Betalningen för nyhetsbilder är oftast usel

Det händer att jag tar bilder som har starkt nyhetsvärde. Bilder som i vissa fall skulle kunna hamna på löpet. Men om jag ska sälja bilder vill jag ha skäligt betalt. Att få ett par biobiljetter eller någon hundring räcker inte för mig.

Enligt mitt sätt att se det är arbetaren alltid värd sin lön. Jag har som krav att få betalt enligt BLF via Frilans finans, eller att pengarna går till välgörande ändamål om det ska bli någon deal. Förra veckan tog jag bilder på ett supporterbråk mellan två rivaliserande grupper av fotbollssupportrar. Det fanns intresse av att köpa bilderna från bråket, men i och med att ingen var beredd på ge mig skäligt betalt förblir bilderna som jag tog opublicerade, och nyhetsvärdet har nu gått förbi.

Även om jag har råd att tacka nej, är jag medveten om att många fotografer kämpar i ekonomisk motvind och tyvärr inte har råd att tacka nej till en bildförsäljning. Men det vore ändå önskvärt om fler kunde sätta ned foten och ryta till mot den många gånger urusla betalningen för nyhetsbilder.

Jag har valt att inte publicera några bilder från supporterbråket. Bilden i dagens inlägg föreställer poliser i Stockholm som är på jakt efter en misstänkt förövare mitt i Stockholm. Det är ett skarpt läge och de är beredda att snabbt dra sina vapen i fall så skulle krävas.

Text och foto: Mikael Good

Tant och farbror Blå

I min jakt efter en annan bild i arktivet hittade jag den här bilden som föreställer ridande polis och satirpolisen Bängan Lagerblad. Den togs i samband med det nazistiska partiet Svenskarnas partis första maj demonstration i Jönköping 2014.

Text och foto: Mikael Good

Gårdakvarnen maldes ned i Huskvarna – stort bildreportage

2014 spelade Husqvarna FF i Superettan. Under det året kom många klassiska fotbollslag på besök till staden och det bjöds på fotboll av näst högsta klass. En härlig försommardag i slutet av april mötte HFF det favorittippade göteborgslaget GAIS på Vapenvallen i Huskvarna.





Mitt fotbollsintresse har avtagit med åren, men GAIS är rock´n roll tänkte jag och bestämde mig för att försöka dokumentera matchen och uppbyggnaden innan. Tre bussar med supportar hade kommit från Göteborg  i supporterföreningen Gårdakvarnens regi. Jag sprang på några gaisare som satt och njöt i solskenet på restaurang Fenisias uteservering. Efter att jag förklarat vem jag var och att jag höll på GAIS, blev jag genast insläppt i gemenskapen.





En medelålders man i grönsvart matchtröja hade en lång utläggning om hur man skiljer en äkta Göteborgare från en falsk:
– Det bästa sättet att ta reda på om någon är en äkta Göteborgare eller inte är genom att fråga honom om vilket lag han håller på i fotboll. Svarar han Örgryte är det en av bröderna Birro. Svarar han IFK Göteborg är han inte från Göteborg utan en medgångssupporter som är invandrad till Göteborg eller kommer från en annan stad eller kranskommun, men om han svarar GAIS eller ännu hellre Makrillarna då vet du att det en tvättäkta Göteborgare som du tjôtar med.
En hattklädd supporter levererade en tydlig passning till IFK Göteborg som även kallas för änglarna.
– Om Gud velat att änglar skulle spela fotboll hade det funnits gräs i himlen.





Med tanke på kommentarerna var det nästan så att man kunde tro att det vankades derby mellan GAIS och IFK. Men för en äkta gaisare finns det en nedärvd rivalitet med mycket glimt i ögat gentemot IFK Göteborg. Stämningen bland supportrarna var inte hätsk utan gemytlig och familjär, men trots den trevlig stämningen fanns det många poliser på plats. När jag frågade en supporterpolis varför det var så svarade han:
– Vi har fått indikationer på att några medlemmar i Firman Boys (en huliganfirma som håller på AIK) är här för att söka bråk med GAIS-supportrar.
Jag tyckte det var märkligt med tanka på att HFF och GAIS spelade i superettan och AIK i allsvenskan.
– De är inte intresserade av fotboll, de vill bara ha bråk, svarade supporterpolisen.
En medelålders man smög upp bakom mig och polisen och sa på bred göteborgska:
– Lita inte på polisen de har samma färg som Blåvitt!

En timma innan match radade gaisarna upp sig för avmarsch mot Vapenvallen som ligger en dryg kilometer från Huskvarna centrum. I samlad tropp och under polisens vakande ögon vandrade de till Vapenvallen, medan de sjöng läktarsånger och ropade hejaramsor. Först gick de fel och vandrade halvvägs över Esplanadbron med sikte på Jönköping, innan polisen lyckades styra dem rätt.
– Alla älskar GAIS i Göteborg, alla älskar GAIS, alla älskar GAIS ekade det utmed Huskvarnaån, när lämmeltåget med gaisare vandrade upp mot Vapenvallen.





När de kom fram till Huskvarnas svar på Wembley stadium genomsöktes de av vakter innan de släpptes in. Min tanke var att följa med gaisarna in. Men om jag gjorde det skulle jag bara få hålla mig på den läktarsektion som tilldelats dem under hela matchen. Jag ville dokumentera matchen, därför lämnade jag min nyfunna vänner och valde istället att gå in genom huvudingången, och på så vis fick jag tillgång till större delen av Vapenvallen.





Väl på plats gick jag omkring och dokumenterade stämningen innan matchstart med min kamera, när en kvinnlig funktionär kom fram till mig och sa.
– Om du vill kan du få sitta nere vid hörnflaggan och fotografera.
I och med att jag hade en manuell 90mm som längsta objektiv valde jag att tacka nej till hennes vänliga erbjudande. Det fanns två sportfotografer på plats och de hade rejäla strutar på sina stora slutarsnabba kameror. Jag hade inte riktigt passat in bland dem med min lilla tyska kamera. Men så här i efterhand hade det varit lite roligt att fota en match med en M Leica och ett 90mm, det funkade bra på 1950-talet och det skulle säkert funka nu med!





Matchen hade lockat storpublik till Vapenvallen 2518 personer fanns på plats för att heja på HFF eller GAIS. På förhandssnacket förstod jag att de flesta HFF supportrarna var lite oroliga för att deras lag skulle åka på storstyrk mot det topptippade bortalaget. Men från start visade HFF-spelarna att de var på hemmaplan och inte skulle låta de gästande gårdakvarnarna mala ned dem. De bjöd på ett snabbt och piggt passningsspel, och var betydligt aggressivare i närkamperna än GAIS-spelarna.





Men allt var inte frid och fröjd, bland glada och falsksjungande HFF-supportrar hade några personer från huliganfirman Firman Boys smugit sig in. De försökte förgäves att uppvigla HFF-supportrarna mot gaisarna. Men HFF-supportrarna var inte med på noterna utan bad dem vänligt och bestämt att lämna Vapenvallen. Några bistra poliser kom och blockerade deras väg, och strax innan andra halvlek valde Firman Boys att helt odramatiskt lämna vallen. Precis som de tillresta GAIS-supportrarna var HFF:arna där för att titta på fotboll och ha kul. 




Spelet ville aldrig riktigt lossna för GAIS, nykomlingen HFF styrde och ställde som de ville. De fick utdelning för sitt effektiva passningsspel och vann ganska så enkelt med 2-0.
– Det var Jan Mak-klass på spelet, men å andra sidan är det ett ständigt lidande att hålla på Gais, sa en besviken gaisare innan han lommade iväg till bussen som skulle ta honom och de andra supportrarna hem till Göteborg. 





Mungiporna på HFF-supportrarna var desto högre. Efter fyra omgångar toppade laget tabellen och tron på att de skulle kunna etablera sig i Superettan var stark bland både spelare och supportrar. Men trots den stark inledningen gick det utför, laget kom sist och åkte ur Superettan. Efter att ha kämpat i Division 1 södra ett par år harvar laget nu i Division 2 Östra Götaland. Men drömmen om att åter spela i Superettan lever i Husqvarna FF som har ett stort barn- och ungdomsarbete och därmed framtiden för sig.





GAIS lidande har fortsatt, målet att komma tillbaka till Allsvenskan har inte nåtts och laget har fått kämpa för att klamra sig kvar i Superettan. Men en gaisare ger aldrig upp hur mörkt det än ser ut. Även om drömmen om allsvenskan är avlägsen är den i allra högsta grad levande.

























Text och foto: Mikael Good

Simon arbetar mot prostitution och människohandel i Sverige.

Simon Häggström är chef för prostitutionsgruppen i Stockholm. Jag lyssnade nyligen på hans föredrag om prostitution och människohandel i Sverige. Simon berättade om den skrämmande verklighet som han möter i sitt arbete. En verklighet som många av oss inte känner till.

Trots att sexköp är olagligt i Sverige sedan 1 januari 2000 och att det finns även en stark kopplerilag köper var tionde svensk man sex någon gång i livet. Polisen saknar tyvärr resurser för att kunna efterleva lagen och stoppa den smutsiga handeln. Simon berättade att de flesta kvinnorna som säljer sex i Sverige kommer från Rumänien, Nigeria, Ryssland och Ukraina. I de flesta fallen är orsaken till att de prostituerar sig fattigdom. Jag frågade Simon om det var många romska kvinnor från Rumänien som lockades in i sexhandeln? Simon svarade att det är mest etniska rumänskor som kommer hit.



Även om kvinnorna i de allra flesta fallen kommer hit självmant luras de hit på falska premisser. Hallickarna berättar att de kan tjäna 1500 kronor för en halvtimmes sex och att de kommer att få behålla merparten. Vad de inte berättar är att kvinnorna får en skuld som de måste betala av och att de bara får behålla ett par hundralappar per kund samt att de måste vara tillgängliga för 10 torskar om dagen alla dagens och nattens timmar. De som tjänar de stora pengarna är de som sitter högst upp i de kriminella nätverken.

Myten om den lyckliga horan irriterar Simon. Det finns starka krafter i Sverige som lobbar för att prostitution ska legaliseras. Simon har inte någon förståelse för de krafterna och arbetar hårt för att krossa myten. I sitt arbete har Simon inte mött några lyckliga kvinnor utan uteslutande trasiga människor som oftast har psykiska problem och trauman på grund av det som de varit med om. Det finns inte en enda tjej som är lycklig eller stolt över att sälja sex. De gör det för att få pengar till sig själva eller till sina barns och familjers försörjning.



Simon är uppvuxen i en pastorsfamilj i Stockaryd i Småland. Även om han inte går till kyrkan regelbundet är hans tro stark och den ger honom trygghet, styrka och tröst i mötet med alla trasiga och lidande människor som han stöter på i sitt arbete. I sin ungdom funderade Simon på att bli pastor. Men han valde istället att bli polis. När man lyssnar på Simon framstår polisyrket nästan som ett kall för honom. Ett kall att hjälpa utsatta människor till ett bättre liv. Simon och hans kollegors arbete avskräcker torskar och de hjälper utsatta kvinnor att bryta sig loss och komma bort från gatan.

Simon Häggström har under flera års tid arbetat tillsammans med den ideella organisationen Talita, som arbetar med att ta kvinnor ut ur sexindustrin. Klicka på den följande länken om du vill läsa mer eller ge en gåva till Talitas arbete och på så vis göra en insats för kvinnor som utnyttjas i sexindustrin: http://www.talita.se/



Människohandel berör mig djupt och jag har kommit i kontakt med ämnet under reportageresor i Lettland, Rumänien och Ryssland. I Ryssland var det inte ovanligt att före detta barnhemsbarn lockades in i sexhandeln. Jag hoppas att jag kommer att få möjlighet att skriva om människohandel inom en nära framtid. Under ett par års tid har jag knutit kontakter och gjort research i ämnet. Förhoppningsvis kommer jag att försöka åka till Rumänien senare i år för att göra intervjuer och fotografera.

Text och foto: Mikael Good

Det brinner i den gamla ammunitionsfabriken

I helgen fick brandkåren i en medelstor svensk stad ett larmsamtal om att det brann för fullt inne i ett bergrum och att tjock rök strömmade ut ur en av portarna. I bergrummet finns en gammal ammunitionsfabrik från andra världskriget.



Några vandaler hade brutit upp en av stålportarna och kunde på så sätt ta sig in i bergrummet. Som du ser på bilderna är porten illa åtgången. Men vandalerna nöjde sig inte bara med att se sig omkring. De samlade på sig en mängd brännbara saker som de släpade in i bergrummet och satte eld på. Rökutvecklingen blev stor och oroliga grannar larmade brandkåren. När polis och brandkår kom till platsen hade vandalerna försvunnit och elden slocknat.



Kommunen har inte åtgärdat den uppbrutna dörren. Det är mycket märkligt med tanke på att bergrummet kan vara farligt att vistas i. Men fram till att den blir åtgärdad har polisen förstärkt bevakningen av området. När jag var där mötte jag en polisbil och pratade med en polis som upplyste mig om vad som hänt. Han sa bland annat att den som vågar sig in och blir påkommen kan räkna med någon form av rättsligt efterspel. Jag valde att inte gå in och nöjde mig med att ta några bilder in i anläggningen från porten. Jag hade tyvärr ingen blixt men de blev ändå rätt ok.



När den sista hyresgästen la ned verksamheten för lite mer än 10 år sedan plomberades den gamla ammunitionsfabriken. Efter det har många vandaler brutit sig in och klottrat och förstört. På bara några utsattes ett ganska välbevarat bergrum för mycket förstörelse. Bergrum är en del av vår 1900-tals historia och borde definitivt bevaras för framtiden och hållas fria från klotter och skadegörelse. Om de plomberas och hålls fria från vandaler kan de bli unika tidsdokument för framtida forskare och historiker.



Inom Urban Exploration finns en hederskodex som går ut på att man tar sig in så obemärkt som möjligt och inte stjäl eller ställer till med förstörelse eller klottrar. Om alla följde den regeln och återställde anläggningarna till samma skick som när de kom skulle många gamla miljöer kunna bevaras för framtiden.

            

Text och foto: Mikael Good