Att balansera på livets sköra tråd

I början av juli drabbades jag av svår yrsel och illamående och var tvungen att åka ambulans till sjukhus i all hast. Trots att världen snurrade betydligt fortare än vanligt och att jag hade tankar om att det kunde vara en stroke var jag relativt lugn mitt i stormen.

Jag kom fram till sjukhuset på kvällen och där fick jag genomgå en hel del tester men läkarna kunde inte riktigt utröna vad det var som jag drabbats av. Först trodde de att det var kristallsjukan men efter grundliga tester blev de osäkra. Det dröjde fram till förmiddagen dagen efter innan jag fick prata med en speciallist i neurologi som utifrån okulär besiktning samt prover och testresultat konstaterade att det bara var en ovanligare form av kristallsjuka som jag drabbats av, och att jag kunde skrivas ut från sjukhuset så snart som jag mådde bättre.

Läkaren ordinerade mig att ta det lugnt ett par dagar eller så länge som jag hade symptom. Nu har det gått lite mer än en vecka och jag känner mig bara lite ”sjösjuk” och har kunnat göra en del trädgårdsarbete vid huset. Men om det varit en stroke hade det varit betydligt värre. Jag har vänner och bekanta som drabbats av stroke och efter ett par år kämpar de fortfarande med att komma tillbaka till livet. För några av dem ledde stroken till döden. Stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken i Sverige. Det är mest personer över 65 år drabbas av stroke, men det händer även att yngre drabbas.

I mina sena tonår såg jag döden i vitögat och överlevde som genom ett mirakel, sedan dess har jag fått många bonusår. Förhoppningsvis har jag många fler år kvar att leva innan det är dags för mig att krönas med livets segerkrans och vandra in i evigheten. Men innan dess vill jag se mina barn växa upp, få luft under vingarna och bilda familj.

Bilden överst i inlägget tog jag under min sjukhusvistelse och den nedersta bilden är en arkivbild.

Text och foto: Mikael Good