Leviticus – från Skövde rakt ut i världen

I år är det 40 år sedan det hyllade kristna hårdrocksbandet Leviticus bildades i Skövde. När coronapandemin väl släpper sitt grepp om landet kanske vi vågar hoppas på en jubileumsturné och kanske en ny samlingsskiva på vinyl från jubilarerna?





Namnet Leviticus kommer från Leviterna som hade hand om musiken i Templet i Jerusalem på Bibelns tid. Redan från början var fokuset att berätta om Jesus med tung rockmusik. Bandet släppte sin första svenskspråkiga skiva ”Jag skall segra” 1983. I samband med att de gav ut skivan på engelska med namnet ”I shall conquer” 1984 fick de kontrakt med ett amerikanskt skivbolag. Som ett resultat av det kom skivan "The Strongest Power " ut 1985. Den amerikanska hårdrockstidningen Kerrangs recencent Mark Putterford var lyrisk i sin recension och sa att det var en av årets bästa skivor. De positiva recensionerna från Kerrang och andra tidningar ledde till att fler fick upp ögonen för Leviticus och gick på konserter och köpte skivan som blev gruppens kommersiella genombrott.





Med de följande skivorna ”Setting fire to the earth” och ”Knights of heaven” etablerade sig Leviticus sig som ett av de främsta hårdrocksbanden från Sverige bakom band som Europe och Yngwie Malmsteen. Vid en omröstning på P3 kom de fyra bland de mest populära svenska rockbanden. Från mittan av 1980- till början av 1990-talet turnerade Leciticus flitigt och de spelade i Skandinavien, Storbritannien, Tyskland, USA, Kanada, Australien, Sovjetunionen och på andra platser runt om i Europa. De spelade även på större och mindre festivaler och var förband åt bland annat Twisted Sister, Uriah Heep och Nazareth.





I början av 1990-talet bestämde sig medlemmarna i Leviticus för att ta en paus. Det blev en lång paus och det skulle dröja till 2003 innan de återförenades för en spelning på Bobfest i Linköping. Sedan dess har de gjort ett par spelningar, bland annat på Gullbrannafestivalen 2016. Då bestod bandet av Peo Pettersson, sång, Björn Stigsson, gitarr, Håkan Andersson, basgitarr och sång, Kjell Andersson, trummor och Niklas Edberger, keyboard.



Bilderna i inlägget tog jag på Leviticus spelning på Gullbrannafestivalen utanför Halmstad den 8 juli 2016. Bandet hade nyligen släppt en samlingsskiva för att fira sitt 35-års jubileum och gett sig ut på Europturné i samband med det var på gott spelhumör och bjöd publiken på en riktigt bra show. 






Text och foto: Mikael Good

EMPIRE 21 Strikes Back

Det har hänt ett otal gånger i musikhistorien att en riktigt bra skiva som aldrig nådde listorna upptäcks på nytt och får ett nytt liv och når en större publik. En platta som borde få den chansen är EMPIRE 21.

Senhösten 2014 släppte det svenska hårdrocksbandet EMPIRE 21 sin självbetitlade debutskiva. Trots att skivan hyllades av recensenterna fick den aldrig ordentligt med luft under vingarna och lyfte aldrig. Men en liten och trogen skara som anser att EMPIRE 21 är ett av 2000-talets bästa skivsläpp vad gäller tyngre musik har regelbundet promotat den i olika medier med förhoppningen att fler ska upptäcka den.

Jag föreslår att du letar upp EMPIRE 21 på Spotify och ger den en genomlyssning. Gillar du tyngre rock kommer du nog inte att bli besviken. Tyvärr är Spotify dåliga på att betala artister för deras musik. Det bästa sättet att stödja artister och se till så att ny musik släpps i framtiden är genom att köpa skivor. Vad gäller EMPIRE 21 finns den fortfarande att få tag på CD, och den går att ladda ned på iTunes. Tyvärr finns den inte på vinyl, men om intresset för skivan blir tillräckligt stort kanske det inte är omöjligt med en nyutgåva på vinyl!

Ett smakprov från skivan - EMPIRE 21 - "All Is Lost"

Text och Foto: Mikael Good

Superman Is Dead - Outtrigger

I Melodifestivalen slog Outtrigger igenom med tvångströja och burar som förde tankarna till Dr. Hannibal Lecter. Med sin melodiska sång, growl, tunga riff, distade gitarrer och bra scenshow har de snabbt vuxit till att bli en publikfavorit på den svenska rockscenen.



Jag fotograferade bandet på Gullbrannafestivalen 2014. Outtrigger bildades i Helsingborg 2009 och består av Simon Peyron (sång), John Löfgren (trummor), Timmy Andersson (gitarr), Adam Axelsson (gitarr) och Joakim Agnemyr (bas). Det märks att bandet är vana att stå på scen och i från första till sista ackordet har de publiken i sitt grepp. De flesta av deras fans är unga men här och var ser man gamla rockrävar som står och diggar med.



Bandet bjöd på sig själva och gav järnet för publiken. Men det är först när de kör sin cover på Robin Stjernbergs "You" och sin Melodifestivallåt "Echo" som det verkligen lyfter. Outtrigger är dock mycket mer än de låtarna och de har fler starka låtar på sin reportoar som också röner stor uppmärksamhet men dock inte lika mycket som deras "schlagerlåtar".



Med debutskivan "The Last of Us" som kom i november har Outtrigger precis det låtmaterialet som kan ge dem ett lyft internationellt. Efter framgångarna med "You" och "Echo" skulle man kunna tro att bandet skulle välja att följa samma spår för att kunna kränga fler skivor. Istället har de valt att följa sitt hjärta och spela in den plattan som de själva ville göra. Skivan består inte av lättsmält schlagermetal för den breda publiken utan är en skiva för den kräsna metalkonnässören som vill ha mer substans än snärtiga tuggumi-refränger och publikfriande riff.



Från första låten "Superman Is Dead" till avslutande "The Last of Us" tar bandet med oss på en välspelad, välproducerad resa där sångaren Simon enkelt hoppar mellan olika sångstilar. Den enda låten som drar ned helhetsbetyget från en 4 till en stark 3:a är den akustiska verisonen av "Awaken Me" som mest känns som utfyllnad. De skulle ha lyssnat på Agnus Youngs råd. På frågan varför inte AC/DC inte gjort några ballader svarade Agnus att Led Zeppelin gjorde en bra ballad 1970 och att det räckte med det.



Text och Foto: Mikael Good

Den perfekta Rock'n'roll kameran

Jag har ett problem. När jag engagerar mig mycket i ett ämne upptar det till sist all min tid. För att balansera upp mitt sociala engagemang har jag återupptagit mitt rockfotande och recensionsskrivande. Det är inte allt för ovanligt att socialt engagerade dokumentärfotografer rör sig mot musikens värld. Kanske är det för att vi kan identifiera oss med musiker och deras kringflackande livsstil?



Genom historien har vi fått se många duktiga dokumentärfotografer som har vänt sina kameror mot scenen. Exempelvis följde och dokumenterade Robert Frank många band och det mest kända av dem är Rolling Stones som han tog många bilder på och även gjorde en dokumentärfilm om. (Jag upptäckte förövrigt Robert Frank via the Rolling Stones men det är en helt annan historia). Till skillnad från renodlade rockfotografer tycker jag mig se en betydligt större närvaro i dokumentärfotografernas konsertbilder. Det känns oftast som om de trängde in under skinnet på dem som de fotograferar. Jag tror att det berodde på att många dokumentärfotografer var bra på att läsa människor och att de jobbade med sina väl invanda 21 och 50 mm objektiv som tvingade dem att vara mer aktiva och närvarande i sitt fotograferande.



Bilderna i inlägget tog jag på Blindsides konsert på Gullbrannafestivalen tidigare i år. Den konserten var nog den svåraste som jag fotograferat i modern tid. När jag fotade ett annat band tidigare samma dag kunde jag med lätthet köra på 3200-6400 ASA och bländare 5,6. Med den konserten i vetskap tog jag med mig samma utrustning till Blindsides konsert. Problemet var att det var betydligt mörkare på Blindsides konsert. Ser man till hur mycket jag fick lätta upp bilderna låg jag oftast på 25 600 ASA vilket är ungefär dubbelt så mycket som kamerans egentliga smärtgräns. Men bilderna är å andra sidan inte brusigare än exempelvis en Tmax 3200 film. 



Att det var såpass mörkt under Bindsides konsert tror jag har att göra med att nyare ljusteknik användes på festivalen och det var svårt för teknikerna att "blanda" till det rätta ljuset. Men å andra sidan finns det riktigt bra motmedel mot dunkla konsertlokaler idag. Sonys nya A7s lär gå att använda på 64.000 ASA med gott resultat. Någon vänlig kameratillverkare (Cosina) får gärna trycka in den sensorn i en mätsökarkamera, det skulle i vart fall bli den perfekta Rock'N Roll kameran tillsammans med en 21 och 50mm!