till sång- och musikmöte.



Missionshuset i Björkenäs är en riktig skattkista för den som är intresserad av historia. För alla andra är platsen också väl värd ett besök med sina fantastiska ängar runt om och sjön Ören, ett stenkast bort, är det en ren njutning att tillbringa några timmar här.



Text: Marita & Mikael Good. Bild: © Mikael Good. 

* Väckelsen vände upp och ner på hela samhället, eller man ska kanske säga tvärt om, samhället vändes rätt igen. I mitten av 1800-talet drack svensken i genomsnitt 40 liter sprit per person och år.